Vilks.net

Ingela Lind var på provokationsdebatt i söndags. Hon skriver om sina erfarenheter och funderingar i DN:

Provokation. Inte blir jag längre provocerad av något i konstväg, tänkte jag på vägen till Moderna museet i söndags. Där skulle jag sitta i en panel om provokation och konst. Ramen var den pågående performancefestivalen i Stockholm. Huvudtalaren var engelskan Sally O’Riley, som började sitt anförande med att hissa upp sin sedesamma klänning och blotta ett snyggt manligt könsorgan. I tyg.

Skratt. Igenkännande munterhet.

Jaha, helt klart att Sally O’Reily* inte valde rätt objekt om hon hade tänkt sig att provocera. För det är alltid lika lätt att finna en ny provokation. Ingen tid är mindre fördomsfull än någon annan. När O’Reily lyfte kjorteln skulle hon framvisat en där hängande bild av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Och gärna beledsagat detta med några väl valda ord: Islam är en förtryckar- och terroristreligion, tillåt inte moskéer i det här landet.

Då hade skratten ersatts av en isande tystnad och uteblivit hade den igenkännande munterheten. Provokationen hade varit ett faktum. Det är inte svårare än så. Om man så skulle önska.

Men det är inte mycket provokation i konsten just nu. Inget sådant på São Paulo biennalen. Klas Eriksson, som är föredömligt orienterad om vad som sker ute i världen, har kommenterat att han ”gillade den där katten som åt upp en mus extremt långsamt och länge, projicerad på en enorm duk”. Här har vi inte någon provokation utan den spektakuläre Adel Abdessemed (senast bekant för sitt enorma skelett på Palais de Tokyo) som följer den pågående trenden djur. Sådant ändrar sig, i fjor var det turkar, nu är det djur. Videon som Abdessemed (845) visar följs upp av andra med andra djur. Om Klas är riktigt intresserad kan han ju köpa hem katten som äter musen. Den finns i en edition på 5 och kostar 15.000 Euros.

Nå, Ingela Lind blev så småningom provocerad. Hon kom att tänka på slopandet av fri entré på museerna:

Slopandet av fria entréer är nästan en ren symbolfråga. En moderat symbolfråga.

Där har hon rätt. Argumentationen som ljudit i medierna är inte precis lysande. Den moderate politikern som jämför med en ishockeymatch. Skulle det inte vara fri entré här också i så fall?

Konst är kultur och kulturhistoria är naturligtvis också kultur. Också det där med sporten som även den har tilldelats status som kultur. Men något får man hejda sig. Museerna är ett utrymme där det finns något att lära sig och något att reflektera över. På ishockeymatcherna skränar och vrålar man. En liten, men distinkt skillnad.

* Hur Sallys efternamn skall stavas förblir en gåta.

Djurvideo av Abdessemed, dock inte den i texten omtalade.

Även på biennalen i Moss kunde man skönja djurtrenden. Endre Aalrust och
Thomas Kilpper körde med en elefantinstallation.

Nu rullar biennalen i São Paulo. Inte var det svårt att säga ungefär var det skulle barka. Ingen dålig biennal, inte heller en överväldigande bra utan kort och gott – en biennal. Denna har allt som den skall ha, recepten kan skrivas ut på olika sätt:

The show freely combined the usual suspects (Rirkrit Tiravanija, Monica Bonvicini, Tacita Dean), historic contemporary figures (Marcel Broodthaers, Gordon Matta-Clark, Dan Graham), and young names (Roman Ondák, Loulou Cherinet, Servet Koçyigit). The biennial’s set piece was definitely Nikos Charalambidis’s Social Gym, 2006, a carnival float filled with policemen and samba dancers, while the neighboring installation by Thomas Hirschhorn looked blunt and generic (and was, for me, the show’s biggest disappointment).

Rafal Niemojewski i Artforum

Charalambidis står för installationshuvudnumret Social Gym (det här är en version från 2004)

Några gamla, några nya, några historiska och åtminstone en stor installation som särskilt kan beundras. Så är det förstås Brasilien som alltjämt är lillebror i konsten och som därför varje gång kastar fram legenden Oiticica vars genombrott på Documenta 1997 har gjort honom till ett säkert och alltjämt aktuellt varumärke.

Intressantaste nyheten som Niemojewski kan meddela är att välkomstdrycken var alkoholfri. Där har vi kanske, och det skall nog sägas med stort Kanske, ett förnyande genombrott i biennalkulturen och för övrigt i hela konsten.

Drycker serveras och konstaktörerna odlar ett intensivt umgänge. Relationella attityder är inte beroende av igångsatta relationella projekt. Och det för mig osökt att tänka på hur den relationella konsten står till. Boel Christensen-Scheel har på Kunstkritikk skrivit långt och lärt om den mödosamma färden in i realpolitiken för den relationella estetiken. Hon sammanfattar så väl: Det kan i dag virke som om det hverken dreier seg om noe felles som oppleves subjektivt eller om noe subjektivt som oppleves felles, men derimot om noe subjektivt som vises frem.

Ja, där är det, någonting att visa fram. Har man inte det får man inte ställa ut och får inte ens någon uppmärksamhet Bl a skriver Christensen-Scheel om The Land Foundation, det projekt som drogs igång av Rirkrit Tiravanija, och vilket engagerat ett antal konstnärer. I denna stiftelse har man sina frågeställningar: Et eksempel på en problemstilling som diskuteres kan være hvorvidt de skal delta på fancy utstillinger i Amsterdam eller Paris. Ja, hur kan en sådan diskussion avlöpa, undrar man? Och artikeln ger omedelbart svaret: Til sist endte det med at de deltok Tänkte väl det. Om man inte deltar i utställningar av internationellt snitt kommer man snart att löpa ut i verkligheten och bli bortglömd. Och samma gamla visa: man visar något i konstvärlden och det är det man faktiskt gör, fast man så gärna skulle vilja något annat.

Det går inte att komma ut i någon fungerande realpolitik även om man svänger sig med termer som ekologisk filosofi & estetik. Inte ens det senaste tillskottet med den dialogiska estetiken av Kester ändrar på den saken. Konsten går i koppel. Den kan springa ett litet stycke sedan stramar det ordentligt. För allt i världen går det bra att ge sig av utan koppel, men då är konstnären en herrelös hund i realpolitiken utan något att visa upp. Man måste tvingas inse att konstvärlden håller kopplet med fast hand – i all vänlighet.

Konsten går i konstvärldens koppel