Vilks.net

Den internationella samtidskonstens absoluta hegemoni.

Kjetil Röed, kritiker och litteraturvetare, har kommit med ett intressant svar på ett inlägg från mig i en pågående debatt på norska Kunstkritikk. Det handlar om konstkritikens konsensus och möjliga alternativ: Det finnes vel, må vi kunne anta, andre perspektiver på kritikken enn å konstant sammmenligne seg med ”den store konsensus”?

Den stora konsensus är alltså den överensstämmelse om kvalitet och inriktning som är tydligt läsbar i den kritik som behandlar internationell samtidskonst. Finns det något annat? Självklart finns det annat, men frågan är vad det är värt. Många kritiker är modernister och skriver om modernistiska konstnärer. Volymen är imponerande, men värdet är begränsat. Inte precis något attraktivt alternativ. Det går att skriva om konstnärer som inte ställt ut på biennaler, men även här blir det snart problem. Vad är en konstnär som aldrig kommer med på någon biennal värd? Om en kritiker menar att det är fel och orättvist kan han ge en uppskattande kritik, men målsättningen blir uppenbar; konstnären ifråga borde få den bekräftelse som biennalerna kan ge.

Problemet med biennalerna, om man vill se det som ett problem, är att de är bra och att de är närvarande överallt. Kastar man en hastig blick på de senaste recensionerna på Kunstkritikk finner man omedelbart 3 omskrivna biennaler. Biennalerna visar de bästa konstnärerna (det är delvis självbekräftande, men det spelar inte någon stor roll), de visar ständigt nya konstnärer och de letar konstant fram alternativ. Och man kan räkna med att konstnärerna kommer från många olika länder varför praktiskt taget alla länder av betydelse har sina biennalenförebilder.

Det ändå alternativ som jag kan tänka mig om konstkritikens roll är att ge bidrag åt den regionala diskussionen, vad som är aktuellt i Stockholm eller i Oslo, vilka diskussioner man för regionalt och att man i detta system har ett antal spelare som känner igen varandra och som är regionalt välbekanta. Men det är ingen sluten värld utan även denna kommer att hämta sina värderingar från biennalenkulturen. Teoretiskt sätt skulle det vara möjligt att skapa en egen central för intressant konst som inte fångats upp av någon biennal, men det är bara teoretiskt. Biennalerna söker intressant uppslag överallt och curatorerna kommer snart att finna det som kan vara intressant.

Sammantagna har biennalerna alltid rätt, men enskilda biennaler kan vara mindre lyckade. Trenderna etableras genom biennalerna och då uppstår naturligtvis vissa smärre friktioner mellan de olika biennalerna, en helt given tävling eftersom det ständigt handlar om att lyckas åstadkomma en ännu bättre och intressantare biennal.

Det finns intressanta grupp- och separatutställningar utanför biennalerna, men det vore märkligt om inte deltagarna i sådana evenemang platsade också på någon biennal. Ser man på t ex nationella utställningar som t ex den ännu pågående Modernautställningen i Stockholm, finner man att många av deltagarna redan har avverkat ett antal biennaler och att värdekriteriet för utställningen inte kan vara något annat än den nivå som biennalerna har skapat.

Alltid finns det biennaler, här är en lista med pågående och kommande:
21.01.06 – 27.08.06
Ars 06 Kiasma Helsinki
03.2006 – 05.2006
1. Triennale Luanda Luanda
01.03.06 – 14.05.06
Tate Triennial 2006 London
02.03.06 – 28.05.06
Whitney Biennale 2006 New York
10.03.06 – 23.04.06
FotoFest 2006 Houston
10.03.06 – 21.05.06
ev+a Limerick Biennial Limerick
24.03.06 – 18.04.06
Happiness / berlin biennale Berlin
25.03.06 – 28.05.06
4. berlin biennale 2006 Berlin
25.03.06 – 01.2007
Quadriennale 06 Düsseldorf Düsseldorf
27.03.06 – 27.04.06
9. Biennale Havanna 2006 Havanna
12.05.06 – 30.05.06
Periferic 7 Iasi
13.05.06 – 21.05.06
Mats Eriksson / Biennale Bonn Bonn
25.05.06 – 27.06.06
Bucharest Biennale 2 Bukarest
27.05.06 – 25.11.06
Busan Biennale 2006 Busan
08.06.06 – 27.08.06
Biennale of Sydney 2006 Sydney
09.07.06 – 07.01.07
SITE Santa Fe Biennial 2006 Santa Fe
04.09.06 – 12.11.06
Singapore Biennale 2006 Singapur
06.09.06 – 10.09.06
7. Werkleitz Biennale 2006 Halle
08.09.06 – 11.11.06
Gwangju Biennale 2006 Gwangju
10.09.06 – 19.11.06
Architektur Biennale Venedig 2006 Venedig
16.09.06 – 26.11.06
Liverpool Biennale 2006 Liverpool
23.09.06 – 17.12.06
Manifesta 6 Nikosia 2006 Amsterdam
01.10.06 – 31.10.06
Biennale de Paris 2006 Paris
07.10.06 – 17.12.06
Biennale São Paulo 2006 São Paulo
26.10.06 – 15.01.07
BIACS 2 Sevilla
2007
Artline 6 / Borken 2007 Borken
2007
52. Biennale Venedig 2007 Venedig
16.06.07 – 23.09.07
documenta 12 Kassel

Konstkritikern Richard Dorment är inte nöjd med hur årets Whitneybiennal har tagits emot och lägger fram en positiv bild (The Telegraph UK 8.4.06) i en motskrivning. Kanske han tar i lite väl mycket eftersom det nog låter sig sägas att receptionen av utställningen varit blandad. Hur som helst inleder han med att påtala att en kvalitet är att den är bättre än triennalen på Tate Britain och för samtidigt fram sina huvudargument:

“but I can’t think of a greater contrast than between the Whitney’s direct, visceral response to what is happening in America today and the tepid, neoconceptual navel-gazing going on at Tate Britain. The curators of the biennial, Chrissie Iles and Phillipe Vergne, are both foreigners (British and French respectively), yet they have put together a tightly curated exhibition of works that reflect the social, economic, political and religious polarities of contemporary American society.”

Utställningen är bra för att den ger en bild av dagens samhälle och den bistra sanningen om världens tillstånd:

“Hypnotic and sad, this biennial is full of art about the breaking up and polarisation of society. Its message is that there is nothing we can do about it apart from wait for the end of Life As We Know It and console ourselves with sex or consumer products.”

Det är lättare att vara kritisk än positiv. I det senare fallet skall kvaliteterna läggas fram, vilket oftast blir fel. I Dorments text kan vi följa hur han läser de enskilda verken som tydliga bilder av orkanen i Florida, av den kristna fundamentalismen eller oordningen i landet. Konsten blir alltför begriplig och mister egentligen en grundläggande kvalitet. Den kritiska inställningen är enklare eftersom den kan ge uttryck för ospecificerade brister. Dorment kommer att ge socialkritiken en alltför senkommen hyllning. Han inser att den kanske inte är något annat än en intern rapport men han tycker trots allt att Richard Serras bidrag, med en bild av en maskerad fånge från Abu Ghraib och texten ”stop Busch”, är motiverad.
Särskilt förtjust är han i Paul Chans videoinstallation 1st Light som visar människor som faller ned från fordon uppe i himmeln. Enligt Dorment en bild av den fundamentala kristendomen, de nedfallande är de förlorade själarna. Det är möjligt att läsningen kan vara rimlig, men den i övrigt uppskattade installationen, tenderar därmed att illustrera en alltför påtaglig textremsa.
Här kan nog de merendels intuitiva reservationerna mot Whitney motiveras. En tandlös och senkommen socialkritik(några kritiker erinrar sig nostalgiskt 1993 års ”politiska” biennal) som blir alltför lätt att läsa.

Paul Chan: 1st Light