Kan några andra vindar blåsa än den som i konstvärlden drar fram? Nej, egentligen inte. Och därför är det inte mycket annat att göra än att mäta vindriktning och vindstyrka. Och vad viskar vinden just nu? Ja, det börjar bli känt: Fantasy + estetik + referenser + en dosering av socialkritik. Kan man få till ett välgjutet projekt med de ingredienserna handlar det om kvalitet just nu.
Den svenska konstkritiken är alert och lyhörd. Milou Allerholm skriver om Isaac Juliens videoinstallationer på Brändström & Stene i DN (24.5)*. Uppenbarligen har vi här den som uppfyller nuets obarmhärtiga krav. Och det är stilrent formulerat: Julien är ”estet ut i fingertopparna”, ”Verken är laddade med litterära, historiska och konstnärliga referenser till en grad som gör att man lätt blir snurrig” och naturligtvis behandlar konstnären ”frågor om ras, etnicitet och sexualitet i förhållande till historieskrivning och identitetsskapande”.
Korrekt och bra alltså, vilket Allerholm summerar med ”ett bättre exempel på en konstnär som förenar politik och poesi är svårt att tänka sig”. Hon är självfallet inte ensam om ett sådant omdöme. Isaac Julien har gått starkt under ett antal år, bland mycket annat nominerad till Turnerpriset 2001 vilket gick till Martin Creed. Nu har han hävt sig upp till 285 på Artfactslistan där vi finner Creed distanserad på 353.
Man vill gärna fråga sig hur hållbar Julien kan tänkas vara. Närmaste konkurrenter inom området torde vara Steve McQueen också en estetiker med sociala inslag (321), Turnerprisvinnare 1999 och Eija-Liisa Ahtila (273); samtliga tre deltog på Documenta11 2002. Högst en av dessa tre kan tänkas överleva in i det konsthistoriska arkivet. Måhända kan man satsa en peng på Julien med tanke på hans kreolska kontexter och anspelningar på Derek Walcott. Mest sannolikt är dock att samtliga försvinner. Vi får se, under tiden slår vi fast att svaret på frågan ”Hur går det för socialkritiken?” är: ”Den går inte, den har börjat dansa”.** Och varför inte estetisera ännu mer: Let’s face the music and dance.
* Hyllningen till Julien återfinns också i Camilla Hammarströms recension i Aftonbladet 23.5
** Notera anspelningen på Prince de Lignes kommentar till Wienkongressen 1814.
Isaac Julien är rätt i tiden
True North 2004
Prince de Ligne
