Del 40: En julberättelse: Konstens födelse (4)

Lillebror Schlegel lämnar åt världen det ”progressiva konstverket”

Friedrich Schlegel hade mer att ge, redan 1800 sätter han i omlopp tanken på den ”nya mytologin”. En ny mytologi bygger på motsättningen mellan mythos och logos, där mythos är ordet i dess ursprungliga styrka, logos det distanserade och analyserande ordet.

Det historiska förnuftet kan inte åstadkomma det mänskliga framsteget (det gick alltså illa med franska revolutionen). Nu får den mänskliga naturen istället bryta fram genom fantasi, poesi och kaotisk urkraft. Genom poesin kan förnuftets lagar upphävas och människans ursprungliga natur kan visas fram. En sådan produktionspunkt kan ge människan ett nytt centrum, en ny mytologi. Och punkten är Fichtes skapande jag, det som Schlegel kallar för ”andens djup”.

Poesin (och det blir snart hela Konsten) kan visa det som inte avslöjar sig för någon tanke. Konstverket är ett verk av en fri och beräknad handling men ändå överraskande. På samma gång uttrycker den mänsklig frihet och är dikterad av en högre nödvändighet.

I konstverket blir den ursprungliga helheten av medvetet och omedvetet, objektivt och subjektivt tillgänglig. Konstverket gör den enhet åtkomlig som filosofin bara kan föregripa och därmed kan konsten framlägga det berättigade i filosofins grundläggande strävan.

Det är inte illa och världen tog tacksamt emot även denna skänk.


Fichtes “jag” ockuperas av konsten genom Schlegel

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.