Del 99: Normalisering

Vem är kunden?

Fram till den 28 maj pågår utställningen Normalisering på Rooseum. Introduktionstexten går:

…olika nivåer av normaliseringstvång ger upphov till frågor som: Vilka konsekvenser får den samhälleliga standardisering som EU-utvidgningen förordar och vad betyder EU som normskapande fenomen? Handlar normalisering om att eliminera skillnad och vilka är i så fall de kulturella och sociala implikationerna av detta? Hur fungerar normaliseringsprocesser i relation till genus, etnicitet och sociala hierarkier och hur påverkar de mänskliga relationer?
Bakgrunden till utställningen är en önskan om att nyansera vår uppfattning om normalisering och utmana den positiva funktion den ofta har i politiska diskurser och offentliga debatter. Med utgångspunkt i olika problemställningar kretsar verken kring implementering, praktik och konsekvenser av normalisering både som samhällsdisciplinerande fenomen och politiskt redskap.
Genom denna presentation av såväl tankeväckande som humoristiska reflektioner kring ämnet, är förhoppningen att Normalisering kan erbjuda andra sätt att förstå implikationerna av en av vår tids rådande kontrollmekanismer.

Här är det implementering och implikationer och givetvis det ofrånkomliga mantrat ”genus, etnicitet och sociala hierarkier”, vi har hört det slags ordflöde under en längre tid. Utställningen skall ”erbjuda andra sätt att förstå implikationerna…” etc. Vad man kan undra över är vem som är mottagaren av detta erbjudande, eller frankt formulerat: Vem är kunden? Jag tror att man kan svara på det. De förnämsta kunderna är konstkritikerna, Fred Andersson skrev om utställningen i SvD den 29 mars, Dan Jönsson har tidigare skrivit i DN, Ulrika Stahre i Aftonbladet. Deras texter ger intryck av att de också är personligt intresserade. Som det nu blivit kan konstkritikerna utnyttja möjligheten med socialkritisk konst genom att ta till orda i samhällsfrågor. Förmodligen är det här mötet och idécirkulationen äger rum för att sedan förmedlas till en liten krets av konstvärldens entusiaster för den socialkritiska konsten. En ytterligare kundkrets torde utgöras av ambitiösa lokala konststudenter. Och slutligen kollegorna inom samma bransch. Någonstans där tar det slut. Konsten har ett problem med att förmedla och undervisa en större allmänhet och t o m en mindre allmänhet, inte ens de intellektuella följer med i samtidskonsten.

Vidare kan man fråga sig vad socialkritiken tjänar till som konst. Konsten skall prestera något nytt och avvikande. Under 1990-talet var socialkritiken i sig en nyhet. Med Documenta11 fick den sin höjdpunkt och under ett par år var det möjligt att rida på den vågen. Konsten har nu börjat söka sig lite andra vägar för att leverera det oundvikliga nya. Konstvärlden kan kosta på sig att finna en målsökande socialkritik alltför trist i längden. Det man önskar är inte svårt att formulera: en ny rysning, lite kul, lite emotion, något osannolikt och bisarrt. Och konstnärer och curatorer får göra så gott de kan. Ibland för man till det så att alla blir nöjda – som det nu avlöpte med Berlinbiennalen.

Rooseum har ingen dålig utställning att erbjuda besökaren. Konstnärerna gör sitt jobb och presterar väl vad som är möjligt. Men det är en tungsint ram man lagt kring evenemanget. Dan Jönsson menar att det finns ”en romantisk antikonformism” under ytan som dock regleras av kraven på ordning i angelägna sociala ämnen. Till detta kan man foga att konsten lever av sin ”antikonoformism”, en gång var den reglerade socialkritiken antikonform, men det var ett tag sedan.


Halil Altindere: Fuck the Curator, 2001

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.