Ett svårartat ställningstagande
Berlinbiennalen har som redan berättats här varit en stor framgång. Kritikerna är förtjusta och vi kan konstatera att biennalsystemet hämtat sig en smula. Det går alltså fortfarande att göra bra biennaler. För övrigt, kan man tillägga, finns det inget tillgängligt alternativ för presentationen av samtidskonsten. Även konstkritikern och redaktören Anders Olofsson har varit på biennalen och skriver den 31 mars i nättidningen Konsten om evenemanget. Jodå, han tycker som alla andra att det är bra, men riktigt nöjd är han inte:
Som tidigare sagts har den curatoriska styrningen varit mindre framträdande, och spännvidden mellan de 60 konstnärer som deltar är därför ganska stor, både vad gäller ålder, teknik och presentationssätt. Dock kan man ganska snart konstatera, att biennalen inte gör särskilt stor ansträngning att gå i takt med den måleritrend som för närvarande drar genom konstlivet – en försvinnande liten del av de utställda verken kan hänföras till kategorin måleri.
Vad anar man här? Bär kritikern på en personlig längtan efter ”riktig” och modernistisk konst? Hur som helst med den saken, jag frågar mig vad det är för ”trend” han åberopar. ”Måleriet-kommer-tillbaka-trenden” är ett utrop som återkommer med jämna mellanrum, särskilt när konstmarknaden har pengar att spendera. Intressantare är dock att Olofsson tydligen tänker sig att han känner till denna trend och att biennalen genom något oförlåtligt misstag eller okunskap har missat den. Hoppsan! Självklart vet Berlinbiennalens curatorer Cattelan, Gioni och Subotnick vad som rör sig i konstvärlden. Men man tvingas nog medge att det är Biennalen som är trenden, dagens curatorer är effektiva och tillåter inte något att ske utanför deras räckvidd. Berlinbiennalen säger alltså att det inte finns någon intressant måleritrend och då får vi acceptera det – i väntan på nästa biennal. Klart att curatorer kan ta miste, men det är inte fallet här, i så fall skulle inte hela konstvärlden applåderat föreställningen.
Nå, Olofsson, önskar sig lite trevligt och spännande måleri utan att för den skull glömma bort de erfarenheter med ”den mänskliga existensens höjdpunkter och djupdykningar, välsignelser och förbannelser, glädjeämnen och sorger i fokus”. Han påpekar t ex om Natalie Djurbergs filmer att ”Hennes otäcka och dråpliga animerade kortfilmer passar oerhört väl in i den judiska flickskolans förfallna rum. Här speglar erosionen av omgivningen filmernas teatraliska exponering av driftlivet som löper amok.” Det är en estetisk synpunkt, ”passar väl in”. Jag tycker det är intressant att socialkritiken hamnat i en alltmer uttalat estetisk position. Den tycks inte längre ha någonting väsentligt att säga mer än att estetisera sitt objekt. Säkert är det så, men först nu tycks åtminstone en del av konstvärldens företrädare ha börjat tillämpa en sådan läsning.
Men det finns gränser som är svåra att överskrida. Pawel Althamers projekt Fairy Tale är ett försök att övertyga de tyska myndigheterna om att en utvisningshotad turkisk familj skall få stanna kvar i Berlin. Althamer har vänt sig direkt till den ansvarige senatorn i Berlin med en vädjan. Althamers utställningsrum består huvudsakligen av några enkla föremål samt en namninsamling för att stödja projektet. Nu skulle det bli lätt egendomligt att tillämpa Olofsson estetisering: ”Althamers projekt passar oerhört väl in i byggnadens förfallna rum. Här speglar erosionen av omgivningen projektets teatrala exponering av en utvisningspolitik som löper amok.”
Jag menar inte att förhåna Olofsson. Situationen är bara något vi har fått. Samtidskonsten har ett brett register, socialkritiken är inte längre den hårda kärna den var, men när det dyker upp ett konkret exempel blir det ändå besvärligt. Hur skall vi ta ställning till Althamers projekt som konst, som installation eller skulptur? Han gör det som konstvärlden när som sin högsta önskan och samtidigt med all kraft avvisar: Att konsten går upp i verkligheten och att mötet kan vara så tragiskt och angeläget att det inte utan vidare kan nonchaleras.
Och inte heller kan vi lita på Althamer. Hans bevekelsegrund kan vara att dra till sig uppmärksamhet för att på så sätt klättra några placeringar på Artfacts lista där han just nu innehar plats 1267.
Pawel Althamer: Fairy Tale
Oj! För tredje (eller är det fler?) gången bevärdigas jag med en helsideskommentar på Vilks.net. Så mycket konst-cred är nästan mer än min usla kritikerperson orkar bära. Men några radanmäkrningar till Lars Vilks tolkning av min skrivarinsats vill jag ändå göra. För det första är det inte helt riktigt att jag är så positiv i det avslutande stycket av min text skriver jag ”Biennalen har få ordentliga toppar och kraftfulla urladdningar, den vädjar hellre i försiktighet och politisk korrekthet till vårt välordnade intellekt än försöker att improvisera med våra känslor.” Det är kanske så att biennalens curatorteam har koll på vad som gäller i konstvärlden. Men i så fall menar jag att man slätat ut den ganska betänkligt. Ibland känns berlinbiennalen som en utställning som kommit alltför sent. När det sedan gäller måleriet efterlyser jag alls inte något trevligt och spännande måleri. Snarare något som griper tag i betraktaren. Om den ambitionen är modernistisk, tja då är jag väl en modernist när allt kommer omkring. Den måleritrend jag reflekterar över är – trots att det kan se ut så – inte bara framdriven av gallerister som tröttnat på osäljbara installationer och relationella krumbukter. Jag möter allt oftare även hos konstnärerna en nyfikenhet inför måleriet, förmodligen därför att det i kraft av sin traditionstyngd och postmoderna tabubelagdhet fascinerar. Jag tror dessvärre inte att biennaler är särskilt bra på att fånga trender, snarare tvärtom. Det är som med alla branschtillställningar: den långa produktionstiden (i berlinbiennalens fall 20 månader) gör att man speglar historien snarare än nuet och framtiden. Och så var det Djurberg och socialkritiken. Jag tycker nog det är en extra poäng att Djurbergs video visas i den miljö man valt. För något år sedan såg jag exakt samma verk på Moderna Museet, och det var en annorlunda upplevelse. Men visst innebär detta ett visst mått av esteticering. Frågan är om det är bra eller dåligt? För mig känns det betydligt mer verkningsfullt att låta Djurbergs video ta form i ett historiskt laddat rum än att visa det i museets kliniskt vita kub. Men visst kan man, som Lars säger, diskutera socialkritikens formalisering. Min misstanke är att den på sikt biter hårdare när den gjort sig av med sin hårda kärna.
Ja Anders, du är absolut värd uppmärksam. Du har den generositet som man oftast finner i de delar av kritikerkåren som ligger våningen under Parnassen. Där uppe tiger man hellre eftersom man inte har något att vinna på att diskutera med de lägre stående.
Jag vill fortsatt hävda att biennalerna är trenderna. Du kommer att märka att ditt förslag till trend inte är lätt att skriva ut och förklara. Du skriver att du ”möter allt oftare hos KONSTNÄRERNA em myfikenhet inför måleriet”, precis som om det finns en sådan grupp; vilka då?
Produktionstiden menar jag spelar inte någon roll för biennaler. Det går undan där, inte tal om att biennalerna är snabbmaten i konstvärlden. Jag vet inga utställningar som produceras snabbare. Problemet (och kritiken) har varit att de är alltför snabba. Den lite längre liggtiden på Berlinbiennalen gör den snarare trendstarkare. Lägg märke till att konstnärlistan dök upp sent, och det brukar alltid vara fallet på biennaler.
Det är klart att det finns en extra poäng med Djurbergs video i judiska flickskolan. Det gränsar till att bli alltför bra och välregisserat. Men till vad skall det tjäna? Du roar dig med att skriva att du vill ha en konst som ”griper tag i betraktaren” – och det skall stå i motsättning till ”trevligt och spännande”. Alla önskar en konst som ”griper tag” och det kan man skriva till intet förpliktigande.
Skall man påstå att Modernautställningen visade sådant som ”griper tag i betraktaren” eller var det ”trevligt och spännande”? Det kan kanske kritikern reda ut.