Vilks.net

Ett tag sedan man stötte på en gedigen tungdiskurs. Konsten befinner sig alltid i högdiskursen men det är relativt sällan detta utlöser skrivandet av en tungdiskurs. Men från slutet av 80-talet och i början av 90-talet var den inte ovanlig. Tungdiskursen utmärks av att vara en särdeles svårforcerad text, med invecklade och mycket ambitiösa synpunkter. För att understryka trovärdigheten i sina språkliga excesser fylls den med hänvisningar till diverse auktoriteter. Ändå kan det vara intressant att någon gång studera sådana texter. Har man tur kan man t o m stöta på en reciprok tungdiskurs, alltså en text där man kan ana att såväl kritikern som konstnären delar de givna tankegångarna.

Ett gott exempel på en sådan text finner man i nättidningen Konsten (17.04) där Lars-Erik Hjertström levererat en beundransvärd harang om Ann Edholms målningar. Läsaren får veta att man är ute på det djupaste av vatten: Döden vilken uppträder i fullt ornat och givetvis utan någon som helst ironisk blinkning. Allvar och ambition ljungar genom texten. Kistbärarna är talrika: Thierry de Duve, Jean-Pierre Vernant (filosof, antropolog och grecist), Maurice Merleau-Ponty och alltid gångbare Gilles Deleuze – med benägen assistens av Kafka och Caspar David Friedrich. Läsaren får också bekanta sig med utställningens intrikata namn Translokation och lära känna tardigraderna, det haptiska rummet samt utropet Ecce picturam.

Dramatiken i texten företer påtagliga eruptioner: Färgen är där, direkt i ögat, som inför denna extrema närhet förlorar sin optik. Och ögat är kropp och kött vorden. ”Öppna ytan utåt, betraktaren skall känna skinnet – avsaknaden av skinn. Inte skinnet som skydd utan skinnet som skyddslöshet.” ”Att skära ut ögon i din hud/att skära ögon i din hud” – det är Edholms ord. De här också: ”Flådda målningar och på samma gång flår jag ögat.” Oerhört våldsamt.

Och här är ytterligare ett smakprov på vad konst och konstnär förmår att åstadkomma:

Däremot ska måleriet, som liv och generellt relationsparadigm, riktas mot det okända, döden/konsten, för att i den relationen stegras till nya intensiteter att skjuta in i den levande kroppen. Translokation förefaller mig vara platsen där måleriet blir konst, där målarens liv ansluter sig till det absolut okända (döden, konsten) och återuppstår genom en betraktare. Det förefaller mig vara Ann Edholms tanke här.

Som jag nämnde tyder allt på att texten är reciprok, en gemensam urladdning från både skribentens och konstnärens sida. Lite svårare är det att få särskilt många fler med på banan. När man idag skriver tungdiskurtexter är trovärdigheten begränsad och det faktiska intresset lågt. Liksom de döda må begrava sina döda, må tungdiskurserna gräva ner sig i djupet av det som en gång var möjligt.

Skall måleriet förklara och bestrida dödens rike får man sätta i sig åtskilliga doser med postironi. O död, var är din udd när måleriet är min sköld!

Men texten är värd att läsa som ett kuriosum och även som ett exempel på skillnaden mellan konstens ambition och designens.

Dödens målningar av Ann Edholm.

Säg postkolonialism och konstvärlden blir entusiastisk. Genusperspektivet har sett sina bästa dagar, identitet och migration är på väg ner, institutionskritiken har redan stigit till väders i en västgötaklimax, men postkolonialt kan ännu väcka socialkritiska konststämningar till liv. Cultural studies har länge samlat damm, men i ett postkolonialt perspektiv kan det alltjämt kännas angeläget.

Dan Jönsson rapporterar i DN den 29 april från Grönland och Nifcas konstprojekt om nordisk kolonialism. Även vi i Norden kan stoltsera med kolonialistiska skamkänslor. Skuld, skam och orättvisa, förtryck och utsugning, det finns gott om termer för att formulera det som kännetecknar stater som varit tillräckligt maktfulla för att kunna hålla sig med kolonier och slavar. Och ingenting tycks mera lustfyllt, åtminstone i konsten och i cultural studies, än att göra upp med sitt solkiga förflutna. Illa om man saknade en sådan tillgång.

Jönsson har inhämtat från en av huvudtalarna, sociologiprofessorn Paul Gilroy, att Europa har ”försjunkit i ett tillstånd av melankoli”. Orsaken skulle vara Europas förlorade globala ställning. Kan Europa här vara detsamma som dess intellektuella och möjligen dess konstnärer? Europa har dock NATO och EU och dessutom schlagerfestivalen där enbart den svenska uppgörelsen drog samman 4 miljoner tevetittare. Men kanske det är fråga om en estetisk melankoli.

Konsten och diskursen är inga dåliga nykoloniserande redskap i detta sammanhang. Paul Gilroy vänder och vrider på Hegel, Marx och Nietzsche för att få fart på den postkoloniala diskursbildningen. Alla kan vara nöjda, Europa har kontroll samtidigt som man klädsamt erkänner sin skam över den heroiska stormaktstiden. De nordiska länderna har dessvärre inte så mycket att komma med, men man tar vad man har och det liknar med lite god vilja nästan de stora elefanternas danser.

Dan Jönsson är gripen av stundens postkoloniala allvar i Nifcas regi: ”Med sin konsekventa politiska dagordning är det ett konstprojekt som för ovanlighetens skull är nästan omöjligt att betrakta på ett rent estetiskt plan. I stället tvingar det till personligt och moraliskt ställningstagande.” Ja, vad var det jag sa, säg postkolonialism och det blir åka av i konsten.

Men det är inte långt kvar. Snart är det bara estetik, låt vara med högdiskurs. Och en liten tillsats av trendriktig fantasy skulle inte skada.

Professor Paul Gilroy, ytterligare en i raden
av diskursleverantörer till konsten. Specialité:
Postkolonialt perspektiv med stora doser av
inlagd Hegel, Marx och Nietzsche.

Katalogen med historieskrivningen

Modernautställningen har sin katalog, en över 300-sidig pedagogisk satsning. Som praktiskt taget alla kataloger är den oläslig. Även en förhärdad och intresserad läsare storknar över att sida efter sida läsa om hur intressanta samtliga konstnärer är. Vad vi har är ett orienterande uppslagsverk.

Annika Öhrner har gett sig på uppgiften att skriva om den svenska konsthistorien efter postmodernismen. Men redan i inledningen avväpnar hon företaget: ”Att skriva samtidshistoria sägs vara ogörligt, den som skriver är en del av det pågående.” För allt i världen; så talar en traditionell konsthistoriker som helst inväntar kanons tidevarv.

Skall det vara särskilt svårt att skriva samtidshistoria? Låt oss först se på några möjliga modeller för förståelse av vad konsten eventuellt förmedlar.

1. Konsten är före sin tid och uttrycker något vi ännu inte förstår. (En romantisk synpunkt som alltjämt klarar sig rätt bra)
2. Konsten är ett uttryck för nutiden och fördjupar vår förståelse av den. (Konstvärlden är nog mest hugad för denna)
3. Konsten uttrycker i första hand det som redan varit. (Ovanlig synpunkt)
4. Konsten uttrycker inget som helst om vare sig förtid, nutid eller framtid. Det som kommer fram blir till i skribenternas textuella fantasier och i kommentarer. (Troligen det bästa alternativet)

Hur som helst är det inte svårt att skriva samtidshistoria. Förutsättningen är dock att man inte tror på konsthistoriens essens, alltså en essens som inte omedelbart gör sig gällande, men som man kan räkna med lika säkert som amen i kyrkan. Om man inte tror på det blir man klar över att konsthistorien alltid skrivs som samtidshistoria. Enär det inte finns någon fasthet i systemet blir konsthistorien det som konstvärlden bestämmer sig för. Någon anarki utbryter självfallet inte, traditionen är stark nog att övertyga konstvärlden om att det man efter en rad urval satt in i arkivet är det bästa. Men det är inget hinder för att skriva samtidshistoria. Det är alltid något som gäller och det gäller hela vägen fram till ett absolut nu. Skriver man den svenska konsthistorien från 1990 – 2006 handlar det om att visa vad konstvärlden anser vara det bästa och intressantaste. Det kräver lite arbete att gå genom material, men det är ändå en relativ enkel operation. Särskilt hållbart blir det givetvis inte, samtidshistorien skrivs om i flera omgångar, främst beroende på att man måste göra sig av med ungefär 90 % av kandidaterna.

Konsthistoria är alltså en redogörelse av konstvärldens synpunkter och preferenser. Men den som skriver kan också kosta på sig att argumentera för vilka tendenser och konstnärer som kan ha förutsättningar för att hålla sig kvar i det konsthistoriska arkivet.

Annika Öhrner har dock inga sådana ambitioner utan väljer istället att utgå ifrån konstnärernas utsagor och verk, vilket blir något helt annat; kommentarer till ett dokumentmaterial. Därför blir det också svårt att kunna säga något vettigt om vad som kan vara hållbart. Feminismens betydelse är en självklarhet, men Öhrner väljer att presentera den med namedropping, tydligen rädd att favorisera någon. Vi får ett kollektiv med tillägget ”och många fler”.

En liten förutsägelse kostar hon på sig ”Frågan om segregationen i svenskt konstliv lär bli en av de största i kulturpolitik och kulturdebatt under de kommande åren.” Hon har då konstaterat att konsten domineras av vit välutbildad medelklass. Nu är det väl så att segregeringen inte så mycket hänger samman med ”konstnärer med internationell bakgrund”, snarare är det en klassfråga. Det är lika besvärligt för andra befolkningskategorier att ta sig in i konstvärlden. Problemet är dock inte oöverstigligt för den enskilde. Det är bara att lära sig medelklassens attityder och intensivt bygga upp ett nätverk. Den som får och tar chansen måste emellertid göra det konstvärlden förväntar sig (och det inkluderar lite överraskningar och exotika). Den globaliserade konstvärld vi kan observera är full av företagsamma konstnärer vars föräldrar kommer från många länder. Det handlar bara om att skola in sig.

Dagens konstnärer tar avstånd från 1980-talet skriver Öhrner. Svårt att förvånas över, eftersom det vi har nu är socialkritik med sikte på lite mer fantasy och pluralism. Besvärligt att pressa in Derridas och Lacans tungdiskurser i den trenden. Men framöver kan det säkert bli en neopostmodernism. ”Delar av det postmoderna arvet ser de (konstnärerna), med rätta, som obrukbart”, skriver Öhrner vidare. Jo, det är svårt att lämpa in tungdiskurserna i en handfast socialkritik. ”Tankemodeller kring makt och kön och strategier i riktning mot egenproduktion och oberoende, hade dock inte varit möjliga utan det omöjliga 1980-talet.” Jaja, det låter stiligt och troligen är det så att man måste uppbjuda någon form av idealism för att hålla modet uppe. Ofrånkomligen är det så att konstvärlden accepterat att utan diskurs blir det ingen konst. Den diskurs man behöver är den som kan uppfylla trenden och åstadkomma tillräckligt mycket nytt för att det skall verka häftigt. Det bestående problemet är att alla de ambitiösa och postironiska hållningar som konsten förmår prestera är något som cirkulerar internt. Det är alltid mycket långt till världen utanför.

Tills vidare obrukbar postmodernism