Del 98: Mer om Berlinbiennalen

Kvalitetens mysterier

Berlinbiennalen har en struktur som är vanlig bland biennaler. Några stora namn och ett stort antal mindre och några tämligen okända. Det är enklast, och dessutom tämligen naturligt, att kritikerna fastnar för de namn de känner igen. Knappast någon tillfällighet att Bruce Nauman, samtidskonstens absoluta nr 1 också blev kritikernas nummer ett och att Paul McCarthy hamnade på andra plats. Detta framkom genom de tyska kritikernas röster som jag redovisade igår. Claire Bishop, kritiker för Artforum och verksam vid Royal College i London, har samma uppfattning när hon idag skriver om utställningen i Artforum. Hon har några invändningar, främst mot själva utställningsutförandet, det finns en rad olyckliga kombinationer av verk, en synpunkt som nog delas av ganska många: Biennalen blir inte mer än sina delar.

Säkra kort går alltid bäst, skulle man kunna tillägga; Naumans och McCarthys arbeten är dessutom några år gamla, Rats and Bats från 1988 och Bang-Bang House från 1992. Tino Sehgal ligger sedan bra till med sin performance Kiss som är från 2002.

I gruppen av kända namn finns Thomas Schütte (framhävd av ett par av de tyska kritkerna); Gillian Wearing, Tacita Dean och Martin Creed har inte väckt någon större entusiasm, men säkrar ändå biennalens nivå.

Claire Bishops text handlar om det som man kan kalla för biennalens egentliga kvalitetszon; vad som händer i det sociala. Medan verken och konstnärerna i stor utsträckning är något som kan bekräftas och där det mesta redan är klart, är konstvärldens inbördes möte den plats där nätverken byggs och förstärks, konstnärlig kvalitet skapas, ofta under festliga former. Vi får veta att Jeremy Deller (vars bidrag består av en video som visar en folklig liten orkester som spelar en melodi specialkomponerad till biennalen, ett verk som knappast går till historien) agerade också som DJ under öppningsfesten. Och hon stöter på många kända ansikten, snabba möten som bekräftelse på allianser på många nivåer. Man kan nog säga att den till synes lättsamma skildringen innehåller en glimt av det intressantaste i konsten: konstnärlig kvalitet i dess social, starkaste form. Den är värd att studera närmare. Läs här.


Paul McCarthy Bang-Bang House 1992 Fem kritiker av fem.


Bruce Nauman Rats and Bats 1988 Fyra kritiker av fem.


Robert Kusmirowski Wagon 2006
En uppmärksammad uppstickare i den tidigare judiska flickskolan.
Utmärkt biennalkonst, anslående, fascinerande och kräver minimal diskurs.
Det är ingen readymade. Förmodligen begränsad hållbarhet.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.