Det blir några dagars uppehåll i skrivandet. Nästa rapport kommer från Pedvale skulpturpark i Lettland. Där kommer det att smällas upp något, kan jag försäkra.
Besök gärna parken på nätet: Pedvale
Den drivande kraften i Pedvale är skulptören Ojars Feldbergs:
Ojars gör en skulpturperformance 2005
Nu är EM över och även den svenska EM-konsten. Allt i Göteborg. Det skadar förstås aldrig med lite konst var den än kan dyka upp. Om den gör någon nytta är en annan sak. Sinziana Ravini var dock förtjust över utbudet i Inside Out i Brunnsparken (recension GP). En blandning av socialkritik och relationell estetik ingick i denna karamellstrut. Elin Wikström får sägas var den som tog täten. Wikström har skapat Agnes som tar sig an svenskens pensionsbesparingar och undersöker huruvida de hamnar utanför de etiska fonderna. Konstnären signalerar nattetid till bankkontorens övervakningskameror med ficklampa och rituella rörelser samt utfrågar bankkontoren. Budskapet är enkelt: Konstnären går i spetsen för en högre moral och medborgaren skall bli medveten om betydelsen av att kräva att pensionspengarna går in i etiska fonder och inte i oetiska. Ravini uttrycker förhoppningar som man ofta finner i konstvärlden: ”Folks reaktioner är helt obetalbara. Detta är socialt experiment på hög nivå. Så kan man återta makten över det offentliga rummet. Den som vill kopiera hennes handling kan gå in på hemsidan: www.agnespengar.se. Vem vet, det kanske kan leda till en folkrörelse?” Ja, tänk om, men vi vet hur det alltid går; konsten stannar i konsten som ändå så gärna vill få kontakt med folket. Vi har här en tung post som ständigt återkommer, konsten vill påverka, men gör det inte. Och inte lägger konstvärlden om sin strategi utan fortsätter som vanligt. Man kommer att tänka på politikerns uppgift som vid ett snabbt påseende kan förefalla handla om att förändra samhället men som visar sig sikta mot att vinna nästa val. För konstnärer rör sig saken om att vinna poäng i den fortsatta karriären och hugga en ny utställning. Man får viktiga poäng om man genomför gester som riktar sig mot det folk som inte tar emot dem. Wikström är erfaren nog att veta hur det förhåller sig och hon skriver också om sin konst: ”en kritiskt reflekterande handling… kan störa andra handlingar och kan få något att hända, om än i det lilla”.
Konstnären som etisk förebild är inte heller någon höjdare, bättre då att klättra upp i ett träd utklädd till fågel som Bo Melin praktiserat några timmar varje dag. Något diskursivt kan man häva in också i denna glättighet; Ravini skriver: ”Melin lyckas invertera den romantiska myten om den frie konstnären som utrotningshotad natur. Konstnären som flyr in i naturen, men inget hellre vill än att upptas i kulturen. Melin lyckas med den svåra konsten att vara både i och utanför denna värld samtidigt.”
Inget ont om Inside Out, utställningen klarar utan vidare nivån standardkvalitet. Det är med andra ord precis som vanligt.
Elin Wikström övar Agnes
Bo Melin som fågel
Signaturen Samuel har skrivit en kommentar till en tidigare publicering (rulla ner till slutet). Han har några intressanta synpunkter som återigen berör vårt problembarn i konsten, den institutionella teorin. Kan man få en sko att bli mat, frågar sig skribenten: ”Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat.”
Skon som föda är inte helt okänd och måhända anspelar Samuel på en av de mest kända scenerna i genren, Chaplin i The Gold Rush från 1925.
Ny läckerhet?
Poängen i hans resonemang är att den inte räcker med den semantiska gesten, ”det krävs säkerligen både fantasi, envishet, goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idén”.
Och det stämmer så långt väl med konsten. Men det finns skillnader. Dels är matlagning inte något högdiskursfält och dels handlar det inte om att till varje pris utvidga och överskrida det rådande. Som jag flera gånger påpekat kan man därför i konsten kompensera den materiella sidan med diskursiva utläggningar. Svårligen skulle en restaurang överleva på att servera föreläsningar som mat, men motsvarande går för sig i konsten.
Samuel klagar också över att det är ”tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis”. Tja, cynisk vill jag inte mena att det är, det räcker med ironisk. Buskisk är dock en välplacerad formulering eftersom konsten nog har hamnat där. Han skriver också att en konstprofessor bör lära ut inte bara de karriärmässiga sidorna av konsten utan även själva arbetet. Tydligen har han inte läst boken, som med all önskvärd tydlighet talar om hur man skall tillverka sina projekt. I den skriften finns allt man behöver. Samuel vill dock mena att: ”En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig”.
Svar: Nej. En konstnär skall självfallet inte genomskådas som inställsamt karriärsugen och positionerande. Sådant ogillas starkt av konstvärlden. En konstnär skall tvärtom uppträda som just så ”äkta” som konstvärlden önskar. Ett gott maskeringstips är att visa sin avoghet mot alla idoga nätverksbyggare och konstvärldslismare.
Men även om man relativt enkelt kan lära sig att skapa kvalitetsprojekt är det uppenbart att detta förhållande pekar på en skriande brist. Det som saknas är det som modernismen trodde sig ha: ”något riktigt”, alltså konsten i sig, något som konstnären genom mystisk förmåga kunde stå i kontakt med. Nu är det lättare att göra bra konst, det enda som är svårt är att åstadkomma extraordinära prestationer. Sådana finns men uppträder så sällan att man praktiskt taget kan bortse från dem. I konsten handlar det om att bli medelmåttig och det är svårt nog.
Och vad skall konsten handla om, vad skall konstprofessorn säga till sina elever? Egentligen är det inte svårt, det handlar om att beskriva vad man brukar hålla på med. Förr var det mycket måleri och då rörde det sig om att vara uppdaterad om hur man målade just då. Nu har det som bekant blivit socialkritiskt och då får det informeras hur man brukar handskas med dylika allvarliga och angelägna ämnen. Men burlesken är inte långt borta. Dessa angelägna synpunkter som framförs av den allt mer politiskt korrekte konstnären befinner sig i en intern cirkulation som går runt galleriväggarna och biter sig själv i svansen. Samtidigt tycker konstvärlden att den gör världen bättre för folket.
Runt, runt går budskapen om världen runt i konstvärlden
Det finns utvägar, men de blockeras effektivt av konstvärlden som inte kan bestämma sig för någon teori eller specifik hållning i konsten – annat än den som rullar på: ”Ge oss ännu en biennal”, alternativt, ”försök igen med lite måleri”.
