Vilks.net

En månad har förlidit sedan jag senast såg till svensktoppskolonin. Vad man konstaterar när man ögnar genom de framgångsrika av de våra är stabilitet. Konstvärlden har sin konsensus och man kan räkna med att tätgruppen nog har kommit för att stanna. På en viss nivå skall framgångsrika konstnärer ha häftat fast och vidgat sitt nätverk på ett sådant sätt att verksamheten kan bibehålla sin nivå. På väg upp mot de fasta abonnenterna är i hög grad Jonas Dahlberg. Han deltar t ex i Taipeibiennalen som öppnar den 4 november. Länge har jag undrat över när Johanna Billing skulle göra sin listentré. När är hon här och med stor sannolikhet kommer hon att fortsätta sin klättring. Karin Mamma Andersson föll ur listan men tampas om sistaplatsen med Cecilia Edefalk. Det är inte att någon lätt uppgift för dessa båda konstnärer att hålla sina positioner. Lägg märke till att de är de enda målarna bland framskjutna svenskar. Orsaken är naturligtvis att måleriet är ett internationellt getingbo med stenhård konkurrens och många kandidater.

1. Ann-Sofie Sidén (1) 512
2. Henrik Håkansson (2) 687
3. Annika Larsson (3) 736
4. Clay Ketter (4) 985
5. Miriam Bäckström (5) 1176
6. Carl Michael von Hausswolff (6) 1224
7. Jonas Dahlberg (8) 1249
8. Magnus Wallin (11) 1327
9. Tobias Bernstrup (15) 1369
10. Matts Leiderstam (9) 1447
11. Annika Eriksson (12) 1461
12. Johanna Billing (-) 1509
13. Maria Friberg (7) 1517
14. Annika von Hausswolff (10) 1635
15. Cecilia Edefalk (13) 1732

Vad kan vi då förvänta oss framöver? Kommer Felix Gmelin (2151) att häva sig upp i den svenska eliten? Får vi någonsin se Nathalie Djurberg (3514) där? Och är Jacob Dahlgren (6422) ett framtidsnamn?

På tal om Jacob Dahlgren. Som jag omtalade i förrgår deltog jag i seminariet om kultur och näringsliv i Norrtälje. Roland Fahlin (ICA Ahold och Nordiska Detaljhandelshögskolan) berättade om företagens kreativitet. Och han påtalade särskilt att företagen vill förverkliga drömmar och ”vara med” samt att dagens och morgondagens mötesplatser är köpcentrerna.
Jaha, tänkte jag. Har vi några konstnärer som aktiverar sig i köpcentrerna? Föredömligt aktiv på rätt ställe var ju Dahlgren som 2005 genomförde ”Signes d’abstraction”, en performance med 300 personer klädda i randiga T-shirts – i ett köpcentrum i Stockholm.

Jacob Dahlgren Signes d’abstraction 2005

Jag åkte till Norrtälje konsthall för att medverka i ett panelsamtal om konst och näringsliv. Dagen därpå (26.10) fortsatte arrangemanget med ett seminarium. Arrangerat av Norrtälje kommun och Stiftelsen för Kultur och Näringsliv, Roslagens Sparbank.

Här finns en del att fundera på. Tendensen har under de senaste åren varit tydlig. Den tidigare lede fienden, företaget och kapitalet, har förvandlats till en samarbetspartner för åtskilliga konstnärer. Och ser man på vad man har för sig i konstens elitskikt är det inte mycket att tillägga. Där är villkoren klarerade, var och en tar sitt och ingår inte några fusioner. Elmgreen och Dragset arbetade med Prada 2005, efter deras förslag placerades en butik i en öken i Texas bortom all ära och redlighet. Tydligt för båda parter. Och ett bra projekt.

Men det finns andra ambitioner som ventileras i den svenska myllan. Typiskt nog tänker man sig främst personalvårdande åtgärder. Konstnären skall göra det bättre för arbetarna, trivseln skall öka. Skådebanan i Västra Götaland driver projektet AIRIS (artists in residence) och där rör det sig om att genomföra sådana projekt. Det handlar om alla konstarter, vilket gör verksamheten väl trubbig. Man tvingas definiera en märklig grundgestalt ”Konstnären” (som kommer på beställning). Varför kommer då konstnären? Jo, denne ser med nya ögon. Men framför allt är receptet denna hurtiga treradare:

Företag behöver utvecklas.
Kreativitet utvecklar.
Konstnären är kreativ.

Alltså behöver företaget konstnären.

Man kan förstås tillägga att det går lika bra med någon annan kreativ, förmodligen bättre (reklamare, marknadsförare, designer t ex) än den trögflytande och högdiskursiva kreativitet som är konstens specialitet.

Läs gärna rapporterna om AIRIS. Slående är att man helt anammat den sloganteknik som kännetecknar managementspråket.

Intressantare var att höra Klara Kristalova berätta om sig själv som företagare. Hon kunde förtälja att det var nödvändigt för henne att sälja för 600 000 om året för att kunna få ut 12 500 i månaden efter skatt. Mellanhänder och omkostnader är en tung börda för konstnärsföretaget.

Det går som sagt att få till många intressanta samarbeten med företag. Men för att göra något sådant får man nog först definiera vad för slags konst man talar om. När det gäller bildkonsten och speciellt den samtida är förutsättningarna lite annorlunda än i de övriga konstarterna som ännu stampar den modernistiska myllan. Och det är lätt hänt att bli sentimental och börja tro att konsten skall kunna lösa avsevärda delar av de personalpolitiska problemen. Man bör minnas den klokt sagda sammanfattningen som Olafur Eliasson framkastat: Konsten ställer frågorna, designen ger svaren.

Klara Kristalova I den mörkaste floden 1996

Elmgreen och Dragset och Prada 2005