Estetiseringsproblemet
I det senaste numret av Nordisk Estetisk Tidskrift (2005:32) skriver professor Henrik Kaare Nielsen om estetisering, ”Totalizing Aesthetics”. Artikeln handlar om en välkänd tendens, nämligen att allt fler funktioner i samhället estetiseras, det sakliga faller bort och formen betonas. Nielsen menar att detta kan vara ett problem, eftersom det alltså skymmer sakfrågorna men han vill också se en positiv möjlighet; att det skapas en reflekterande dialog med medborgarna. Man kan dock betvivla att det blir så mycket av det senare. Nielsens artikel är skriven som estetikartiklar brukar skrivas, krångligt och självfallet i total avsaknad av det artikeln handlar om: estetisering. Artikeln ringa läsvärde hänger inte minst samman med att den helt saknar estetisering i form av stilgrepp och layout. Och den blir inte på något gynnsamt sätt mer saklig för det.
Som jag ser saken kan man göra estetisering mera förståeligt genom att visa vilka olika former det finns. Och de är följande:
1. Konstestetiken. Den framträder som bekant i två former, dels som formestetik och dels estetik utan form (det sublima). Denna estetisering är något helt annat än andra former. Dess uppgift är att nå det absoluta, alltså att påvisa världens harmoni, att det finns en helhet som för med sig att moral och kunskap kan förstås som en enhet. Filosofin/vetenskapen kan inte klara av den uppgiften men har gett konsten precis det mandatet (och det sker alltså med 1800-talets filosofers enhälliga bifall). Det för också med sig att konstens estetiseringsprocedur också inkluderar det kognitiva, sålunda en högdiskurs med det särskilda tillägget som skall utföra något som med fog kan benämnas för mission impossible. Omöjlig eller ej, så fungerar det, även om resultaten hittills uteblivit.
2. Konnässörestetiken. Det är den gamla formen ur vilken den moderna utvecklats, kännaren som bedömer ett visst objekt med bildning som bakgrund. Den var främst ett inslag i adelns verksamhet. Den kan gälla alla slags objekt, även naturens. Upphovsmannen är av underordnat intresse.
3. Konsthantverkets och i stor utsträckning designens estetik. En estetik utan konstens överskridande och filosofiska högdiskurs. Den skall bispringa funktionen genom att ge ett objekt en dekorativ inramning. Men det är också möjligt att tänka sig ett föremål som är utan praktisk funktion och helt och hållet dekorativt. Det dekorativa för med sig att den alltså inte tillhör konstens estetisering, den hamnar i lågdiskursen.
4. Övrig estetisering. Här är det fråga om reklam, arrangemang, politik, det offentliga rummet, ett kollektivs identitetstecken. En lågdiskursfunktion som därmed skapar ett stort avstånd till reflektion och bildning.
Så kan man förenkla det som Nielsen skriver så komplicerat om. Den intressanta frågan är naturligtvis varför estetiseringen med lågdiskurs i vår tid fått en påfallande utbredning. Den frågan behandlar inte artikelförfattaren, men man kan våga sig på ett enkelt svar. Det finns inga trovärdiga samhällsideologier som kan ge medborgarna sakliga svar och förståelse. Den mer eller mindre tillfälliga upplevelsen av gemenskap och övertygelse ter sig lockande – i brist på annat.
Det här exemplet på estetisering som blir en högdiskursare om man gör
några tillägg:
Lars Vilks, Utan titel (Usama som profeten bombmuhammed),
blandteknik, 2006
Nu kanske jag är ute och cyklar här, men i alla fall:
Frågan om huruvida konsten lyckats, med tidigare nämnda företag, eller ej måste väl bedömas på vilket målet egentligen är? Om målet är att förklara det sublima, världens harmoni o.s.v. (förklara det oförklarbara allestädsvarande) så råder väl ingen tvekan om konstens misslyckande. Om det däremot är att på nytt och återigen påvisa dess förekomst så kanske man inte kan avfärda konstens strävanden som ett totalt misslyckande?
I och för sig så har väl filosoferna, Wittgenstein t.e.x. redan påvisat det sublima, så att igen och återigen påvisa detta kanske inte kan ses som något slutmål för konsten? Å andra sidan så, enligt min uppfattning, är ett ständigt utvecklande och åberopande samt omdefinierande av filosofiska teser, eller varför inte vetenskapliga dito, ett måste för att de ska bibehålla sin relevans. Det är lite som Husserls drömmar om en vetenskapernas vetenskap, som enligt min mening skulle vara ett dödsdömt företag såvida inte detta überspråk ständigt förnyades och definierades på nytt (Ett företag utan dess like m.a.o.). Antikens filosofer åberopas fortfarande och behåller på så sätt sin relevans, exempelvis.
Nu vet jag inte om detta, här kortfattade, resonemang håller, men om det är så så kan man ju fortfarande fråga sig om konsten ska stanna i denna position som ”återdefinierare” av det sublima? Eller, så är konstens uppgift inte desto mer än en hovnarrs. Endera behagar underhållningen eller så behagar det inte och om hovnarren är vass så inbakas kritiken mot kungariket på ett fint sätt, samtidigt som det är underhållande.
…
Här stannar jag i resonemanget, ihopsnärjd någonstans mellan kognitiv beteendeterapi och social kritik. Ska be att få återkomma senare.
Hej.
Den här välkända tendensen att fler och fler funktioner i samhället estetiseras. Vad menas? Existerar det verkligen någonting som inte har någon estetik, och vad finns då där i stället? Jag tycker det osar missförstånd ikring det hela.
Visst uppdateras samhälls-funktionernas estetik, skulle det vara ett nytt fenomen? Vad är egentligen problemet?
Det hela påminner lite om den slogan man klämde fram till kalkonen ”Designåret 2005”, den löd ”MERA DESIGN!”…trallvänligt, tja, men det betyder ju egentligen inget annat än ”MERA SAKER!”.
Alfred Boman, saken är den att det inte är estetisering som är saken i konsten utan socialkritiken. Men som sagt, är det snarare så att konsten ändå estetiserar. Och så skillnaden som du tydligen inte förstått mellan högdiskursestetik och lågdiskursestetik. En högdiskursestetik befinner sig på samma nivå som tolkaren, objektet för estetiseringen blir ett sätt att förmedla en avancerad reflektion, vilket inte är fallet med att estetisera vad som helst i allmänhet.
Rasmus, om konstens uppgift är det ännu värre, det är något som inte är bestämt i sig utan som blir en uppgift för konstvärlden att komma överens om. Men eftersom konstvärlden ändå tror att konsten har en uppgift i sig avancerar ett sådant projekt mycket långsamt.
Det kan nog vara lämpligt att inte göra alltför stor affär av den gamla uppdelningen mellan det sköna och det sublima. Förenklat innebär det att estetiseringen kan ske genom form eller genom formlöst. Och så frågan vad estetiseringen innebär. Enligt konstens grundläggande spår är estetiseringen detsamma som att starta företaget att harmonisera världen genom att förbinda det kognitiva med något annat (som konsten skall förfoga över – vilket den sannolikt inte gör) som filosofin saknar.
Lars
Jo då, jag begriper nog skillnaden mellan högdiskurs-estetik och lågdiskurs-estetik, denna har du ju redogjort för både en och två gånger. Liknelsen med designåret kanske inte var helt adekvat i frågan, jag kände bara att det fanns viss släktskap i o med den grad av förvirring som verkar råda ikring de båda begreppen (får väl stå för mig…).
Som jag uppfattade det rörde det sig om övrigt estetiserande av funktioner i samhället, och då alltså inte konst? Men jag kanske inte begriper vilken tendens Nielsen pekar på? Menar han att och fler funktioner i samhället förses med högdiskurs-estetik genom att de inramas i olika konst-projekt, eller är han oroad över att man försöker göra saker lite ”snygga” och att det då kan (av någon anledning) uppfattas som ytliga? Eller vad menar han egentligen?
Hej Alfred! Nielsen har inte fattat det här med hög- och lågdiskurs utan skriver om ett allmänt känt fenomen som kom med postmoderniteten. Estetisering istället för fakta och funktion. Gör man inte uppdelning med hög och lågdisk blir det rotmos av resonemangen. Därför är Nielsens funderingar inte särdeles intressanta. Han vill ju se estetisering och konst överallt, han bekymrar sig över att politikens budskap blir ersatt med karismatiska framträdanden, men ser också möjligheten att det kan skapa reflektion hos medborgaren.