Del 171: Alkoholfritt i São Paulo

Nu rullar biennalen i São Paulo. Inte var det svårt att säga ungefär var det skulle barka. Ingen dålig biennal, inte heller en överväldigande bra utan kort och gott – en biennal. Denna har allt som den skall ha, recepten kan skrivas ut på olika sätt:

The show freely combined the usual suspects (Rirkrit Tiravanija, Monica Bonvicini, Tacita Dean), historic contemporary figures (Marcel Broodthaers, Gordon Matta-Clark, Dan Graham), and young names (Roman Ondák, Loulou Cherinet, Servet Koçyigit). The biennial’s set piece was definitely Nikos Charalambidis’s Social Gym, 2006, a carnival float filled with policemen and samba dancers, while the neighboring installation by Thomas Hirschhorn looked blunt and generic (and was, for me, the show’s biggest disappointment).

Rafal Niemojewski i Artforum

charalambidis nikos LITsocial gym no 33 2004.JPG
Charalambidis står för installationshuvudnumret Social Gym (det här är en version från 2004)

Några gamla, några nya, några historiska och åtminstone en stor installation som särskilt kan beundras. Så är det förstås Brasilien som alltjämt är lillebror i konsten och som därför varje gång kastar fram legenden Oiticica vars genombrott på Documenta 1997 har gjort honom till ett säkert och alltjämt aktuellt varumärke.

Intressantaste nyheten som Niemojewski kan meddela är att välkomstdrycken var alkoholfri. Där har vi kanske, och det skall nog sägas med stort Kanske, ett förnyande genombrott i biennalkulturen och för övrigt i hela konsten.

Drycker serveras och konstaktörerna odlar ett intensivt umgänge. Relationella attityder är inte beroende av igångsatta relationella projekt. Och det för mig osökt att tänka på hur den relationella konsten står till. Boel Christensen-Scheel har på Kunstkritikk skrivit långt och lärt om den mödosamma färden in i realpolitiken för den relationella estetiken. Hon sammanfattar så väl: Det kan i dag virke som om det hverken dreier seg om noe felles som oppleves subjektivt eller om noe subjektivt som oppleves felles, men derimot om noe subjektivt som vises frem.

Ja, där är det, någonting att visa fram. Har man inte det får man inte ställa ut och får inte ens någon uppmärksamhet Bl a skriver Christensen-Scheel om The Land Foundation, det projekt som drogs igång av Rirkrit Tiravanija, och vilket engagerat ett antal konstnärer. I denna stiftelse har man sina frågeställningar: Et eksempel på en problemstilling som diskuteres kan være hvorvidt de skal delta på fancy utstillinger i Amsterdam eller Paris. Ja, hur kan en sådan diskussion avlöpa, undrar man? Och artikeln ger omedelbart svaret: Til sist endte det med at de deltok Tänkte väl det. Om man inte deltar i utställningar av internationellt snitt kommer man snart att löpa ut i verkligheten och bli bortglömd. Och samma gamla visa: man visar något i konstvärlden och det är det man faktiskt gör, fast man så gärna skulle vilja något annat.

Det går inte att komma ut i någon fungerande realpolitik även om man svänger sig med termer som ekologisk filosofi & estetik. Inte ens det senaste tillskottet med den dialogiska estetiken av Kester ändrar på den saken. Konsten går i koppel. Den kan springa ett litet stycke sedan stramar det ordentligt. För allt i världen går det bra att ge sig av utan koppel, men då är konstnären en herrelös hund i realpolitiken utan något att visa upp. Man måste tvingas inse att konstvärlden håller kopplet med fast hand – i all vänlighet.

hundkopplad.jpg
Konsten går i konstvärldens koppel

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 171: Alkoholfritt i São Paulo

  1. klas eriksson skriver:

    Hörde om Sao Paolo och tycker superflex hade en extremt tafflig gestaltning av sin verksamhet…

    Däremot så gillade jag den där katten som åt upp en mus extremt långsamt och länge, projecerad på en enorm duk av en Italienare/italienska, minns inte namnet på rak arm.

    Hade genomgång på bienalen nyligen.

    Klas

  2. Doc skriver:

    Godag Lars, jag undrar:

    Får man tälta i Ladonia?

    /Doc

  3. Lars skriver:

    Tält som uppsättes i Ladonien får ej täcka mer än ytan 6×4 meter, ej heller överstiga en höjd av 8 meter. Tält i färgerna orange, rött, gult, blått, violett får ej begagnas. Det är strängt förbjudet att uppsätta svensk flagga på tältande tält. Svenskar som befinner sig i tält kan beordras att flytta sig ut ur tälet om personer av ladonsk eller annan nationalitet gottfinner detta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.