Vilks.net

På torsdag 8 juni öppnar biennalen i Sydney. En av de äldre och med hyggligt rykte. Årets upplaga är storvulen, åtminstone i textpresentationerna. Ett utgångstips är att den inte blir alltför intressant. Man kan läsa ut att det skall handla om evenemang och global världsbild, mycket konstnärer från Australiens del av världen. Några av utställarna är välkända ”Biennale hoppers” som Mona Hatoum, Fiona Tan, Sharon Lockhart, Anri Sala, The Atlas Group, Damian Ortega, Ghada Amer. Och jämfört med Berlinbiennalen är könsfördelning åter balanserad. Det finns ingen omedelbar tendens att dra fram ur Sydney, biennalen tycks gå i redan upplöjda fåror. Men en uppdateringsdetalj kan man lägga märke till. Kanske är den inte ny, men föga beaktad.

Ett konstverk skall bära en titel. Sedan 60-talet har samtidsmarkeringen i titelgivningen dominerats av ”Utan titel”. Epoken tycks definitivt vara över. Endast några enstaka arbeten i Sydney bär denna nu ålderdomliga infattning. Något går att lära sig här. Använd inte ”Utan titel” vid namngivning.

Saken slog mig igår (den 5 juni, Danmarks inofficiella nationaldag). Höganäs kommun hade bett mig döpa ett verk av den danske skulptören Bernard Lipsöe. En stor järnskulptur på Sundstorget. Tämligen realistisk framställning av en giraff. En sådan uppgift verkar vara svår att förena med internationell samtidskonst. Å andra sidan kan man lugnt säga att diskursläggningen kan justera det mesta. Giraffen är ingen dålig skulptur, men den skulle utan vidare klassificeras som modernistisk. Men något kan man göra åt saken. Min första tanke var att lösa problemet med titeln ”Utan titel” (Giraff). Ett välbeprövat sätt att visa medvetenhet. Då det stod klart för mig att ”Utan titel” kommit att tillhöra det förgångna ändrade jag strategi. Först titeln. Här bestämde jag mig för ”Camelopardalis”, latin för giraff, men också namnet på en stjärnbild som alltid är synlig på dessa breddgrader. Med sin långa hals pekar ”Camelopardalis” mot sin himmelska skepnad. Den har ett interaktivt/relationellt inslag. Svansen, gjord av rep, kan, om den dras med 100 kg, sätta giraffens hals i svängning. Dessa komponenter för den påtagligt mot samtidskonsten. I det anförande jag höll gjorde jag sedan mitt yttersta för att visa hur den ur många aspekter kunde aktivera aktuella hållningar. Som det säkert är känt för de flesta cirkulerar konsten kring några ämnen som ständigt återkommer: genus, identitet, etnicitet, miljö och några till. Vad gäller genus är verket ett genialt exempel på en könsneutral framställning, den skapar identitet åt ett sterilt torg och genom att det inte är en älg utan en giraff kan den etniska mångfalden tillfredsställas. Ur miljösynpunkt är verket föredömligt. Det kan inte förstöras av eld och är ointagligt för all vandalisering. En fördjupad utvecklig av dessa synpunkter skulle utan vidare kunna lotsa objektet in på en lämplig biennal. En lämplig textmassa kan assistera:

“Art today often works to counteract the simplifying tendencies of mass
communication and all the various forms of target-group rhetoric. Art is not
satisfied with the lowest common denominator, but condenses visual
experience into poetics, with all the details, anomalies and nuances of life
itself. It is an adventure that remains eternally possible, and which gains
in significance amid all the spectacular and speculative visuality
confronting us in our daily lives. It constitutes the slow route, where
attention is paid to small differences and to life’s constant ethical
choices.
The sociologist Zygmunt Bauman said, “history, like poets, is always
uncovering new situations, human opportunities that were hitherto
concealed”. When communication succeeds, it comprises brief, joyful moments,
when we realize we are not alone, but share the world and life with others.
The desire to create such moments is the guiding principle behind this
project.”

Det borde kunna hålla. Om det sattes i verket.

Bernard Lipsöe: Camelopardalis

Stjärnbilden Camelopardalis

Ett litet konstprojekt om trafficing och de svenska VM-spelarna

Det handlar om att ta ett ansvar. Och därefter utrusta de svenska VM-spelarna med verktyg som kan förstumma en hel värld.

Johan Bäverbrant, Lidingö, har presenterat ”stopmärket” som han vill att de svenska spelarna skall bära.

Här är hans märke:

Lite väl tunt, här kan konsten hjälpa till med att formge denna tanke till en kraftfull yttring. Enkelt men talande.

Att leva med medelmåttigheten

Öystein Hauge har skrivit om min och Martin Schiblis bok (Hur man blir samtidskonstnär på tgre dagar) i Bergens Tidende. En sak han tar upp är bokens påstående om att medelmåttighet är fullt tillräckligt för framgång. Saken kan utvecklas lite närmare.

Ett producerat konstverk som inte offentliggjorts har i första hand en potentiell kvalitet. Det kan bedömas utifrån hur någon tror det kommer att bli mottaget. När verket blir offentligt får vi naturligtvis veta hur konstvärlden reagerar; dess reella kvalitet kommer fram. Distinktionen är högst väsentlig. Bedömningen av potentiell kvalitet brukar nästan alltid inriktas på verkets egna egenskaper. Men dessa är endast i mindre utsträckning avgörande. Det som är utslagsgivande är vilket nätverk verket kommer att passera genom. Bra nätverk ger god kvalitet, svagt nätverk ger svag kvalitet, oavsett verkets egenskaper. Eller låt mig säga nästan. Det finns gränser för vad som är möjligt att dra genom ett nätverk. Poängen är dock att gränsen för att skapa kvalitet är frikostigt dragen. Här kommer medelmåttigheten in, det räcker med hygglig standard på verket, strängt taget behöver det bara följa vad som i allmänhet gäller, uppfylla de tämligen lättlästa förväntningarna.

Har ett konstverk passerat så långt och åstadkommit att bli beaktat som god kvalitet är det emellertid inte slut. Konstvärlden kräver att det konstant produceras kvalitetskonst som blir hyllad som sådan. Den finns hela tiden men i ett längre perspektiv är den inte giltig. Den reella kvaliteten är vanligtvis efemär. Alltför mycket konst är bra just nu. Utifrån detta kan vi konstatera att det finns ytterligare kvalitetskriterier. Och här talar vi om ”arkivkvalitet”, alltså den konst som skall bli kvar som en del av arkivet, dvs. konsthistorien. Endast en liten del klarar av att nå så långt. Eftersom sorteringen är skoningslös kan man ur den synpunkten slå fast att det mesta av den konst som får sin just nu-kvalitet i själva verket kan beskrivas som högst medelmåttig.

Uppgiften att lyckas som konstnär blir uppenbarligen mera mänsklig om man inriktar sig på att åstadkomma reell kvalitet i ett kortsiktigt tidsperspektiv. Det är svårt nog ändå, men fullt möjligt enär de avgörande faktorerna för att uppnå detta kan beskrivas och styras.

Ytterligare några faktorer finns att ta hänsyn till. En är omfattningen av en uppnådd kvalitet: Är den regional eller internationell? Och är den ett resultat av vissa gynnsamma omständigheter så att vi snarast kan tala om ”one-timer”, alltså att lyckas med precis en sak men sedan inte mer.

Här är ett par exempel på kvalitetsproblematiken.

Kusmirowskis Wagon på Berlinbiennalen är tveklöst ett verk som tilldelats hög kvalitet av konstvärlden. Men man kan starkt misstänka att den inte håller i längden. Vi har ett verk som passar utmärkt för en biennal, anslående, lättförståeligt och överraskande. Men man vänjer sig rätt fort och kan som Jennifer Allen skriver i Artforum “impressively invokes the Holocaust, but displayed near an actual site where Jews living in Berlin were collected for deportation to the death camps, this otherwise excellent work became a historical ghost ride, if not a movie prop”. Förmodligen är det så att Kusmirowski kommit så långt att hans nätverk är tillräckligt utvecklat för att hålla honom kvar på en hygglig kvalitetsnivå. Han har t ex under den senaste månaden klättrat från 2236 till 1847 på Artfacts.

Özgen och Özmens The Way to Tate, en video som visas på utställningen Normalisering på Rooseum har på ett liknande sätt visat sig vara gjord för ett snabbt klipp. De flesta svenska kritikerna har ansett den som en av utställningens höjdpunkter; i Arforum nöjer sig Brian Scholis med att konstatera att den är ett behövligt skratt. Men man kan vara säker på att inte heller det här kommer att klara sig särskilt länge; konstnärerna har ännu inte kommit på fast mark.