Vilks.net

Vem är kunden?

Fram till den 28 maj pågår utställningen Normalisering på Rooseum. Introduktionstexten går:

…olika nivåer av normaliseringstvång ger upphov till frågor som: Vilka konsekvenser får den samhälleliga standardisering som EU-utvidgningen förordar och vad betyder EU som normskapande fenomen? Handlar normalisering om att eliminera skillnad och vilka är i så fall de kulturella och sociala implikationerna av detta? Hur fungerar normaliseringsprocesser i relation till genus, etnicitet och sociala hierarkier och hur påverkar de mänskliga relationer?
Bakgrunden till utställningen är en önskan om att nyansera vår uppfattning om normalisering och utmana den positiva funktion den ofta har i politiska diskurser och offentliga debatter. Med utgångspunkt i olika problemställningar kretsar verken kring implementering, praktik och konsekvenser av normalisering både som samhällsdisciplinerande fenomen och politiskt redskap.
Genom denna presentation av såväl tankeväckande som humoristiska reflektioner kring ämnet, är förhoppningen att Normalisering kan erbjuda andra sätt att förstå implikationerna av en av vår tids rådande kontrollmekanismer.

Här är det implementering och implikationer och givetvis det ofrånkomliga mantrat ”genus, etnicitet och sociala hierarkier”, vi har hört det slags ordflöde under en längre tid. Utställningen skall ”erbjuda andra sätt att förstå implikationerna…” etc. Vad man kan undra över är vem som är mottagaren av detta erbjudande, eller frankt formulerat: Vem är kunden? Jag tror att man kan svara på det. De förnämsta kunderna är konstkritikerna, Fred Andersson skrev om utställningen i SvD den 29 mars, Dan Jönsson har tidigare skrivit i DN, Ulrika Stahre i Aftonbladet. Deras texter ger intryck av att de också är personligt intresserade. Som det nu blivit kan konstkritikerna utnyttja möjligheten med socialkritisk konst genom att ta till orda i samhällsfrågor. Förmodligen är det här mötet och idécirkulationen äger rum för att sedan förmedlas till en liten krets av konstvärldens entusiaster för den socialkritiska konsten. En ytterligare kundkrets torde utgöras av ambitiösa lokala konststudenter. Och slutligen kollegorna inom samma bransch. Någonstans där tar det slut. Konsten har ett problem med att förmedla och undervisa en större allmänhet och t o m en mindre allmänhet, inte ens de intellektuella följer med i samtidskonsten.

Vidare kan man fråga sig vad socialkritiken tjänar till som konst. Konsten skall prestera något nytt och avvikande. Under 1990-talet var socialkritiken i sig en nyhet. Med Documenta11 fick den sin höjdpunkt och under ett par år var det möjligt att rida på den vågen. Konsten har nu börjat söka sig lite andra vägar för att leverera det oundvikliga nya. Konstvärlden kan kosta på sig att finna en målsökande socialkritik alltför trist i längden. Det man önskar är inte svårt att formulera: en ny rysning, lite kul, lite emotion, något osannolikt och bisarrt. Och konstnärer och curatorer får göra så gott de kan. Ibland för man till det så att alla blir nöjda – som det nu avlöpte med Berlinbiennalen.

Rooseum har ingen dålig utställning att erbjuda besökaren. Konstnärerna gör sitt jobb och presterar väl vad som är möjligt. Men det är en tungsint ram man lagt kring evenemanget. Dan Jönsson menar att det finns ”en romantisk antikonformism” under ytan som dock regleras av kraven på ordning i angelägna sociala ämnen. Till detta kan man foga att konsten lever av sin ”antikonoformism”, en gång var den reglerade socialkritiken antikonform, men det var ett tag sedan.

Halil Altindere: Fuck the Curator, 2001

Kvalitetens mysterier

Berlinbiennalen har en struktur som är vanlig bland biennaler. Några stora namn och ett stort antal mindre och några tämligen okända. Det är enklast, och dessutom tämligen naturligt, att kritikerna fastnar för de namn de känner igen. Knappast någon tillfällighet att Bruce Nauman, samtidskonstens absoluta nr 1 också blev kritikernas nummer ett och att Paul McCarthy hamnade på andra plats. Detta framkom genom de tyska kritikernas röster som jag redovisade igår. Claire Bishop, kritiker för Artforum och verksam vid Royal College i London, har samma uppfattning när hon idag skriver om utställningen i Artforum. Hon har några invändningar, främst mot själva utställningsutförandet, det finns en rad olyckliga kombinationer av verk, en synpunkt som nog delas av ganska många: Biennalen blir inte mer än sina delar.

Säkra kort går alltid bäst, skulle man kunna tillägga; Naumans och McCarthys arbeten är dessutom några år gamla, Rats and Bats från 1988 och Bang-Bang House från 1992. Tino Sehgal ligger sedan bra till med sin performance Kiss som är från 2002.

I gruppen av kända namn finns Thomas Schütte (framhävd av ett par av de tyska kritkerna); Gillian Wearing, Tacita Dean och Martin Creed har inte väckt någon större entusiasm, men säkrar ändå biennalens nivå.

Claire Bishops text handlar om det som man kan kalla för biennalens egentliga kvalitetszon; vad som händer i det sociala. Medan verken och konstnärerna i stor utsträckning är något som kan bekräftas och där det mesta redan är klart, är konstvärldens inbördes möte den plats där nätverken byggs och förstärks, konstnärlig kvalitet skapas, ofta under festliga former. Vi får veta att Jeremy Deller (vars bidrag består av en video som visar en folklig liten orkester som spelar en melodi specialkomponerad till biennalen, ett verk som knappast går till historien) agerade också som DJ under öppningsfesten. Och hon stöter på många kända ansikten, snabba möten som bekräftelse på allianser på många nivåer. Man kan nog säga att den till synes lättsamma skildringen innehåller en glimt av det intressantaste i konsten: konstnärlig kvalitet i dess social, starkaste form. Den är värd att studera närmare. Läs här.

Paul McCarthy Bang-Bang House 1992 Fem kritiker av fem.

Bruce Nauman Rats and Bats 1988 Fyra kritiker av fem.

Robert Kusmirowski Wagon 2006
En uppmärksammad uppstickare i den tidigare judiska flickskolan.
Utmärkt biennalkonst, anslående, fascinerande och kräver minimal diskurs.
Det är ingen readymade. Förmodligen begränsad hållbarhet.