Del 121: Titlarna i Sydney och en giraff

På torsdag 8 juni öppnar biennalen i Sydney. En av de äldre och med hyggligt rykte. Årets upplaga är storvulen, åtminstone i textpresentationerna. Ett utgångstips är att den inte blir alltför intressant. Man kan läsa ut att det skall handla om evenemang och global världsbild, mycket konstnärer från Australiens del av världen. Några av utställarna är välkända ”Biennale hoppers” som Mona Hatoum, Fiona Tan, Sharon Lockhart, Anri Sala, The Atlas Group, Damian Ortega, Ghada Amer. Och jämfört med Berlinbiennalen är könsfördelning åter balanserad. Det finns ingen omedelbar tendens att dra fram ur Sydney, biennalen tycks gå i redan upplöjda fåror. Men en uppdateringsdetalj kan man lägga märke till. Kanske är den inte ny, men föga beaktad.

Ett konstverk skall bära en titel. Sedan 60-talet har samtidsmarkeringen i titelgivningen dominerats av ”Utan titel”. Epoken tycks definitivt vara över. Endast några enstaka arbeten i Sydney bär denna nu ålderdomliga infattning. Något går att lära sig här. Använd inte ”Utan titel” vid namngivning.

Saken slog mig igår (den 5 juni, Danmarks inofficiella nationaldag). Höganäs kommun hade bett mig döpa ett verk av den danske skulptören Bernard Lipsöe. En stor järnskulptur på Sundstorget. Tämligen realistisk framställning av en giraff. En sådan uppgift verkar vara svår att förena med internationell samtidskonst. Å andra sidan kan man lugnt säga att diskursläggningen kan justera det mesta. Giraffen är ingen dålig skulptur, men den skulle utan vidare klassificeras som modernistisk. Men något kan man göra åt saken. Min första tanke var att lösa problemet med titeln ”Utan titel” (Giraff). Ett välbeprövat sätt att visa medvetenhet. Då det stod klart för mig att ”Utan titel” kommit att tillhöra det förgångna ändrade jag strategi. Först titeln. Här bestämde jag mig för ”Camelopardalis”, latin för giraff, men också namnet på en stjärnbild som alltid är synlig på dessa breddgrader. Med sin långa hals pekar ”Camelopardalis” mot sin himmelska skepnad. Den har ett interaktivt/relationellt inslag. Svansen, gjord av rep, kan, om den dras med 100 kg, sätta giraffens hals i svängning. Dessa komponenter för den påtagligt mot samtidskonsten. I det anförande jag höll gjorde jag sedan mitt yttersta för att visa hur den ur många aspekter kunde aktivera aktuella hållningar. Som det säkert är känt för de flesta cirkulerar konsten kring några ämnen som ständigt återkommer: genus, identitet, etnicitet, miljö och några till. Vad gäller genus är verket ett genialt exempel på en könsneutral framställning, den skapar identitet åt ett sterilt torg och genom att det inte är en älg utan en giraff kan den etniska mångfalden tillfredsställas. Ur miljösynpunkt är verket föredömligt. Det kan inte förstöras av eld och är ointagligt för all vandalisering. En fördjupad utvecklig av dessa synpunkter skulle utan vidare kunna lotsa objektet in på en lämplig biennal. En lämplig textmassa kan assistera:

“Art today often works to counteract the simplifying tendencies of mass
communication and all the various forms of target-group rhetoric. Art is not
satisfied with the lowest common denominator, but condenses visual
experience into poetics, with all the details, anomalies and nuances of life
itself. It is an adventure that remains eternally possible, and which gains
in significance amid all the spectacular and speculative visuality
confronting us in our daily lives. It constitutes the slow route, where
attention is paid to small differences and to life’s constant ethical
choices.
The sociologist Zygmunt Bauman said, “history, like poets, is always
uncovering new situations, human opportunities that were hitherto
concealed”. When communication succeeds, it comprises brief, joyful moments,
when we realize we are not alone, but share the world and life with others.
The desire to create such moments is the guiding principle behind this
project.”

Det borde kunna hålla. Om det sattes i verket.

Bernard Lipsöe: Camelopardalis

Stjärnbilden Camelopardalis