Del 110: Maria Lind och måste våga

Postat den 2006 28 april av Lars Vilks

I en debattartikel i DN den 18 april uppmanar Maria Lind (IASPIS direktör) konstmuseerna att ”våga nytt”. Detta nya är dock inte särdeles nytt utan består av en tämligen välkänd mix: relationell estetik + socialkritik + forskning. Den uppfattning som Lind gör sig till tolk för är att konsten inte handlar om estetik och begreppsutvidgning utan om att verkligen göra något angeläget i samhället (detsamma som Nicolas Bourriaud framhäver i sin bok om relationell estetik). Hon menar att man allt oftare hör ”ordet kris i samtal med konstnärer, curatorer, kritiker, pedagoger och andra”. Ja, kris hör till konsten. Där råder det alltid kris, senast var det konstkritiken som hade en tillfällig kris vilken dock löstes av en hjälpsam julhelg som fick konstvärlden att tänka på annat.

Lind menar vidare att det finns ”en tydlig spricka mellan det som görs tillgängligt genom de etablerade förmedlingskanalerna och det som är nyskapande” och ”Den dominerande förmedlingsformen lämpar sig kort sagt bara för viss konst samtidigt som andra tongivande typer utesluts.” Hur skall vi förstå det? Troligen har Lind upptäckt att den ovannämnda konstmixen har blivit mindre intressant i konstvärlden. Vi har hamnat i neopluralismen där det bara är att inse att allt får samsas. Inget försvinner men socialkritikens överhöghet har lidit ett betydande avbräck, liksom relationell estetik och forskning (som nog får benämnas ”kvasiforskning”).

Särskilt vurmar Lind för institutionskritiken, vilken hon ger en ingående historisk bakgrund. Jodå, det är trevligt med institutionskritik, något olyckligt att institutionerna är lika förtjusta i den som de kritiska konstnärerna. Det går att formulera ett litet ordstäv: Institutionskritik skadar aldrig. Som exempel på aktuella och avancerade institutionskritiker nämner Lind Natascha Sadr Hashighian. Hon är knappast något exempel på ”uteslutna konstnärer”. Hashighian är liksom andra liknande konstnärer ”biennalhoppare” och hon har hoppat in sig på plats 3.287 på artfacts, vilket faktiskt är en god placering.

Hashigian gör rätt roliga saker. Se t ex på den här bilden:


Hon har tagit emot en stipendiejury i en busskur och gjort en performance/video av evenemanget unternehmen: bermuda. Juryn får sålunda en institutionskritisk lektion som de säkert inte har något emot. Också en video (Proprio Aperto, 2005) som man kan se ett litet avsnitt av här, är en fyndig och säkert uppskattad institutionskritik, just så autentisk som konstvärlden kan önska sig utan att få några problem. Just det är saken, institutionskritik är sådant som skall väcka entusiasm och erkännande från konstinstitutionen. Man kan naturligtvis fundera vad det egentligen går ut på. Det är knappast som Lind vill menar: ”Manöverutrymmet för dem som vill ta risker är minimalt med en oroväckande likriktning som följd.” Institutionskritik är garanterat riskfritt och ger snabbt poäng på artfactslistan. Likriktningen ligger snarare i att det är en populär genre.

Lind vill att man skall ändra museerna för att inte utesluta ”tongivande typer” av konst. Redan detta att den är tongivande innebär att den inte kan vara särskilt utesluten. Och nog får man tillstå att det gjorts experiment i den svenska museivärlden. Rooseum blev för några år sedan ett relationellt experiment och lyckades snabbt göra sig av med sin publik. Inte heller lyckades man få fram några extraordinära kvaliteter som kompensation. Tensta konsthalls experiment kan inte heller kallas för överdrivet upphetsande. Vi har också Lunds konsthall som med några magiska utställningar tömdes på besökare. Självfallet går det att försvara utställningar och verksamheter som har en ytterst liten del av konstvärlden som publik. Men någon skall betala kalaset och frågan är vad man får tillbaka. Lind framhäver att ”Inom konsten finns en fascinerande erfarenhet av meningsproduktion och tolkning, kontemplation och ifrågasättande, reflektion och problematisering” och att ”dokumentära projekt i neo-objektiv stil som kompenserar mediernas ytlighet eller tystnad”. Stora och vackra ord för något som vi inte hittills sett någon verkan av utanför konstvärlden.

Förmodligen är det så att konsten som socialkritisk och forskande verksamhet är en kvasiaktivitet som i praktiken tjänar ändamålet att utvidga konstbegreppet och estetisera nya entiteter. Allt till fång för att fascinera konstvärlden som dock kräver att det inte får bli alltför tråkigt och allvarligt. Men den önskar också omväxling förnöjer. Därför är det förståeligt att det nu blivit tid att i neopluralismens namn ”go fantasy”.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 9 kommentarer

Del 109: Estetisera mera?

Postat den 2006 25 april av Lars Vilks

Estetiseringsproblemet

I det senaste numret av Nordisk Estetisk Tidskrift (2005:32) skriver professor Henrik Kaare Nielsen om estetisering, ”Totalizing Aesthetics”. Artikeln handlar om en välkänd tendens, nämligen att allt fler funktioner i samhället estetiseras, det sakliga faller bort och formen betonas. Nielsen menar att detta kan vara ett problem, eftersom det alltså skymmer sakfrågorna men han vill också se en positiv möjlighet; att det skapas en reflekterande dialog med medborgarna. Man kan dock betvivla att det blir så mycket av det senare. Nielsens artikel är skriven som estetikartiklar brukar skrivas, krångligt och självfallet i total avsaknad av det artikeln handlar om: estetisering. Artikeln ringa läsvärde hänger inte minst samman med att den helt saknar estetisering i form av stilgrepp och layout. Och den blir inte på något gynnsamt sätt mer saklig för det.

Som jag ser saken kan man göra estetisering mera förståeligt genom att visa vilka olika former det finns. Och de är följande:

1. Konstestetiken. Den framträder som bekant i två former, dels som formestetik och dels estetik utan form (det sublima). Denna estetisering är något helt annat än andra former. Dess uppgift är att nå det absoluta, alltså att påvisa världens harmoni, att det finns en helhet som för med sig att moral och kunskap kan förstås som en enhet. Filosofin/vetenskapen kan inte klara av den uppgiften men har gett konsten precis det mandatet (och det sker alltså med 1800-talets filosofers enhälliga bifall). Det för också med sig att konstens estetiseringsprocedur också inkluderar det kognitiva, sålunda en högdiskurs med det särskilda tillägget som skall utföra något som med fog kan benämnas för mission impossible. Omöjlig eller ej, så fungerar det, även om resultaten hittills uteblivit.
2. Konnässörestetiken. Det är den gamla formen ur vilken den moderna utvecklats, kännaren som bedömer ett visst objekt med bildning som bakgrund. Den var främst ett inslag i adelns verksamhet. Den kan gälla alla slags objekt, även naturens. Upphovsmannen är av underordnat intresse.
3. Konsthantverkets och i stor utsträckning designens estetik. En estetik utan konstens överskridande och filosofiska högdiskurs. Den skall bispringa funktionen genom att ge ett objekt en dekorativ inramning. Men det är också möjligt att tänka sig ett föremål som är utan praktisk funktion och helt och hållet dekorativt. Det dekorativa för med sig att den alltså inte tillhör konstens estetisering, den hamnar i lågdiskursen.
4. Övrig estetisering. Här är det fråga om reklam, arrangemang, politik, det offentliga rummet, ett kollektivs identitetstecken. En lågdiskursfunktion som därmed skapar ett stort avstånd till reflektion och bildning.

Så kan man förenkla det som Nielsen skriver så komplicerat om. Den intressanta frågan är naturligtvis varför estetiseringen med lågdiskurs i vår tid fått en påfallande utbredning. Den frågan behandlar inte artikelförfattaren, men man kan våga sig på ett enkelt svar. Det finns inga trovärdiga samhällsideologier som kan ge medborgarna sakliga svar och förståelse. Den mer eller mindre tillfälliga upplevelsen av gemenskap och övertygelse ter sig lockande – i brist på annat.


Det här exemplet på estetisering som blir en högdiskursare om man gör
några tillägg:
Lars Vilks, Utan titel (Usama som profeten bombmuhammed),
blandteknik, 2006

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 6 kommentarer

Del 108: Nya trender

Postat den 2006 22 april av Lars Vilks

Inte kommer det precis som en blixt från en klar himmel, men i alla fall, några nyheter finns det i samtidskonstens. Socialkritiken försvinner inte, men den sjunker stillsamt ned i en bädd av fantasy och konsthistoriska referenser. Otydligare budskap och mer sinnlig upplevelse. Det är ingen större svårighet att komplettera de rekommendationer som finns i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Tag alltså ett genusperspektiv, en migration, en identitetsproblematik, en globalisering, miljö eller media. Pressa ner detta djupt i fantasykomposition och lägg till en rik flora av konsthistoriska citat och måhända en remake. Det skall inte göras med ironi, utan ordentligt och med en fullt påslagen kreativitet.

Jag skall återkomma med mer detaljer. Idag vill jag uppmärksamma att NET (Nordisk Estetisk Tidskrift) utkommit med sitt nummer 32. Det är en redovisning av en konferens som sällskapet för estetik höll i Århus i fjor. Temat var ”The Borderlines of Aesthetics”. Frågor kring estetiken kommer säkert att få uppmärksamhet under det kommande året, men man får nog räkna med att det blir föga upphetsande. Det är tid att igen ta om de gamla käpphästarna med smärre vridningar. Estetikartiklarna i nummer 32 är mestadels fotarbete och antingen onödigt tillkrånglade eller skrivna i brist på annat. Även här skall jag få be att återkomma med att pressa ut vad som överhuvudtaget finns i dessa artiklar.

En artikel kan förtjäna en smula uppmärksamhet. Jacob Lund Petersen, MA i litteratur och konsthistoria skriver om Boltanski: ”Expropriating the Subject”. Undertexten är ”Reading Boltanski with Agamben”. Initierade läsare förstår omedelbart att dagens innefilosof påpassligt utnyttjas. Och hur blir det då när man läser Boltanski genom Agamben? Inte mycket, efter 9 sidor, kan författaren fastslå att det mänskliga subjektet desubjektiviseras genom fotots och diskursbildningens representation. En tämligen klockren remake av de postmoderna ansträngningarna från 1980-talet när subjektet dekonstruerades. Ett litet citat som författaren ger från en intervju med Boltanski bär på en inte oäven poäng:

Each time you do an interview you lose a part of yourself. You are always repeating the same words…The problem for an artist like me is that the more I work the less I am alive. In fact I have been dead for a very long time, perhaps since the moment I chose to be an artist.

Man kan nog slå fast att detta är något som drabbar den framgångsrike konstnären som i takt med sina framsteg alltmer genomför sin branding. I like the idea that when you are an artist you are in fact a mirror and everybody looking at the mirror can recognize himself, menar Boltanski. Visst tvivel på detta är berättigat, det publiken ser är framför allt en igenkännbar stil, ett gångbart varumärke.


Christian Boltanski försvinner mer och mer för varje intervju.
Men klättrar på Artfacts där han håller en imponerande plats 57.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 1 kommentar