Hon är Magic, Åsa Nacking på Lunds konsthall. Under regim Nacking har publiktillströmningen fallit från årligen 200 000 till 60 000. Det magiska är förstås inte besökssiffrornas fall, de hänför sig till Nackings resoluta satsning på smalspårig samtidskonst, utan hennes föredömliga krishantering. En gång var konsthallsnämnden fruktansvärd och dess makt kulminerade med utkastandet av den dåvarande konsthallschefen Folke Edwards 1969. Under de följande åren styrdes de efterföljande cheferna Marianne Nanne-Bråhammar och Cecilia Nelson med nämndens järnhand över sig. Sedan kom Åsa Nacking och nämnden var plötsligt förvandlad till ett darrande asplöv eller möjligen till hänförd samtidskonstentusiast. Med de fallande besökssiffrorna har medierna börjat muttra över verksamheten. Men jag noterar med beundran hur Nacking hanterar pressen: Ingen fara på taket, mitt uppdrag är att visa samtidskonst – och dessutom kommer det några publikdragande utställningar nästa år. Och vi tänker långsiktigt (läs själv SDS). Tydligen skall slipstenen sålunda dragas och vi som intresserar oss för samtidskonst applåderar längs ringside. Äntligen någon som sätter konstens kvalitet i första rummet och populismen i det andra. Och som dessutom har nämnden med sig. Hon har så här långt gjort det omöjliga, Åsa Nacking. Något av det mest sällsynta man kan stöta på idag är statliga och kommunala verksamheter som inte behöver ta hänsyn till publikunderlaget. Mer sådant!
I tillägg rekommenderar jag också läsning av konsthallens stolta visioner om sitt arbete. I och för sig vet vi det redan, den sortens texter är till största delen vackert blomsterspråk och skall inte tas för allvarligt. Läser man noga förstår man att ordningsföljden av punkterna 1, 2 och 3 skall fattas bokstavligen. Den första handlar om samtidskonsten och samtidskonstarenan. Den andra om att bibehålla den befintliga publikgruppen och den tredje om att nå nya. Den första har fått omedelbar uppfyllelse medan de två senare hänvisats till det obestämt långsiktiga.
Det som saknas på Lunds konsthalls utställningar
Jag och min hustru gick in på Lunds Konsthall i förra veckan, mitt på eftermiddagen, och det var faktiskt tomt – inte en enda besökare. Utställningen var något tråkigt i vit plast av konstnären Eva Löfdahl.
Vi mindes publiken vid utställningen Erotisk konst – 1968 / Jörgen L.