Vilks.net

Den vind som kan blåsa jublande

Så är det klart. Cattelan med Gioni och Subotnick har tagit hem första ronden i konstspelet om biennalernas status. På hemmaplan kan trion konstatera en oreserverad jubelkör av kritiker. Curatorn och kritikern Nicola Kuhn i Der Tagesspiegel, litteraturprofessorn Harald Fricke i Die Tageszeitung, kritikern Elke Buhr i Frankfurter Rundschau, Peter Richter i FAZ, alla är de eniga om att biennalen är en fullträff.

Väl samordnat, väl uppfattat, kan vi konstatera. Det som rör sig i tiden just nu och som också kluckar i det sakta stigande tidvattnet för Documenta 12 är sådant som historia (och här räknar vi in modernismens roll, remake och konsthistoriska referenser), det existentiella (ner i de privata mytologierna framhävda genom fantasy), vidare tungdiskursen utbytt mot rakare berättarlusta, narrationerna korsar utställningsrummen som blixtar och slutligen det pedagogiska, publiken som fångas genom möjligheter till omedelbara avläsningar (alltså utan att behöva tugga sig genom tätt tryckta textluntor) och sensationella och häftiga upplevelser. Socialkritiken är inte borta, snarare tvärtom, men den får bära en lätt melankoli; curatorernas välfunna formulering: ”Det är tid att börja återtåget och gömma sig i sitt inre.”

”Om möss och människor”, Steinbecks roman och Burns poem är det vaga temat för utställningen, men det får förstås som existentiellt, aldrig är det långt mellan djur och människor.

Här har vi Auguststrasse i Berlin och längs den finns merparten av utställningen inkilad på åtskilliga platser även i privatvåningar. Man ser Kunst-Werkes banderoller; mitt emot ligger den judiska flickskolan, självklart ett oemotståndligt utrymme för associationsrika installationer. Här finner man en av utställningens kioskvältare, Robert Kusmirowskis rekonstruktion av en järnvägsvagn för kreatur på polskimporterad räls.

Kritikernas absoluta favorit är Paul McCarthys ”Bang-Bang-Room”, hans hus med oupphörligt slående dörrar, tätt följd av Bruce Naumans Rats and Bats, en box med råttor som stressas av ljud. Övriga högoddsare i den tyska kritiken är Damián Ortegas rörliga möbler, Erik van Lieshouts skakiga video från en resa från Rotterdam till Rostock, Corey McCorkles slabbiga födelsebilder; Thomas Schütte får nog sina poäng genom långvarig tjänst och sin plats 74 på artfacts; Tino Sehgal lyckas igen (vi minns Venedigbiennalen) få uppmärksamhet genom sina relationella koregrafier, den här gången är det kärlekspar som vänslas, kysses och dansar – till stängningsdags då kärleken får ta paus. Dessutom en uppenbar svensk framgång, Nathalie Djurberg hör också till de utvalda. Hon satsar säkert på sex, våld och djur (som om hon läst mina rekommendationer, men det har hon naturligtvis inte; en bra konstnär har en säker instinkt). Rapporterna från biennalen talar för att även de övriga två svenskarna har stor publik, Klara Lidens avklädningsstök i en tunnelbanevagn och Felix Gmelins sexundervisning.

Kursen är uttagen, biennaltåget rullar vidare och det verkar som om kritiken har fått vad den önskade. Utöver det som nämnts som pågående kvalitetsnormer kan försiktigt tilläggas: Östblocksestetik med en cocktail av lättsmält surrealism/expressionism. Man kan också notera att det är östblock som gäller och inte Asien eller Afrika. Och ytterligare en oväntad konstellation som hittills inte har väckt några större protester: 80 % av konstnärerna är män.

Man kan ju bli fundersam, stora klang och jubelföreställningar bådar inte alldeles gott, men det kommer kanske mera kritik utifrån. Ändå tvingas man säga att konstens väg är stakad ett gott stycke framöver och för den som är verksam är det bara att ställa in kompassen.

Från utställningen i den judiska fllickskolan

De tyska kritikernas nr 1 är ”Bang Bang Room” av Paul McCarthy, här en bild av den snarlika Houseboat 01-05

Den rätta mixen idag

Biennalkulturen, som vi måste inse är själva samtidskonstens skälvande hjärta, är inte bara en smula tjatig utan också framgångsrik. God konst definieras genom denna. Notre Histoire som pågår på Palais de Tokyo i Paris till den 7 maj är ingen egentlig biennal, men man kan lugnt säga att den tillhör biennalkulturen. De vanliga kännetecknen finns där: socialkritiskt aktuell, stökiga verk, anslående installationer som oemotståndligt fångar betraktaren, många intressanta konstnärer och ett antal höjdpunkter som snabbt kan konsumeras, mycket är relativt lättillgängligt; vi har lämnat tungdiskursen bakom oss. Notre Histoire har iscensatts som en skicklig avskedsföreställning för de framgångsrika curatorerna Nicolas Bourriaud och Jérôme Sans.

Utställningen skiljer sig något från mängden. Det är en rent fransk, eller snarare parisisk affär, en kraftfull maktdemonstration av Frankrike. Den en gång så stolta konstnationen per excellence förlorade i mitten av förra seklet som bekant dragkampen om konstens krona till New York. La France is back; om ”Marianne” nu någonsin var borta. Man skall erinra sig att praktiskt taget hela den postmoderna teorin är fransk och därmed styrande från slutet av 1970-talet.

Den politiskt oroliga scenen i Frankrike är perfekt som bakgrund för en sådan utställning, en oro som handlar om klass, ras och ungdom. Whitneybiennalen, som konstvärlden bedömt med ett ”jaså”, gör i jämförelse ett blekt intryck. I USA har man kriget och Bush och det är alldeles uppenbart att Whitneykonsten inte förmår säga något särskilt om dessa problem, långt mindre skapa några förändringar.

Det går alltså utmärkt för en stor konstnation att lita på egna förmågor. För att få till en utställning som onekligen håller måttet var det inte nödvändigt att låna in några utlänningar. Exotismen, i sammanhanget nog så relevant, utgörs av fransmän med nordafrikansk bakgrund.

Adel Abdessemed vet hur slipstenen skall dras och har suggestivt skapat ett jättelikt hängande skelett i en av salarna, Habibi (älskling). Memento mori, vanitas, ett liten referens till ett favoritmotiv i konstens historia, men här blir det närmast i pop- eller kitschgenren. Laurent Grasso vinner många stilpoäng med sin video Projection, ett moln som sveper in över Paris och uppslukar allt, självfallet med god associationskraft. Kader Attia träffar säkert tidspulsen med Arabesque en vägginstallation av polisbatonger. Han säger själv att den är inspirerad av Mondrian och Sol Lewitt. Ett intressant möte mellan socialkritiken och konventionell estetik.

När vi då inte en längtan efter det långsamma och eftertänksamma reflekterandet kring konsten? I varje fall är det något som ofta sägs i dagens konstvärld som en kritik mot den brusande och smattrande biennalkulturen. Man kan då begiva sig till Helsingfors för att se Ars 06, den pågår ända till den 7 augusti. Där är det stillsamt och curatorn har valt temat ”konstens roll som en del av den mänskliga erfarenheten”, alltså rätt och slätt vad det innebär att vara människa. Fint och bra, men i praktiken ett ännu starkare ”Jaså” (med dold gäspning) än Whitneybiennalen. Lika lite som fjolårets Göteborgsbiennal kan periferierna få något särskilt ut av att dra ner på tempot. Konsten är i takt med mediesamhället och där går det fort. Att vara människa innebär att det går fort, om konsten skall förmedla erfarenheter, skall de kunna tas emot rakt av.

Vi kan klaga över detta, men själva är vi inte annorlunda, ingen står emot den frestande, sensationella och omedelbara konsumtionen. Där är vi ännu och mer än någonsin.Just detta är kvalitet i konsten, det oemotståndliga biennalstuket med diskurs light.

Kader Attia: Arabesque 2006

Biennal, kris över samt gasproblem

Idag öppnar Berlinbiennalen och konstvärlden skall ta ställning till huruvida Cattelan & Co har lyckats med att blåsa nytt liv i biennalkulturen. Det myllrar av konst och verksamheter i Berlin, diskurserna är nedskurna, konsten ter sig som ett oöverskådligt collage.

Martin Creed håller ännu: Här på Berlinbiennalen med Work no. 370

En regional nyhet, eller snarare ett konstaterande. Konstkritikerkrisen är över. Vi kan dra en suck av lättnad. Den kris som blåste sig allt starkare under hela hösten och långt in i december är förbi. Hur gick det frågar man sig? Krisen löste sig på enklast tänkbara sätt: Julen kom och när julen härjat, eller möjligen då konstvärldens krismedvetna medlemmar härjat över julbordens läckerheter, var krisen över. Sedan dess har intet ord nämnts om konstkritikens kris. Trösterikt; för en del kriser finns receptet: Inget att göra åt, går snart över av sig själv.

Den uttalade provokatören Santiago Sierra har återigen lyckats med att få världens ögon riktade mot sig. I Pulheim, i närheten av Köln, öppnades i mitten av mars hans installation i en Synagoga. Från bilar med arbetande motorer leddes koloxid in i byggnaden. Besökarna fick naturligtvis bära gasmask och dessutom underteckna ett kontrakt att besöket skedde på egen risk. ”Mot banaliseringen av förintelsen” är verkets huvudtes. Kritiken har inte uteblivit och framhåller gärna att projektet är en banalisering av förintelsen. Den 20 mars bestämde sig konstnären och arrangörerna att stänga utställningen för gott. Sierra har också fått en skopa av sin kollega, målaren Luc Tuymans som i en intervju i Frankfurter Allgemeine Zeitung menar att hans arbete saknar: ”an important step, namely the attempt to formulate an artistic idea from the culture of seeing, observing, analyzing.”

Det låter sig alltid sägas, men Tuymans har fel, något sådant krav finns inte. Vi vet att konstvärlden sätter kvalitetsnormerna; det Tuymans efterlyser är det som konstvärlden själv kan tillskriva ett verk. Jag skulle tro att Sierra lyckas med att hålla ihop sina verk och diskurser på den nivå han lagt sig. Sierra har skapat sin provokativa profil som ett varumärke och han förväntas vara konstens bad guy. Tuymans gör socialkritiska målningar som är mycket snällare och får nog kallas för en konstvärldens good guy. Båda två är högt rankade, Tuymans finns idag på plats nr 91 och Sierra på 360, allt enligt artfacts.

Konstälskare på besök i Santiago Sierras 245 kubikmeter gas i Synagogan, Pulheim