För några dagar skrev Pontus Kyander i Sydsvenskan:
Jag tittar djupt i min kaffekopp och tycker mig se mönster som berättar om framtiden. Eller så finns det tillräckligt många tecken i tiden för att locka till just denna läsning i kaffesumpen.
Och han såg något:
Jag ser att det teatrala är på väg tillbaka i konsten, att sätten den presenteras på och sammanhangen den försätts i håller på att förskjutas.
Se där en kritiker som ej fruktar att påtaga sig meteorologens roll! Jag behöver inte känna mig fullt så ensam längre. Å andra sidan vill jag mena att det inte är alltför svårt att förutsäga vad som skall ske i konsten. En enkel tumregel: Det som skall ske finns redan synligt som en tendens. Den lilla svårigheten är att välja en tendens som blir lite större än de andra. Och för att göra det får man bedöma vad konstvärlden går och längtar efter.
Det teatrala och som Kyander också skriver: ”dramatisera sammanhanget eller koreografera besökarna”, har varit här ett tag. Men Kyander menar att det blir mer än så, ett bokstavligt samarbete med teatern. Han har säkert rätt. Jag har tidigare fyllt i med mer och jag tar det igen: mer fantasi och poesi men alltid med en skönjbar socialkritisk struktur för att säga något om vår tid (det tycks ofrånkomligt). Och så väl inbakade referenser och blinkningar till tidigare konst men också till sådant som ligger utanför konsten. Allt detta får vi se mer av, tro mig. Inte heller kan man undgå att notera att litterära referenser står högt i kurs. Vi minns Berlinbiennalen och John Steinbeck/ Robert Burns ”On Mice and Men”. I juli kommer biennalen i Santa Fe med ett curatorstatement ”Still Points of the Turning World”, ett citat från ”Fyra kvartetter” av T. S. Eliot (”s i ”Points” är ett curatortillägg). Och i september är det dags för biennalen i Moss som håller sig med ett Beckettcitat: ”Try Again, Fail Again, Fail Less”. Litteraturen är het, gräv där.
Uppslag kan man finna på många håll. Per Holmer skrev den 8 april i SvD om utställningen av Caravaggio och Rembrandt i Amsterdam. Han fann att Rembrandt var den vinnande parten ”i kraft av sin intimitet”. Holmer kan mycket väl ses som en exponent för konstvärldens behov. ”Intimitet” ligger bra i tiden som kontrast till de stora socialkritiska framstötarna i de stora frågorna.
En del konstnärer vill hålla sig för goda för att följa trenderna. Men det är en misslyckad strategi som i praktiken innebär att ”jag påverkas inte av reklam”. Det omedvetna är värre än det medvetna. In i spelet och spela med de pjäser som kan flyttas! Vill man något annat än trenden kan man vrida och vända på saker som man önskar. De flesta är emellertid nöjda med att komma in i trenden och dra fördelar av vara med och att räknas. Svårt nog det. Men ingen kommer undan, svälj och gå vidare är ett gott råd.
Säga vad man vill om Damien Hirst, men han lyckas gång på gång väcka en världsomspännande uppmärksamhet och ändå behålla sin status. Han har lyckats med det som är svårt nu: att vara kontroversiell. Hans Virgin Mother visas just nu i London på ”Summer exhibition” på Royal Academy. En gravid jungfru med medicinskt framvisat innanmäte. Svår trängsel har uppstått genom stor publiktillströmning. En helt osentimental relationell estetik, eller teatral koreografi som vår spåman Kyander såg i sin sump.
Damien Hirst: Virgin Mother
