Del 110: Maria Lind och måste våga

I en debattartikel i DN den 18 april uppmanar Maria Lind (IASPIS direktör) konstmuseerna att ”våga nytt”. Detta nya är dock inte särdeles nytt utan består av en tämligen välkänd mix: relationell estetik + socialkritik + forskning. Den uppfattning som Lind gör sig till tolk för är att konsten inte handlar om estetik och begreppsutvidgning utan om att verkligen göra något angeläget i samhället (detsamma som Nicolas Bourriaud framhäver i sin bok om relationell estetik). Hon menar att man allt oftare hör ”ordet kris i samtal med konstnärer, curatorer, kritiker, pedagoger och andra”. Ja, kris hör till konsten. Där råder det alltid kris, senast var det konstkritiken som hade en tillfällig kris vilken dock löstes av en hjälpsam julhelg som fick konstvärlden att tänka på annat.

Lind menar vidare att det finns ”en tydlig spricka mellan det som görs tillgängligt genom de etablerade förmedlingskanalerna och det som är nyskapande” och ”Den dominerande förmedlingsformen lämpar sig kort sagt bara för viss konst samtidigt som andra tongivande typer utesluts.” Hur skall vi förstå det? Troligen har Lind upptäckt att den ovannämnda konstmixen har blivit mindre intressant i konstvärlden. Vi har hamnat i neopluralismen där det bara är att inse att allt får samsas. Inget försvinner men socialkritikens överhöghet har lidit ett betydande avbräck, liksom relationell estetik och forskning (som nog får benämnas ”kvasiforskning”).

Särskilt vurmar Lind för institutionskritiken, vilken hon ger en ingående historisk bakgrund. Jodå, det är trevligt med institutionskritik, något olyckligt att institutionerna är lika förtjusta i den som de kritiska konstnärerna. Det går att formulera ett litet ordstäv: Institutionskritik skadar aldrig. Som exempel på aktuella och avancerade institutionskritiker nämner Lind Natascha Sadr Hashighian. Hon är knappast något exempel på ”uteslutna konstnärer”. Hashighian är liksom andra liknande konstnärer ”biennalhoppare” och hon har hoppat in sig på plats 3.287 på artfacts, vilket faktiskt är en god placering.

Hashigian gör rätt roliga saker. Se t ex på den här bilden:


Hon har tagit emot en stipendiejury i en busskur och gjort en performance/video av evenemanget unternehmen: bermuda. Juryn får sålunda en institutionskritisk lektion som de säkert inte har något emot. Också en video (Proprio Aperto, 2005) som man kan se ett litet avsnitt av här, är en fyndig och säkert uppskattad institutionskritik, just så autentisk som konstvärlden kan önska sig utan att få några problem. Just det är saken, institutionskritik är sådant som skall väcka entusiasm och erkännande från konstinstitutionen. Man kan naturligtvis fundera vad det egentligen går ut på. Det är knappast som Lind vill menar: ”Manöverutrymmet för dem som vill ta risker är minimalt med en oroväckande likriktning som följd.” Institutionskritik är garanterat riskfritt och ger snabbt poäng på artfactslistan. Likriktningen ligger snarare i att det är en populär genre.

Lind vill att man skall ändra museerna för att inte utesluta ”tongivande typer” av konst. Redan detta att den är tongivande innebär att den inte kan vara särskilt utesluten. Och nog får man tillstå att det gjorts experiment i den svenska museivärlden. Rooseum blev för några år sedan ett relationellt experiment och lyckades snabbt göra sig av med sin publik. Inte heller lyckades man få fram några extraordinära kvaliteter som kompensation. Tensta konsthalls experiment kan inte heller kallas för överdrivet upphetsande. Vi har också Lunds konsthall som med några magiska utställningar tömdes på besökare. Självfallet går det att försvara utställningar och verksamheter som har en ytterst liten del av konstvärlden som publik. Men någon skall betala kalaset och frågan är vad man får tillbaka. Lind framhäver att ”Inom konsten finns en fascinerande erfarenhet av meningsproduktion och tolkning, kontemplation och ifrågasättande, reflektion och problematisering” och att ”dokumentära projekt i neo-objektiv stil som kompenserar mediernas ytlighet eller tystnad”. Stora och vackra ord för något som vi inte hittills sett någon verkan av utanför konstvärlden.

Förmodligen är det så att konsten som socialkritisk och forskande verksamhet är en kvasiaktivitet som i praktiken tjänar ändamålet att utvidga konstbegreppet och estetisera nya entiteter. Allt till fång för att fascinera konstvärlden som dock kräver att det inte får bli alltför tråkigt och allvarligt. Men den önskar också omväxling förnöjer. Därför är det förståeligt att det nu blivit tid att i neopluralismens namn ”go fantasy”.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 110: Maria Lind och måste våga

  1. fransjosef skriver:

    Hej Lars,

    Det är inte nödvändigtvis ett problem för institutionskritiken att den är popuär hos (vissa) institutioner. På så vis har man ju en möjlighet att faktiskt påverka, och du nämner ju själv exempel där så har varit fallet (Rooseum, Lund, Tensta, och nu IASPIS får man väl tilllägga). Även Nittve ger ju uttryck för etn feminstistiskt instpirerad institutionskritisk i sin debattartikel i DN samma dag. Där handlar det om den oproportionerligt låga andelen konst av kvinnliga konstnärer i museets samling, och en vilja att förändra densamma. Det handlar dock inte om några djuplodande transformationer, det rör inte problem som inte kan åtgärdas med några extra miljoner från staten. Lind och Nittve har olika syn på institutioner, men tar båda avstamp i en institutionskritisk uppgörelse med det västerländska kulturarvet vars rötter står att finna i feminism, postkolonialism och andra postmoderna ansatser att kritisera moderniteten. Klart kritik kan påverka. Men inte alltid på det vis, och i den omfattning, man ofta tänker sig.

    HLSn,

    Frans Josef

  2. Lars skriver:

    Tack för intressanta synpunkter Frans Josef!

    Jag menar nog att det är ett problem om inst kritiken är populär. Ett stort problem. Vi skall inte vara naiva. När Nittve går ut är han nästan helgarderad eftersom han gör det med alla rätt. För många rätt eftersom man anar att det inte handlar så mycket om den goda viljan som ett sätt att finansiera genom att uppträda på ett politiskt korrekt sätt och därmed pressa den som sitter på de ekonomiska medlen. Skulle detta enkla knep gå hem (men jag tror inte att det gör det) är det bara att fortsätta: Afrikanska konstnärer är katastrofalt underrepresenterade i samlingen etc.

    Rooseums, Tenstas och Lunds konsthalls inst kritik består väl i att det vill visa vägen i samtidskonsten för de andra institutionerna. Och av det lärde vi oss att det skall man akta sig för. Tvivelaktigt att det skulle kunna kallas för inst kritik. IASPIS föreställer jag mig som bortom inst kritik, den institutionen betraktar sig som en så god föregångare att den enbart är förebilden för alla andra. Att inkludera sig själv är inte något som förefaller vara särdeles aktuellt. Men IASPIS behöver profilera sig eftersom den hamnat i bakvattnet, Moderna har klarat sig lite för bra och har under jubel kunnat se sig själv som representant för samtidskonst.

    Kan inst kritik påverka? Tja, jag hyser ett bestämt tvivel. Även när man tar i ordentligt som Hans Haacke (angreppet på Guggenheimmuseets ledning och detsamma med Wallrafmuseet i Köln) blir det knappast några substantiella förändringar förutom den öppna skandalen. Och det är ändå ett extremt exempel. Inst kritik är en kul grej.

  3. FJ skriver:

    Hej igen,

    Jag är naturligtvis kritisk mot Nittves utspel. Men jag håller det inte för helt omöjligt att han lyckas med sina föresatser — han är ju, som du skriver, helgarderad. Jag har hört att det redan gett ett visst resultat, med samlare som hört av sig och vill donera verk et c. Men. Nittves utspel är okladenderligt, och därför också problematiskt. Den feministiska (själv)kritiken omvandlas här till en politisk handelsvara i syfte att bättra på Modernas samling, och därmed dess varumärke. På samma sätt använder man sig av en konstnär med postkolonial agenda (Yinka Shonibare), planerar en utställning med afrikansk konst etc. Därmed, och jag antar att det är detta du syftar på med det problematiska i den alltför populära institutionskritiken, riskerar man att desarmera kritiken innan den haft en chans att på allvar riktas mot den egna institutionen.

    Att de västerländska konstinstitutionerna, likt andra nationella institutioner, lider av en legitimitetskris har länge varit uppenbart. Museerna skapades en gång i nationalistiska syften, för att integrera den egna nationella konstskatten med den förment universella (europeiska) konsthistorien med rötter i antiken. Efter nationalismens skamliga historia, nationalstatens minskade politiska betydelse och uppluckringen av en förment, homogen, nationell befolkning är detta ett minst sagt problematiskt arv som dagens museer måste förhålla sig till. Men, och detta är frågan, riskerar inte dagens konstmuseer, i sin iver att omfatta mångfald och pluralism och att bryta ner motsatställningen mellan institution och det som kan tänkas opponera sig mot densamma, att beröva dessa en gång radikala förhållningssätt sin kritiska potential. I fallet Moderna Museets kan väl ingen betvivla dess nationalistiska bevekelsegrunder? Idag handlar det inte, som för 100 år sedan, om att fördjupa sig i den egna, kulturhistoriska myllan. Men det handlar inte mindre om nationell branding för det. Skillnaden är att på dagens globala marknad är det kulturell mångfald och rörlighet som ett varumärke vill bli förknippad med. För den framåtblickande kulturpolitikern är endast en slutsats möjlig: Moderna Museet bör naturligtvis få sina 50 miljoner, om inte annat så som ren reklamsatsning för varumärket Sverige!

    Själv väljer jag att förhålla mig mer skeptiskt. Även om inte heller jag skulle ha något emot att se denna nya konst i Modernas samling.

    Institutionskritik uppfattar jag så här: 1. det är en kritik med inriktning på institutioner. 2. Det är en kritik som inbegriper sig själv i den kritiska akten, i den mån den som yttrar en kritik själv är en del av den institution som kritiseras. Detta förhållingssätt kan kontrasteras mot en position som definierar sig i motsats till etablisemanget – och därmed, antagligen, har mindre möjlighet att påverka föremålet för sin kritik. Instituionskritik handlar, tvärtom, om att kritisera –och påverka —inifrån. Du verkar, något oväntat, att döma vad jag känner till om din konsteori, förespråka en syn på kritik som ”counter-establishment.” Det som institutionskritiken ser som en framgång, måste ur detta perspektiv framstå som ett misslyckande.

    Men otvivelaktligen har ex Rooseum och liknande institutioner tagit intryck av institutionskritik, inte minst i dess konstnärliga form, den genre som går under namnet ”institutionskritik.” Du känner till historieskrivningen, så den behöver jag inte upprepa. Att spåra detta inflytande kan vara knepigt, det kan ofta röra sig om en fördröjning. Som när curatorer som Esche eller Maria Lind och andra tar intryck av den historiska institutionskritiken från 70-talet och faktiskt implementerar en del av denna lärdom i sitt sät att driva en institution. Därmed inte sagt att detta förhållningssätt är oproblematiskt.
    Det mest uppenbara problemet är att gränsen mellan kritik och varumärkesbyggande blir hårfin. Ofta kan den inte ens urskiljas. Det gäller i alldra högsta grad en konservativ institution som Moderna, men också mer progressiv institutioner som Rooseum et al.

  4. Yngve Rådberg skriver:

    Hej Lars och FJ

    Visst är institutionskritik ofta, och även i föreliggande fall Maria Linds inlägg, alltför allmänt formulerade för att kunna tolkas annat än som branding. Vad jag längtar efter är inte mer kritik, utan mer klargörande av syfte och mening.

    Maria Lind tycker att konstens institutioner inte i tillräckligt stor utsträckning lyfter fram sådan konst som inte är till för att visas upp. Hon pekar därmed själv ut dilemmat: Att visa upp den verkar inte helt rätt, eller hur? Linds förslag är att institutionerna måste hitta nya – av henne själv ospecificerade – sätt att handskas med sådan konst. Med andra ord uppmanar hon institutionerna att finna nya syften med konsten. Här borde alltså hon själv, som institutionsföreträdare, enligt sig själv, som institutionskritiker, kunna bidra med något mer specifikt.

    Men även när det gäller institutionskritik finns uppenbarligen ett intentionsproblemproblem. Hur verkar institutionskritik när den formuleras av en institution? Antingen som ett von obenperspektiv på publikens förväntningar, eller som ett underkännande av förutsättningarna för kritiken. Det är visserligen klädsamt av en institution (eller av vem som helst) att idka självkritik, men det kan inte i längden vara ett ändamål med verksamheten. Till slut måste det bli dags att lägga om kursen och gå vidare i ny riktning. Det blir dags att formulera och motivera kriterierna. Fler än jag väntar med spänning. Vad tycker institutionsföreträdare att vi ska använda konstinstitutionen till. Vad vill Maria Lind med konsten? Kanske lägga om kursen helt och bli en plattform för seriös forskning och journalistik? Eller göra en sell-out och bli något slags ordenssällskap där enbart kontakter och nätverk är av intresse.

    Det här är frågor som diskuteras, kontempleras och problematiseras alldeles för lite från institutionernas sida. Om det är så att estetiken och idén om konst har kollapsat så måste vi få reda på varför institutionerna fortsätter sitt värv som om inget har hänt och vad de i stället baserar sitt urval på.

    /Yngve

  5. Lars skriver:

    FJ – ett intressant och välskrivet inlägg. Jag funderar lite på din formulering “natonalismens skamliga historia”. Så ser vi det nu, precis som om vi har gjort riktigt stora framsteg, nu är vi minsann rättvisa och förstående. Men vi är ju inte det utan ägnar oss åt att sila mygg och släppa genom kameler. Så länge det finns välbeställda makthavare kommer de andra alltid att ha det sämre. Vems är felet? I demokratierna är det väl folket som är mest intresserat av schlagerfestivalen. Det är väldigt skamligt, men lyckligtvis har vi konstnärerna och de intellektuella som är beredda att diskutera dessa saker och att göra konstprojekt av dem vilket i sin tur renderar klättring på artfactslistan. Så kan man fortsätta, det blir bara värre, men vi lider egentligen inte så mycket av det.

    Konsten har sin speciella ambition men det går inte att leva upp till den. Försöken blir teoretiska och institutionskritiken är en sådan trevare. Precis som du säger är företaget dömt att misslyckas eftersom det skall göras i samarbete med institutionen.

    En intressant fråga är vad inst kritiken ser som en framgång. Rooseums inst kritik skulle bestå i att man går in för en relationell arbetsform. För att göra det får man med sig kommunen som utlovas aktiviteter som kan fånga upp vilsen ungdom. Vilsen ungdom kommer inte till kulturaktiviteterna, publiken försvinner och endast chefen blir belåten eftersom han kan lämna skutan och med vunna meriter (han har bedrivit avancerad inst kritik och blivit illa behandlad) finna en tjänst lite högre upp på rangskalan.

    Jag har svårt att tro på att Nittve får sina 50 miljoner. Då måste han ha förbindelser och lobbyverksamheter utöver det fattbara. Det är inte värt att offra så mycket pengar för att visa Sveriges duktighet. Den är redan visad för små pengar genom förslaget att dra sig ur VM. Men duktigheten är inte heller särskilt vinnande. Mycket mer finns att vinna i den sociala vårdsektorn. En brandingkampanj för Sveriges föregångsroll på 50 miljoner skulle säkert vara värt besväret.

    Jämställdhet är inte lika hett längre. Jag kan fortfarande inte begripa varför ingen har andats ett ord om Berlinbiennalens sneda könsfördelning 80 – 20 %. Förklaringen är nog att feminismen inte längre är lika häftig.

  6. Rasmus West skriver:

    “Jämställdhet är inte lika hett längre. Jag kan fortfarande inte begripa varför ingen har andats ett ord om Berlinbiennalens sneda könsfördelning 80 – 20 %. Förklaringen är nog att feminismen inte längre är lika häftig.”

    Det kanske handlar om att den varit en sådan succé? Man är ju inte kritisk när man är lyrisk. Kanske efter ett tag, när man ser på saken med nyktrare ögon. Konstigt ändå att ingen gått som kärringen mot strömmen och kritiserat könsfördelningen. Det torde ju finnas en del potential i ett sådant företag ändå? Det finns motiv och man borde kunna få lite uppmärksamhet också (iom att biennalen mottagits så väl). Fast, nog kan det vara så att jämställdhet inte är lika hett längre, eller att formen för kritiken har förändrats. Det är ju ingen ny sak att påpeka könsskillnaderna i utställningssammanhang från ett konstnärsperspektiv i v f.

  7. Lars Nilsson skriver:

    Jag jobbar som lärare på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och årets vårutställning på skolan innehöll ett verk med tydligt anti-abortbudskap. Eleven i fråga är katolik och hade valt att uttrycka sin starka övertygelse i sitt verk trots att hon förstod att hon förmodligen var ensam på skolan om sin ståndpunkt. Där fanns statistik på hur många barn som dödas i olika länder, symoliska bilder på aborterade foster osv. Mycket riktigt väckte hennes installation mycket starka känslor hos både skolkamrater och personal på skolan. Flera uppgav att de kände sig kränkta av hennes verk.

    När jag såg installationen tänkte jag igen på hur extremt sällsynt det är med konstnärer som har “avvikande” åsikter. Jag försökte tänka ut andra exempel, men jag hade svårt att komma på några. Det finns däremot gott om konstnärer som använder provokationen för att upplysa om orättvisor, som Pål Hollender eller Santiago Sierra. Man kan ibland som konstbesökare bli lite upprörd över metod, men sällan över innehåll.

    Efteråt hade jag en diskussion med min flickvän Eva, om det var troligt att “äkta avvikare” kan komma att bli efterfrågade i konstvärldens finrum framöver (som det är nu finns det ett sug efter konstnärer från nya länder, med spännande sexualiteter etc – under förutsättning att de fungerar i den vänterliberala ordningen). Skulle Markus Andersson kunna vara med på Modernautställningen i framtiden, utan Dorinel Marcs citattecken? Jag tror det, vad tror ni?

    Konstvärlden har ju ett oändligt behov av att diskutera “viktiga frågor”, med utställningar, texter och seminarier. Samtidigt finns en frustration och skamsenhet över den egna homogena gruppen – det blir så hopplösa diskussioner när alla tycker samma.

  8. Lars skriver:

    Hej Yngve, tack för ditt välformulerade inlägg. Det du säger på ett tydligt och bra sätt är detta med att visa upp det som det inte skulle vara intressant att visa upp. Men nu är konstvärlden som den är och där finns det gallerier och biennaler och vi kan klart urskilja hur villiga konstnärer och curatorer är att anpassa sig. Vi kan också förstå dem, man har ett hyggligt publikunderlag.

    De exempel som Maria Lind nämner har också anpassat sig. Frågan är om det finns några exempel på motsatsen. Det skulle i så fall vara konstnärer eller grupper som funnit sina egna arenor och arbetssätt och inte har något större behov av försäljning, stipendier och uppmärksamhet. Konstnärer som arbetar på avvikande sätt blir särskilt heta objekt för konstvärldens intresse, påpassliga curatorer lyckas i regel utan svårighet få med dem på utställningar och biennaler.

    Det hela är kanske en dröm om en “riktig” konst som finns “utanför” konstvärlden.

    Lind skriver i allmänna ordalag, ingen speciellt nämnd. Det kan man förstå. Vi vet inte vilka nätverk som finns i Linds kontakter, men vi kan utgå ifrån att hon är insyltat i mycket. Vem skulle hon kunna ge sig på? Nu blir istället hennes maning att någon skall hitta på något annat sätt för att ge plats åt hennes uppfattning om vad som skall vara god konst (relationell estetik + socialkritik + forskning + inst kritik).

    Dessutom är det svårt att veta vilka de egentliga motiven är. Ingen vill framträda som strategisk och positionerande i konstvärlden. Men vi kan utgå ifrån att det är ett högst väsentligt motiv. Vem skall vara den ledande auktoriteten i absolut samtidskonst i Sverige?

  9. Lars skriver:

    Hej Lars Nilsson!

    Jo, det är naturligtvis ett problem med konsensus. Men avvikare är inte intressanta i sig. Högerextrema åsikter väcker starka känslor och skulle få uppmärksamhet också i konsten om sådana kunde slå sig fram till någon utställning som inte kunde nonchaleras. Men det är knappast det vi önskar. Abortmotståndare lutar sig starkt mot högerflygeln och det är väl den tendensen som man reagerar mot.

    Vi skall också komma ihåg att konstvärlden alltid talar om sin sympati för det avvikande. Men det måste – och det måste det – vara rimliga avvikare. Och dessutom är det så att avvikaren blir ambitiös, hävdar något radikalt nytt som skall slå världen med häpnad. Det må vara korrekt att inta en skeptisk hållning, det krävs vingar för att flyga.

    Markus Andersson har inte kommit ett steg närmare den internationella samtidskonsten. Skall han fungera på egen hand måste han ha några inflytelserika mellanhänder som kan skapa den diskurs som saknas. Men det är svårt att göra något sådant trovärdigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.