En liten sedelärande berättelse: Vi tänker oss en antropolog som efter genomförda forskningar om det karakteristiska i inuit- och aboriginkulturer bestämt sig för att efterforska det karakteristiska i den västerländska kulturen. Resultatet visar sig bli lika entydigt som i de två tidigare nämnda, men av en lite annan karaktär. Grunden till den västerländska kulturen är den systematiske antropologen. Dessutom så speciellt att det inte finns något liknande i någon annan kultur. Inte heller är den västerländska kulturen särskilt gammal, endast några hundra år. Rationell och forskande systematik beklätt med högdiskurs, se där har vi den västerländska hembygdsdräkten.
Men sådan är inte världen och inte heller konstvärlden. I dessa världar vill man gärna finna djupare förbindelseled mellan folken. I Cynthia Freelands bok Konstteori (som nämnts tidigare, del 164, den kom på svenska i år) blir författaren förtjust i John Deweys påstående att konst är ”ett uttryck för samhällets liv”. Man kan ställa sig frågan vad som inte är ett uttryck för samhällets liv, men författaren har i god modernistisk anda börjat gräva i främmande kulturer och då går det som det alltid brukar; den stora oredan presenterar sig. ”Det är ofta svårt att förstå vad som värdesätts i en anna kulturs konst, och varför”, skriver Freeland. Och hon fortsätter med ”Mycket av den ursprungliga konsten har uppstått ur en komplex historisk bakgrund som speglar ömsesidig påverkan under kolonialt herravälde.” Lite senare får vi veta att ”Islamisk konst omfattar inte bara kalligrafi utan även mynt och mattor.” Hon ser, och är inte på något sätt ensam om det, konst överallt. Att det finns konst i oräkneliga mängder från alla tider är dock en sak för sig; Freeland börjar sedan fundera: ”Har olika kulturer runt jorden ett gemensamt konstbegrepp?” Här finner hon Richard Anderson från Kansas City Art Institute och nämnde Anderson har kommit fram till att ”vi kan finna något som är besläktat med konst i alla kulturer: vissa saker beundras för sin skönhet, känsliga form och skickliga utförande och värdesätts även i icke nyttobetonade sammanhang.” Det är alltså tydligt att modernismens (och tyvärr inte bara dessa) konstteoretiker utgår ifrån att konst är sådant som är vackert och onyttigt. Bankar man huvudet på den spiken kan man konstatera att det är mycket som är vackert och onyttigt som inte kan kallas för konst och att mycket av det som kallas för konst varken är vackert eller onyttigt.
Freeland har dock grävt sig ner i Andersons argumentsörja och hon drar vällustigt upp en liten frasering, Andersons konstdefinition: ”kulturellt signifikant innebörd, skickligt kodad i ett verksamt sinnligt medium”. ”Jag kan gärna stödja denna definition”, tillägger författaren, som raskt bygger på Andersons definition med ett litet trepunktsprogram: Vår upplevelse förstärks om vi känner till fakta om en viss kultur. Det finns mer en enda synvinkel på en kulturs konst, vi måste ta hänsyn till kulturkontakter. Och så den tredje som man kan sucka tungt över: ”konst från en annan tid och plats stämmer inte alltid med de samtida kriterierna för den konst som visas på gallerier och uttrycker individuell strävan eller ’geni’.”
Den stora gåtan är detta återkommande ”konst”, alltså den ”konst” som Freeland och den väldiga kontingent av konstteoretiker som ser ”konst” överallt (vi får väl utgå ifrån att den skall kunna kännas igen på att vara ”vacker och onyttig”). ”Den” stämmer inte överens med vår tids konst.
Vår tids konst är en fast instans, fastslagen av konstvärldens aktörer. Men det ständigt återfunna ”konst” (i alla tider och i alla kulturer) är bara sanktionerat av konstvärlden som readymade utförd av konstvärlden i dess egen samtid. Längre kommer man inte.
Konstteorin lider av den stora oredan och jag kan inte annat än förundras över att det får fortsätta på detta lika hopplösa som röriga sätt. Det finns ett antal klara knoppar i konstvärlden och de borde se att det vi har är katastrofalt.
Cynthia Freeland ser konst överallt
En praktfull readymade utförd av konstvärlden
