Del 119: Hur man fixar kvalitet

Att leva med medelmåttigheten

Öystein Hauge har skrivit om min och Martin Schiblis bok (Hur man blir samtidskonstnär på tgre dagar) i Bergens Tidende. En sak han tar upp är bokens påstående om att medelmåttighet är fullt tillräckligt för framgång. Saken kan utvecklas lite närmare.

Ett producerat konstverk som inte offentliggjorts har i första hand en potentiell kvalitet. Det kan bedömas utifrån hur någon tror det kommer att bli mottaget. När verket blir offentligt får vi naturligtvis veta hur konstvärlden reagerar; dess reella kvalitet kommer fram. Distinktionen är högst väsentlig. Bedömningen av potentiell kvalitet brukar nästan alltid inriktas på verkets egna egenskaper. Men dessa är endast i mindre utsträckning avgörande. Det som är utslagsgivande är vilket nätverk verket kommer att passera genom. Bra nätverk ger god kvalitet, svagt nätverk ger svag kvalitet, oavsett verkets egenskaper. Eller låt mig säga nästan. Det finns gränser för vad som är möjligt att dra genom ett nätverk. Poängen är dock att gränsen för att skapa kvalitet är frikostigt dragen. Här kommer medelmåttigheten in, det räcker med hygglig standard på verket, strängt taget behöver det bara följa vad som i allmänhet gäller, uppfylla de tämligen lättlästa förväntningarna.

Har ett konstverk passerat så långt och åstadkommit att bli beaktat som god kvalitet är det emellertid inte slut. Konstvärlden kräver att det konstant produceras kvalitetskonst som blir hyllad som sådan. Den finns hela tiden men i ett längre perspektiv är den inte giltig. Den reella kvaliteten är vanligtvis efemär. Alltför mycket konst är bra just nu. Utifrån detta kan vi konstatera att det finns ytterligare kvalitetskriterier. Och här talar vi om ”arkivkvalitet”, alltså den konst som skall bli kvar som en del av arkivet, dvs. konsthistorien. Endast en liten del klarar av att nå så långt. Eftersom sorteringen är skoningslös kan man ur den synpunkten slå fast att det mesta av den konst som får sin just nu-kvalitet i själva verket kan beskrivas som högst medelmåttig.

Uppgiften att lyckas som konstnär blir uppenbarligen mera mänsklig om man inriktar sig på att åstadkomma reell kvalitet i ett kortsiktigt tidsperspektiv. Det är svårt nog ändå, men fullt möjligt enär de avgörande faktorerna för att uppnå detta kan beskrivas och styras.

Ytterligare några faktorer finns att ta hänsyn till. En är omfattningen av en uppnådd kvalitet: Är den regional eller internationell? Och är den ett resultat av vissa gynnsamma omständigheter så att vi snarast kan tala om ”one-timer”, alltså att lyckas med precis en sak men sedan inte mer.

Här är ett par exempel på kvalitetsproblematiken.

kusmirowski r Wagon 06liten.JPG

Kusmirowskis Wagon på Berlinbiennalen är tveklöst ett verk som tilldelats hög kvalitet av konstvärlden. Men man kan starkt misstänka att den inte håller i längden. Vi har ett verk som passar utmärkt för en biennal, anslående, lättförståeligt och överraskande. Men man vänjer sig rätt fort och kan som Jennifer Allen skriver i Artforum “impressively invokes the Holocaust, but displayed near an actual site where Jews living in Berlin were collected for deportation to the death camps, this otherwise excellent work became a historical ghost ride, if not a movie prop”. Förmodligen är det så att Kusmirowski kommit så långt att hans nätverk är tillräckligt utvecklat för att hålla honom kvar på en hygglig kvalitetsnivå. Han har t ex under den senaste månaden klättrat från 2236 till 1847 på Artfacts.

Tatecorr.JPG

Özgen och Özmens The Way to Tate, en video som visas på utställningen Normalisering på Rooseum har på ett liknande sätt visat sig vara gjord för ett snabbt klipp. De flesta svenska kritikerna har ansett den som en av utställningens höjdpunkter; i Arforum nöjer sig Brian Scholis med att konstatera att den är ett behövligt skratt. Men man kan vara säker på att inte heller det här kommer att klara sig särskilt länge; konstnärerna har ännu inte kommit på fast mark.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 119: Hur man fixar kvalitet

  1. Christina Andersson skriver:

    Det finns något väsentligt i spänningsfältet mellan vad konstnären tycker om att göra och vad “de andra” tycker om det ,som konstnären tycker om att göra!
    Konstnären tycks leva både av vad han/hon tycker om att göra och av vad andra tycker om det som konstnären tycker om att göra.Kvalitet….är inte det ngt. helt annat?
    Konstnären kan inte “leva “(själsligt)bara av det han själv tycker om att göra…men inte heller enbart av vad andra tycker om det han tycker om att göra!
    “Kvalitet “är högst föränderligt och tycks ha med smak att göra….tidens smak….ja,visst…men sedan finns det arkivkvaliteten som tycks förändras långsammare……Kvalitet…alltid i förhållande till ngt. annat och alltid i förhållande till omgivningen.
    Visst är det eftersträvansvärt(?)att vara en sk. fri konstnär,men vari ligger egentligen friheten när samspelet med andra hela tiden är livsnödvändigt?

  2. Eric skriver:

    Jag accepterar resonemanget om att verket måste passera ett bra nätverk för att få god kvalitet. Man kan stundom lida av känslan av en förtappad konstvärld som förlorat ‘riktiga’ värden. Man kan jämföra med filmindustrin. – De flesta är med på att t.ex. Sagan om ringen inte är världens bästa filmer trots alla framgångar. Är man lika resonlig i konstvärlden? Jag tror inte det. Störst är bäst i konsten.
    Men det går att leva med. I synnerhet om man leker med föreställningen att skiftet i värdering rör sig om att konsten transenderat till något som sträcker sig längre än bara verket. Problemet är att man låtsas fortfarande så himla mycket. Man låtsas att verket har kvalitet i sig även fast det inte alltid har det. Kanske måste nätverket växa i kläderna och inse att nätverket är det nya konstverket. Det måste inte vara så dramatiskt. Kanske räcker det med att vänja sig vid tanken att nätverket är den nya kvaliteten åtminstone. Det går garanterat att göra utforma ett filosofisk resonemang kring det som lär bli intressant.

  3. Samuel skriver:

    Artikel nummer 114 var det roligaste jag läst det här året. Tack så mkt. Stort tack också till tidningarna som publicerat artiklarna du refererar.

  4. Samuel skriver:

    116, förlåt.

  5. conny c-a malmqvist skriver:

    En liten undran från en nominalist. Vilka är “verkets egna egenskaper”? Är inte alla verkets egenskaper tillskrivna egenskaper som verket erhåller då det tolkas av exempelvis kritiker och curatorer?
    Och måste inte ett verk tillskrivas olika egenskaper och kvaliteter (negativa & positiva) för att det ska bli ett fall för det du kallar för “arkivet”? Kontroverser inom konstvärlden är ett tecken på relevant “newness”. Men ingen regel utan undantag.

  6. Lars skriver:

    Nominalisten har alldeles rätt, skrivningen är oprecis om man så vill. Det jag är ute efter är naturligtvis den bedömning som omgivningen gör av ett verk som inte är offentligt. Den bedömning som äger rum bygger på verkets likhet med andra verk och hur det skulle kunna tänkas stå sig i konkurrensen. Egenskaperna som man finner är av naturnödvändighet tillskrivna, men man kan räkna med att erfarna bedömare kommer att finna det som andra också finner. Men det är alltså inte tillräckligt eftersom nätverkets kvaliteter är långt mera avgörande.

    Kontroversiella konstverk brukar ha större möjligheter att nå arkivet än andra; samtidigt finns det många undantag. Robert Smithson och Cindy Sherman har väl aldrig varit direkt kontroversiella.

  7. Petter Helje skriver:

    Jag ska bara testa
    om man kan bryta av raderna
    som i en dikt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.