Så kom det ett konstprogram igen på tv. Understundom har jag och många andra fått kämpa genom en del svåra stunder vid åsynen av dessa program. Men det skall sägas att det också funnits många bra inslag som gjort det värt mödan att bänka sig. När jag betraktat Arty insåg jag omedelbart att det ligger något i det gamla talesättet ”Det var bättre förr”. Om man läser dessa rader:
”Programmet visar konst i samma vida mening som konstbegreppet idag täcker en mångfald uttrycksformer. Frågan om någonting är konst eller inte har förlorat sin betydelse. Men den viktiga frågan kvarstår: vad är bra konst idag? Vi tror att verkligt bra konst påverkar oss och samhället. Den ger inte slutgiltiga svar och lösningar, men den får oss att i bästa fall ompröva det vi trodde vara självklart”
Om man jämför raderna ovan med
”Arty är konstprogrammet som på allvar menar att samtidskonsten spelar roll. Den berör och provocerar. Den får oss att gråta, skratta och kan göra oss fly förbannande. Samtidskonsten säger något unikt om vår tid och besitter en makt som gör det angeläget att prata om den.
Det blir sköna samtal och vilda diskussioner tillsammans med…”
Ja, då ser man att det skett en förändring sedan tv:s tidigare program Format lanserades jämfört med den nyöppnade syltburken Arty. Format var något segt och lyckades aldrig framstå som ett ”program”. Alltid i gråstämning men i varje fall anständigt och informativt. Pontus Kyander garanterade att det fanns en nivå. Nykomlingen Arty har fallit i den välkända fällan ”nu gör vi oss glada och folkliga, konst behöver inte alls vara svårt, det är bara att ta till sig, alla kan vara med och tycka om allting.” Inte ens redigeringen kunde dölja hur misslyckat det var att dra iväg med Sophie Calle till servicehuset Väduren. Man kunde lika gärna ha satt upp några ekvationer av Albert Einstein. Det verkar som om syndromet den-bildade-medelklassen-skall-förklara-för-folket i Arty har fått ett elakartat utbrott. Dessutom tycks programledarna tro att deras åsikter i frampressade diskussioner skulle vara värda att lyssna på. Mest tycks det stanna vid Gladporr.
Ett inslag, dock även det befriat från någon som helst intellektuell nivå, var sevärt. Jacob Dahlgrens förhållande till sina linjer. Det inslaget gick trots allt på styrfart eftersom man slapp höra några åsikter från redaktionen. Men, ack, inte ens det kunde man låta vara ifred. Knappt var den filmsnutten över förrän studion fylldes av förnumstiga kommentarer. Skall jag behöva påminna de skyldiga?: Tyck mindre, gör mer och begränsa de folkbildande ambitionerna. Folket ser ändå inte på Arty. Konstvärlden gör det, eller i varje fall, gjorde.
I sin iver att visa hur intressant en konstprovokation är kastade man in (givetvis in medias res, ingen bakgrund om Saatchi och Sensations) Marcus Harveys barnamörderskan Myra(1995). Nu ville man påstå att folk blev provocerade när de såg att målningen är uppbyggd av barnhänder. De som blev verkligt upprörda var emellertid de anhöriga till offren. Men nyanser är ingenting för Arty. Hur var det nu Kellgren skrev? Jo, så här var det: Ju simplare, ju enklare.
