Konstkritikern Richard Dorment är inte nöjd med hur årets Whitneybiennal har tagits emot och lägger fram en positiv bild (The Telegraph UK 8.4.06) i en motskrivning. Kanske han tar i lite väl mycket eftersom det nog låter sig sägas att receptionen av utställningen varit blandad. Hur som helst inleder han med att påtala att en kvalitet är att den är bättre än triennalen på Tate Britain och för samtidigt fram sina huvudargument:
“but I can’t think of a greater contrast than between the Whitney’s direct, visceral response to what is happening in America today and the tepid, neoconceptual navel-gazing going on at Tate Britain. The curators of the biennial, Chrissie Iles and Phillipe Vergne, are both foreigners (British and French respectively), yet they have put together a tightly curated exhibition of works that reflect the social, economic, political and religious polarities of contemporary American society.”
Utställningen är bra för att den ger en bild av dagens samhälle och den bistra sanningen om världens tillstånd:
“Hypnotic and sad, this biennial is full of art about the breaking up and polarisation of society. Its message is that there is nothing we can do about it apart from wait for the end of Life As We Know It and console ourselves with sex or consumer products.”
Det är lättare att vara kritisk än positiv. I det senare fallet skall kvaliteterna läggas fram, vilket oftast blir fel. I Dorments text kan vi följa hur han läser de enskilda verken som tydliga bilder av orkanen i Florida, av den kristna fundamentalismen eller oordningen i landet. Konsten blir alltför begriplig och mister egentligen en grundläggande kvalitet. Den kritiska inställningen är enklare eftersom den kan ge uttryck för ospecificerade brister. Dorment kommer att ge socialkritiken en alltför senkommen hyllning. Han inser att den kanske inte är något annat än en intern rapport men han tycker trots allt att Richard Serras bidrag, med en bild av en maskerad fånge från Abu Ghraib och texten ”stop Busch”, är motiverad.
Särskilt förtjust är han i Paul Chans videoinstallation 1st Light som visar människor som faller ned från fordon uppe i himmeln. Enligt Dorment en bild av den fundamentala kristendomen, de nedfallande är de förlorade själarna. Det är möjligt att läsningen kan vara rimlig, men den i övrigt uppskattade installationen, tenderar därmed att illustrera en alltför påtaglig textremsa.
Här kan nog de merendels intuitiva reservationerna mot Whitney motiveras. En tandlös och senkommen socialkritik(några kritiker erinrar sig nostalgiskt 1993 års ”politiska” biennal) som blir alltför lätt att läsa.
Paul Chan: 1st Light