Avvikelse och mittfåra
Vad betyder en kritikers åsikter om de kommer från konstvärldens periferi? Det finns en liten debatt som jag själv initierat på kunstkritikk.no. Diskussionen har sin utgångspunkt i en recension av Berlinbiennalen skriven av Arve Röed. Intressant nog, är Röd den hittills enda kritikern som har en negativ uppfattning av biennalen. Han avfärdar dessutom i förbigående Tino Sehgal, den stjärna som, enligt enstämmiga kritiker, tillsammans med Paul McCarthy lyser klarast på Berlinfirmamentet.
Vad är en sådan kritik värd? Och vad säger den om det ”konstkritiska uppdraget”?
Man kan tänka sig att en konstkritiker skall vara hänsynslöst subjektiv och enbart ge uttryck för sin subjektiva uppfattning. Det är nog ingen bra tanke, eftersom läsaren undanhålls viktig information. Möjligen kan de gå an om kritikern gör klart att han talar utifrån sina personliga favoriter eller hatobjekt. Här finns ett problem; hur skall vi veta när kritikern gör en allmän bedömning om värdet av något och när den är helt personlig? Skillnaden mellan beskrivning och värdering är inget högprioriterat område i konstkritiken, men du kunde nog bli intressantare om den ansträngde sig att markera den.
När Röd avfärdar Sehgal som ”pinsam och onödig” är det väl kortfattat. Jag kan tänka mig att Röd kan ha rätt i sin uppfattning att Sehgal är ett tillfälligt bloss på samtidskonstens stjärnhimmel, men när han skall skriva mot en kompakt uppfattning om motsatsen, får man kräva lite mer resonemang.
Dan Jönssons recension av biennalen i DN (9.4.06) återställer den nordiska ordningen. Konstvärldens konsensus får ytterligare en förstärkning, Sehgal kammar, som man kan förvänta sig, hem sina poäng liksom den överlägsne favoriten alla kategorier och alla kritiker Paul McCarthy. Dan Jönsson bekräftar det vi redan vet, biennalen är utmärkt. Lite kritik kommer han dock med, biennalen är alltför europeisk och politiken har skjutits för långt i bakgrunden. Ja, så skall väl en representant för kompetent mainstream skriva, så här långt har det varit en självklar kvalitet, för att inte säga plikt, att konsten skall visa kulturell mångfald och att ta ett politiskt ansvar. Denna etablerade ordning kan man inte låta rubbas utan vidare. Jönsson tilldelar därför Althamer (som jag tidigare diskuterat här) några markanta stilpoäng. Vill man se konstvärldens spel som just ett spel kan man tänka sig Althamer som den fallande fyrverkipjäsen (ja, han har gjort sitt) och Sehgal som den stigande. Jönsson håller på båda.
Fallande och stigande fyrverkipjäser på biennalen
