Jag har en diskussion per e-post och fick ett par frågor om konstvärlden. Här finns något intressant som kan bidra till vår förståelse av denna företeelse.
Vem/vilka är konstvärlden som kan ange vilka som är konstnärer och vilka som är bra konstnärer?
Eller vilka är det som inte tillhör konstvärlden?
Enligt min åsikt kan definitionen inte vara att alla på denna jord tillhör konstvärlden.
Vilka är konstvärlden frågar vi oss. Troligen är det bäst att börja med att göra den så stor som möjligt. Alla som vet något om konst (i vår moderna mening) tillhör konstvärlden. Då blir det verkligen stort, för vi får då räkna in litteratur, musik, teater, dans och vad som i övrigt tillhör det moderna konstbegreppet. För att inte allting skall flöda över drar jag ner det till att enbart gälla för bildkonst (här är det lite besvärligt emedan bildkonst kan vara vad som helst – men det är något som placeras inom bildkonsten). Alltså alla i hela världen som vet något om bildkonst (i vår moderna mening). Den helt övervägande delen av denna konstvärld har ytterst begränsade kunskaper. När det handlar om inflytande är konstvärlden genast mycket mindre, särskilt när det handlar om inflytande över de starkaste och mest statusfyllda verksamheterna. Om vi nu begränsar oss till gruppen Den Internationella Samtidskonsten är gruppen ännu mindre men får ändå ses som stor. När Flash Art sammanställde sin lista över de 100 intressantaste konstnärerna vände man sig till 100 kritiker o curatorer och 100 gallerister. Det finns naturligtvis många fler, svårt att säga hur stor gruppen kan vara. Artfacts lista över konstnärer omfattar nära 100 000 men åtskilliga av dessa tillhör inte Internationell Samtid. Låt oss säga att lågt räknat har vi 20 000 där. Och man skall nog lägga till ytterligare 20 000 som inte kommit in på listan. Kritiker och curatorer finns det en hel del av, 10 000 är säkert en låg siffra men låt den vara en rå uppskattning. Galleristerna kan säkert utgöra 5 000, det också en låg siffra. Drar man samman denna grova uppskattning får man att Den Internationella Samtidskonstvärlden utgörs av mellan 50 000 och 100 000 deltagare. Inom denna grupp utkristalliseras vad som är bra konst. Det är inte lönt att gå utanför gruppen. När Flash Art ställde sin fråga inledde man med förutsättningen ”efter Matthew Barney, Damien Hirst och Maurizio Cattelan”. De flesta människor, även sådan som har konstintresse, känner inte till dessa namn. Och skulle inte ha en aning om vilka konstnärer som var på väg upp på den internationella scenen. Att tillhöra Den Internationella Samtidskonstvärlden handlar alltså om att ha tillräcklig kunskap om vad som försiggår och vad som gäller. Man lägger märke till den relativa enighet man hyser om vem som är bra. Flash Arts lista visar många överensstämmelser även om den i sammanhanget inte är den bästa eftersom det handlar om att dra fram konstnärer som är på väg upp. Artfacts redovisning är långt mera precis eftersom praktiskt taget alla handlingar och bedömningar som görs i konstvärlden kommer att manifesteras i utställningar.
Självfallet är inte alla 50 000 i den internationella samtidskonstvärlden lika inflytelserika. Det finns en rad institutioner och personer som har ansenlig makt. Men det låter sig nog sägas att det var mera maktkoncentration förr. Då hade man New Yorks konstscen och där skedde nästan allting. Maktkoncentrationen var tydlig. Idag har man en mycket större spridning och långt fler aktörer. Som jag nämnde för några dagar sedan finns det också en årlig lista över vilka som är mest maktfulla i konstvärlden. Men ingen av dem kan styra och ställa som de vill. Det ledande systemet för konsten är alltjämt biennalerna och där finns en stor grupp av curatorer som gör sina val. Curatorerna kan påverkas men då det finns många är det inte möjligt för någon eller en minimal grupp att ta kommando över konsten. Det behövs inte heller, den stora gruppen når fram till en närmast överraskande konsensus om vad som är bra i konsten.
De grundläggande kriterierna är enkla. För det första: Ny konst bygger på likhet med det föregående och denna likhet innefattar också vilka ämnen och arbetssätt som är aktuella. För det andra: Konsten måste förnyas varför man ser efter något som avviker – men inte för mycket. Det är de allmänna principerna. Någon sällsynt gång kan något verkligt överrumplande inträffa, men det är långt mellan gångerna.
Det måste finnas kriterier för vilka som gör den ”rätta” bedömningen. Vilken är de kriterierna för dessa personer?
Den ”rätta” bedömningen gör man tillsammans. Klart att enskilda intressen kan driva fram konstnärer men dessa måste accepteras av den övriga konstvärlden. Och det är sällan det är någon stor kontrovers om saken. Problemet är snarare att det finns alltför många konstnärer som kan göra ungefär samma sak på ett tillräckligt bra sätt. Många av dagens framträdande konstnärer är därför utbytbara. Men observera att de inte har sina positioner oberättigat. Det är svårt att finna någon framträdande konstnär som skulle ha fått sin ställning enbart genom strategiska kampanjer. Däremot kan man säga att alla konstnärer i hyggliga positioner har strategiska kampanjer att tacka för sin framgång.
Är kvalitetskriteriet den som skriker högst och har flest kontakter?
Absolut, så är det i den övriga världen och inte är det annorlunda i konstvärlden.
Är kriteriet den som har bäst utbildning?
Man måste vara utbildad i samtidskonst, veta vem som är vem, vad man skall göra och hur det fungerar.
Den som gör ”bäst” utställningar?
”Bäst” utställningar är ett avgörande som tas av konstvärlden. Många konstnärer kan, som sagt, vara bra nog, men alla får inte chansen. Men det går ingenting särskilt förlorat eftersom de flesta utan större besvär kan bytas ut mot andra.
Francois Pinault äger Gucci och Christies och anses vara den
mest inflytelserike i konstvärlden just nu
Larry Gagosian, också topprankad som elit i konstvärlden med
fem gallerier världen över
Sir Nicholas Serota, chef för Tate Modern även han
i det absoluta toppskiktet
