Ett svårartat ställningstagande
Berlinbiennalen har som redan berättats här varit en stor framgång. Kritikerna är förtjusta och vi kan konstatera att biennalsystemet hämtat sig en smula. Det går alltså fortfarande att göra bra biennaler. För övrigt, kan man tillägga, finns det inget tillgängligt alternativ för presentationen av samtidskonsten. Även konstkritikern och redaktören Anders Olofsson har varit på biennalen och skriver den 31 mars i nättidningen Konsten om evenemanget. Jodå, han tycker som alla andra att det är bra, men riktigt nöjd är han inte:
Som tidigare sagts har den curatoriska styrningen varit mindre framträdande, och spännvidden mellan de 60 konstnärer som deltar är därför ganska stor, både vad gäller ålder, teknik och presentationssätt. Dock kan man ganska snart konstatera, att biennalen inte gör särskilt stor ansträngning att gå i takt med den måleritrend som för närvarande drar genom konstlivet – en försvinnande liten del av de utställda verken kan hänföras till kategorin måleri.
Vad anar man här? Bär kritikern på en personlig längtan efter ”riktig” och modernistisk konst? Hur som helst med den saken, jag frågar mig vad det är för ”trend” han åberopar. ”Måleriet-kommer-tillbaka-trenden” är ett utrop som återkommer med jämna mellanrum, särskilt när konstmarknaden har pengar att spendera. Intressantare är dock att Olofsson tydligen tänker sig att han känner till denna trend och att biennalen genom något oförlåtligt misstag eller okunskap har missat den. Hoppsan! Självklart vet Berlinbiennalens curatorer Cattelan, Gioni och Subotnick vad som rör sig i konstvärlden. Men man tvingas nog medge att det är Biennalen som är trenden, dagens curatorer är effektiva och tillåter inte något att ske utanför deras räckvidd. Berlinbiennalen säger alltså att det inte finns någon intressant måleritrend och då får vi acceptera det – i väntan på nästa biennal. Klart att curatorer kan ta miste, men det är inte fallet här, i så fall skulle inte hela konstvärlden applåderat föreställningen.
Nå, Olofsson, önskar sig lite trevligt och spännande måleri utan att för den skull glömma bort de erfarenheter med ”den mänskliga existensens höjdpunkter och djupdykningar, välsignelser och förbannelser, glädjeämnen och sorger i fokus”. Han påpekar t ex om Natalie Djurbergs filmer att ”Hennes otäcka och dråpliga animerade kortfilmer passar oerhört väl in i den judiska flickskolans förfallna rum. Här speglar erosionen av omgivningen filmernas teatraliska exponering av driftlivet som löper amok.” Det är en estetisk synpunkt, ”passar väl in”. Jag tycker det är intressant att socialkritiken hamnat i en alltmer uttalat estetisk position. Den tycks inte längre ha någonting väsentligt att säga mer än att estetisera sitt objekt. Säkert är det så, men först nu tycks åtminstone en del av konstvärldens företrädare ha börjat tillämpa en sådan läsning.
Men det finns gränser som är svåra att överskrida. Pawel Althamers projekt Fairy Tale är ett försök att övertyga de tyska myndigheterna om att en utvisningshotad turkisk familj skall få stanna kvar i Berlin. Althamer har vänt sig direkt till den ansvarige senatorn i Berlin med en vädjan. Althamers utställningsrum består huvudsakligen av några enkla föremål samt en namninsamling för att stödja projektet. Nu skulle det bli lätt egendomligt att tillämpa Olofsson estetisering: ”Althamers projekt passar oerhört väl in i byggnadens förfallna rum. Här speglar erosionen av omgivningen projektets teatrala exponering av en utvisningspolitik som löper amok.”
Jag menar inte att förhåna Olofsson. Situationen är bara något vi har fått. Samtidskonsten har ett brett register, socialkritiken är inte längre den hårda kärna den var, men när det dyker upp ett konkret exempel blir det ändå besvärligt. Hur skall vi ta ställning till Althamers projekt som konst, som installation eller skulptur? Han gör det som konstvärlden när som sin högsta önskan och samtidigt med all kraft avvisar: Att konsten går upp i verkligheten och att mötet kan vara så tragiskt och angeläget att det inte utan vidare kan nonchaleras.
Och inte heller kan vi lita på Althamer. Hans bevekelsegrund kan vara att dra till sig uppmärksamhet för att på så sätt klättra några placeringar på Artfacts lista där han just nu innehar plats 1267.
Pawel Althamer: Fairy Tale
