Vilks.net

”Varför måste konsten ha ett syfte”, frågar signaturen Disa. Ja, nu är det så att konsten tidigare haft ett syfte, nämligen att framställa den särskilda estetiken med vilken det skulle vara möjligt att uppfatta världens grundläggande harmoni. Onekligen en stor och stolt uppgift som emellertid kollapsade definitivt under 1980-talet. Så står konsten där och får motvilligt dra sig någon annanstans, likt en hund från ett ben. Klart att man tvingas fråga: Ja, vad skall det nya syftet vara? Är det bara tidsfördriv och terapi, en symbolvärd för de besuttnas status eller vad? Man kan för allt i världen framkasta förslaget att konsten inte skall ha något syfte, men den omedelbara frågan blir då varför den inte skall ha det. Vi behöver i denna fråga en intern utredning. Externt och socialt är det betydligt enklare att motivera konsten. Den är bra för ungdomen som om de gick på våra konsthallar och gallerier inte skulle hamna i dåligt sällskap och bli beroende av droger. Ävenledes är den bra för integration. Alla nationaliteter är lika välkomna till konstutställningarna. Konsten skänker numera också bildning (här är ett nytillskott) emedan det finns en komplex diskurs bakom varje konstverk av betydelse.

Medan konstvärlden väntar på internutredningen förhåller sig konstlivet inte overksamt. Syfte eller ej, den praxis som råder just nu pekar i några bestämda riktningar. Det finns något att ta lärdom av. Hur det går till. Och hur går det då till? Om man tar fyra konstnärer som är på väg uppåt kan man få en uppfattning om vad saken handlar om. Jag har inga stora överraskningar att komma med. Djur naturligtvis, hett i ögonblicket. Paret Jennifer Allora (USA) och Guillermo Calzadilla (Cuba) har bland mycket annat avverkat 4 biennaler på de två senaste åren och har placerat sig som 477 i världen. Och med vad intog de senaste Venedigbiennalen? Med en flodhäst. De gillas av kritiker och curatorer men inte av gallerister. Rivane Neuenschwander från Brasilien håller plats 461 och har två biennaler på de två senaste åren. Slagkraftigt verk? Akvariesimmande fiskar med textlappar. Finns på video. Även här är det kritikerna och curatorerna som är mest entusiastiska. Och vad kan en japan göra? Tsuyoshi Ozawa (945) har haft stor framgång med ett material som jag förbisett: Växterna. Vi har all anledning att inte bara räkna med djurriket i konsten utan även inkludera växtriket. Fyra biennaler på fem år och vi kunde se honom på Moderna 2004. Med lite lök, kål och annat smått och gott har han skapat växtvapen, onekligen en originell idé.

Och syftet med inbrytningarna i djur- och växtriket? Tja, här är något som på ett eller annat sätt kan assimileras av en bred publik. Alla dessa konstnärer har självfallet en allvarlig diskurs som backup men det går även bra utan. Svårt att tänka sig att dessa tingestar skulle ha sett dagens ljus i någon annan institution. Tänkvärt.

Allora och Calzadilla på Venedigbiennalen.
Tydlig och markant flodhäst.

Rivane Neueschwanders kommunicerande fiskar:
Love Lettering 2002

Tsuyoshi Ozawa: Exempel på växtvapen

Ingela Lind uppmärksammar i dagens DN den tidigare Oxfordprofessorn John Careys bok ”What Good Are the Arts?” Hon är, liksom många andra, tämligen irriterad över bokens förnumstighet. Och det finns verkligen anledning till det. Carey har inte precis åstadkommit någon höjdare. Han går genom en del synpunkter som är vanliga i estetisk litteratur, sådant som om människan blir moraliskt bättre av konst, om konsten kan representera en högre form av upplevelse osv. Han summerar raskt att det är mest skräp med alla sådana ambitioner. Konst är främst ett sätt att visa sin klasstillhörighet och status. Den är upplöst och i det närmaste meningslös. Och han definierar: “a work of art is anything that anyone has ever considered a work of art, though it may be a work of art only for that one person.”

Inte särskilt övertygande, vad är det som gör att någon kallar något för konst? Och kan man inte ta miste med en så vid definition? Lägg märke till att den drar långt över Dickies institutionella som begränsar sig till ”konstvärlden”.

Det var bättre förr får Carey fram och tar hjälp av den heller inte alltför imponerande Ellen Dissanayake som klurat ihop ännu en antropologisk konstteori. Sådana monster tar alltid våldsam sats i historien och så även här. Jo, ”konsten”, som Dissanayake snabbt ser i målning, dans, sång och kroppsdekorationer har haft uppgiften att ”markera sig” (”making special”). Vad nu detta skulle ha med konst att göra – hur som helst har det gått åt skogen med denna uppgift och därav konstens dystra förfall som Carey begärligt lapar i sig. Konsten har, enligt honom, olyckligtvis delat upp sig i hög och låg och där ligger alltså felet. Konst skall göras av alla för alla andra eller för en själv.

Det blir rätt tröttsamt med Careys teoretiska vildvuxenhet och inte blir det bättre när han drar sig tillbaka till sin egen specialitet litteraturen. Den är det något med! Ty där lär man sig att tänka efter, ifrågasätta och idka självkritik, något som, enligt honom är omöjligt i andra konstarter. En dikt kräver så mycket att den blir en personlig egendom för en idog och funderande läsare. Någon djupare inblick i samtidsbildkonsten har han inte skaffat sig då skulle han nog ha insett att den sedan länge sugit åt sig dessa litteraturens godbitar. Och att den kräver minst lika mycket som dikten.

Careys skrift är medvetet provokativ och vi kan inte säga annat än att han lyckats reta upp åtskilliga och att han fått igång en stor debatt i England. Frågeställningen är i grunden intressant: Vad skall konsten vara bra för? Vad skall vi ha den till? Eller: Vad är det den gör? Men det är frågor som faller ut efter den särskilda estetikens sammanbrott. Jag tror inte Carey är klar över att detta har skett. Han ser förmodligen att konstbegreppet expanderat över alla gränser men att detta inte har lett till att konstvärlden blivit bredare. Ett förfall och ett snobberi enligt honom. Men det är inte svårare än att expansionen aldrig lämnat högdiskursen och att lågdiskursen och lågdiskursarna inte har någon plats i konsten. Det skall vi vara tacksamma för. Diskussionen om konstens nytta kan med fördel börja där. Vi har ett experimentellt och ibland absurt område som hålls samman av sin ambition vilken verifieras genom högdiskursen. Man kan kalla det för andlig odling. Sådana fält växer inte precis på träd och jag kan inte se annat än att den andliga odlingen är lätt att försvara. Högdiskurs är bättre än slapp banalitet.

Ingela Lind kan inte hålla sig; på stopptid får hon fram konstens nytta: ”Konsten kan betraktas som en nödvändig parallell värld. En frizon och en experimentplats. En ventil.”

Inte bra Ingela Lind, det låter som en beskrivning av fotbollshuliganer.

Tidigare professor, nu bokanmälare, John Carey

Den omdebatterade skriften

Debaclet Arty kan vara lärorikt. Kanske vi inte lär oss något vi inte redan kände till. Men i alla fall, det tål att upprepas.

Det går inte att visa konceptkonst för en okunnig publik. Konceptkonst har sin historia, sin mening och sitt sammanhang. Först när man har någorlunda hum om detta blir det möjligt att göra ett ställningstagande. Jag trodde att detta var en numera självklar kunskap. Men samarbetet mellan Mossutställningar och Arty visade att det inte alls är självklart. Nejdå, här fick man, med tröttsam upprepning, se det igen. Alltså den romantiska uppfattningen att konst är till för alla och att det inte alls är svårt. Alla kan lika bra oavsett vem man är och vad man kan.

Man kan med fog fråga sig hur man skall göra ett bättre konstprogram. Det första man bör göra är att definiera sina målgrupper. Gör man ett teveprogram får man självfallet säga att det riktar sig till alla. Det får man göra för att tillfredsställa den viktigaste av alla målgrupperna, tv-ledningen. När detta är sagt, med en flackande blick, kan man se över vad som är möjligt. En sak kan man vara säker på. Samtidskonst är ingenting för den breda publiken. Denna har andra intressen. Och i det här sammanhanget bör det också påpekas att bildkonst har en egen uppförsbacke. Litteratur och läsande har t ex en långt bredare förankring i publiken än bildkonst. Ett stort antal författare är allmänt bekanta och blir därför naturliga dragplåster om man gör ett sådant program. I viss mån kan man säga samma sak om musik. Men skulle man till äventyrs frilägga de konstnärliga spetsfunktionerna och enbart begränsa sig till samtida experimentell poesi och d:o musik skulle intresset svalna för en större publik.

Samtidskonsten har inga internationella affischnamn. Sophie Calle må vara en självklar storhet i konstvärlden men utanför den är hon just ingenting. Inget kvalitetsnamn i samtidskonsten är känd för en större publik i Sverige. Däremot har Sverige Ernst Billgren och Carl-Johan de Geer, liksom England har Tracey Emin och Damien Hirst. Om man absolut vill väcka ett bredare intresse får man börja med sådant.

Nu tror jag inte att den oerfarna programledningen för Arty ens har tänkt på målgrupper. Man har istället valt att tro på konstens vidunderliga makt – som den tyvärr har visat sig sakna. Annars kunde man ha sett att det finns två intressanta grupper. Dels den uppdaterade eller något så när uppdaterade konstvärlden. Den måste man ha med sig, annars är det förlorat. Och dels den konstintresserade publiken som inte är särskilt uppdaterad. Den senare har konstreferenser som man kan använda sig av när man skapar programmet. Vill man mer än så blir det svårare men inte helt omöjligt. Det går att ta upp sådant som har sensationsintresse, alltså den vanliga harangen med sex, våld och skadade djur. Väljer man rätt, och det är förstås inte det lättaste, kan man lyckas med konststycket att få samtliga grupper att läsa av materialet på sin nivå.

Hade jag själv suttit som ansvarig för att åstadkomma något vettigt konstprogram som inte blir alltför smalt skulle jag valt att presentera artfacts. Det inledande påståendet om att ”idag kan vi exakt avgöra vilken konst som är den bästa i världen, vilken som är den bästa i ett enskilt land, vi kan också se hur den förändras timme för timme, ingenting är alltså lättare än att säga vad som är den bästa konsten” – skulle skapa precis det intresse som är nödvändigt för att hålla folk kvar vid apparaterna. Den uppdaterade konstvärlden skulle förmodligen bli något provocerad eftersom den generellt sett inte gillar listan och andra skulle bli nyfikna. Men behandlingen skulle ställa stora krav på programledarna som måste gräva i ämnet på rätt sätt. Men förslaget är givetvis inte aktuellt på något sätt. Vi får nöja oss med att se en parodi på ett konstprogram, något som redan föreslagits av flera kommentarer på den här sidan.

Gänget som blev ett konstprojekt om att göra ett konstprogram – utan att ha en susning