Del 185: De svarta i det vita bältet

Fortfarande finns det ytor för den västerländska konstvärlden att bre ut sig på. Vi har ”det vita bältet” som löper från Sibirien i norr ner genom den Arabiska halvön; det tar sig över till Afrikas horn och brer ut sig innan språnget över till norra Sydamerika för att försvinna ut i Stilla Havet. Här råder konststiltje. Afrika är sålunda en zon som på det hela taget är befriad från konstvärlden. Afrika är högintressant, inte bara för att det alltjämt är någorlunda exotiskt med afrikanska konstnärer utan det handlar också om postkolonialism och främlingskap, låt vara att dessa frågeställningar förlorat något av sin glans.

Boris Groys skriver att Cultural Studies är förtjust i det färggranna och exotiska och det fascination gäller väl även för konstvärlden. När Afrika presenteras med en i världen runtvalsande utställning ”Africa Remix” ligger det i tiden, det är något som måste göras. Afrikansk samtidskonst eller snarare samtidskonst som absorberat konstnärer med mer eller mindre afrikansk bakgrund. Konstvärlden, ständigt begiven på något nytt, vänder sig mot Afrika. På många sätt är det nödvändigt att se vad kontinentens representanter kan åstadkomma och dessutom är det ett rättvisekrav. Att Moderna visar den stora utställningen är ur alla synpunkter riktigt. Det är en begivenhet, en manifestation av öppenhet och positivt intresse. Visserligen anar man att det som bjuds kommer att vara besläktat med ”som man ropar i skogen får man svar”. Den internationella samtidskonsten har sin inriktning, just nu har vi som bekant ”Contemporary Remix” där allting blandas vilket onekligen aktualiserar ”Africa Remix”. Några delar social kritik och så fantasia. Utställningen ger också ifrån sig det. De Afrikanska konstnärerna är samtidskonstnärer på rätt sätt, inga efterblivna modernister och inga omedvetna vildar. Och i regel bor och verkar de inte i Afrika.

Kritikerna har visat stort intresse för utställningen och de enas kring att Afrika är för stort för att inordnas under ett utställningstak. Sophie Allgårds skriver t ex: ”Även om utställningen innehåller flera magnifika verk letar jag förgäves efter ett bärande tema, en röd tråd.” Och hon klagar liksom de andra på att utställningens givna teman inte kan återfinnas i själva utställningen. De är Identitet och Historia, Kropp och Själ, Stad och Land. När man läser det känner man igen biennalstuket och säg mig den biennal som på senare tid fått något ur sina teman. Det är inte bara Africa Remix som har svårt med röd tråd, samtidskonsten har det också.

Man kan försöka vrida och vända på det, men slutsatsen blir nog att samtidskonsten är internationell och att alla som är med vet vad det handlar om. Konstnärerna (och curatorerna) är inga bortkomlingar, de vet vad som förväntas. De vet också att utställningen bör förankras i ett eller annat afrikanskt (vare sig det handlar om något socialt problem, lånar former eller förväntade metoder), men att de framför allt skall framstå som självständiga exemplar av arten internationella samtidskonstnärer, registrerade och i många fall rankade av artfacts.

Våra kritiker gör sitt jobb, de gnäller som sagt på avsaknaden av helhet och omöjligheten av att komprimera en kontinent. Men när det är sagt ger de sig ut på sina resor i analyser av den västerländska kapitalismens förtryck och finner sedan fängslande arbeten av många enskilda deltagare. Ja, som på vilken biennal som helst. Det är som det brukar, konstvärlden önskade sig något omskakande, men Africa Remiz kunde inte mer än att bekräfta att den afrikabaserade konstens samtidsberedskap var god.

Jessica Kempe: DN
Anders Olofsson Konsten
Ulrika Stahre Aftonbladet
Mårten Arndtzén Expressen
Leif Mattsson Om Konst
Sophie Allgårdh SvD

El Anatsui Sasa 2004.jpg
El Anatsui ( ranking 11.913) Sasa 2004

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst | 3 kommentarer

Del 184: Med guld skall revolutionen byggas

Gustav Klimt är en 144-årig konstnär som är mer framgångsrik än någonsin. Han har en plats 214 på artfactslistan underbart flankerad av Jonathan Monk på 213 och Philippe Parreno på 215. Det här året har uppmärksamheten kring Klimt förknippats med de auktionspriser som hans verk kasserat in. I juni gick hans porträtt av Adele Bloch-Bauer I för 135 miljoner dollar och för några dagar sedan gick Adele Bloch-Bauer II för 87,9 miljoner dollar. Och hans Äppelträd I föll under klubban för 29,5.

Att Adele II blev ”billigare” än Adele I är lätt att förstå. Klimts signum är i stor utsträckning hans målningar med guld och geometriska infällningar och Adele I är ett framträdande exempel på detta medan Adele II tillhör hans senare stilperiod när han släppte guldet och breddade sin färgpalett.

Hur bra kan man säga att han är, den gode Klimt? Är han mer än samlarnas auktionsvärde? En sak som gynnar Klimt är att han är svårtolkad. Många har skrivit och skriver om Klimt och det är svårt att komma överens. Symptomet att sakna fast diskurs, att ständigt bli föremål för diskursomskrivningar är gynnsamt för intresset. Sedan finns det annat som har mera generellt intresse, nämligen de tankegångar som Klimt och den wienska secessionen umgicks med kring det förra sekelskiftet. Ingen originell tanke i sig. Den bredde ut sig över Europa och William Morris i England är mera skyldig än wienarna. I varje fall var tanken att genomföra den konstestetiska revolutionen, att skapa det genom allt trängande allkonstverket. Estetiken skulle garantera framsteget och detta skulle innebära att allt skulle genomsyras av konsten. Lägg märke till den indirekta relationen till det sociala. Konsten bar inga politiska budskap av betydelse, dess kraft var nedfälld i formgivningen och tanken var att detta skulle vara tillräckligt för att åstadkomma något verkligt stort. Idén var livskraftig och fortsattes av Bauhaus som endast justerade formspråket. Och den fanns fortfarande med i 50- och 60-talets modernism: Konsten skulle ut till alla för att göra allting bättre. Sedan tog det slut och konstnärerna började så småningom, men utan större framgång, att utan omvägar ge sig på den sociala verkligheten. Ja, det är onekligen en resa och måhända har den kommit till vägs ände.

klimt_bloch-bauer1-400pxcmp.jpg
Adele I 1907

Adele2_300.jpg
Adele II 1912

klimt biljett 08lit.JPG
Ingenting var för smått att filtrera genom konsten. För utställningen
Kunstschau 1908 i Wien formgav Klimt också inträdesbiljetterna.

Monk j t idea towards a brighter tomorrow 99.jpg
Jonathan Monk ligger precis steget före Klimt
The Idea Towards A Brighter Tomorrow 1999

parreno speech bubbles 97.jpg
Och Philippe Parreno steget efter
Speech Bubbles 1997

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 13 kommentarer

Del 183: De okända trendridarna

Jag tackar för att Anders Olofsson inkommit med ett svar på gårdagens kommentar till hans recension. I sitt svar försäkras att han absolut inte tänkte på Sidén, Annika Larsson, Håkansson och Ketter, när han talade om trendnissar och dem med siktet inställt på att främst behaga curatorerna. När jag skrev dessa fyra namn visste jag naturligtvis att Olofsson skulle tillbakavisa detta. Det hade varit frejdigare om vår konstkritiker hade laddat sin bössa och skrivit ”Den kvartetten ägnar sig enbart åt rövslickeri och annan inställsamhet, allt för att tränga sig fram och göra sig hörda i konstvärlden.“ Nu skrevs ju inte detta och jag undrar, och här kan vi börja se något riktigt intressant, var vi finner de svarta fåren i konstens hage dem Olofsson nämner men dock inte vid namn. Vilka skall det vara? Skall vi gå ytterligare några namn ner på vår lista? Är det Miriam Bäckström? Hausswolff? Jonas Dahlberg? Magnus Wallin? Eller vilka menar han, den gode Olofsson?

Nå, det är väl nog så klart att vi aldrig kommer att kunna leta fram dessa falska konstnärer. Hur många namn jag än skulle dra ut från mina listor skulle Olofsson intet bejaka som exempel på en urspårad falsk konstnär. För konstvärlden avskyr trendnissar, ingen trendnisse kan räkna med framgång i konstvärlden. Och curatorerna är inte vad Olofsson tycks tro; några talangscouter som hyllar ytlighet och snabbhet i ett broilersystem.

Det är enklare än så: Alla är trendnissar, positionerare och nätverksbyggare, dvs. alla som överhuvudtaget är att räkna med i konsten. Därmed märker inte konstvärlden vad som är dess huvudsakliga konstnärliga kvalitet. Den finns överallt och hos alla. Così fan tutti – så göra de alla.

Om jag ändå tagit miste och Olofsson har rätt bör vi i konstvärlden omedelbart inleda ett spaningsarbete för att ringa in the bad guys, de otäcka som är” vindögda på trender”. För att börja detta omfattande arbete någonstans: Kan det t ex vara så att Maria Lind har ett castingroom? Är Liam Gillick en trendriktig konstnär? Har Lind och Gillick några insideraffärer för sig?

lind o gill korrpattern.jpg
Syn för sägen, i Berlin förra veckan. Lind sitter nära Gillick och Gillick har lagt sig till med skägg. Och råder det frostiga förbindelser mellan Iaspis och Frieze? Suspekt?

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 14 kommentarer