Vilks.net

Igår höll Medieakademin sitt årliga höstseminarium i Göteborg. Min uppgift därstädes var att säga några ord om hur konstnärerna tar plats i medierna. Utöver att säga det, fanns det intressanta programpunkter att ta del av.

Sören Holmberg och Lennart Weibull presenterade färska mätningar av hur förtroendet är för samhällsinstitutionerna. Den andel av de tillfrågade (778 st) som angav att de hade mycket eller ganska stort förtroende för en viss institution fick följande fördelning:

IKEA 80 %
Sveriges Radio 76 %
Universitet/högskolor 75 %
Sveriges Television 72 %

Högdiskursen håller alltså ställningarna genom universiteten även om det har varit ännu bättre: 2003 noterades siffran 84 % . IKEA går däremot stadigt uppåt och det framhölls att mätningarna var gjorda innan Kamprad genomförde aktionen ”Rädda Haparanda”.

Dahlén och Blom från Lunarstorm berättade om den chattande verksamheten som försiggår på hemsidan. 4,5 miljoner besökare per månad och ungefär 28 % av svenska ungdomar mellan 12-20 år är en del av statistiken. Man kan med konsttermer tala om relationell estetik i gigantisk skala. Skillnaden mellan konstens högdiskursiva relationella tilltag och communities genomgående lågdiskurs hamnar i en bjärt kontrast. Man vill gärna föreställa sig att konstens mötesplats för fåtaliga, eller eventuellt någon enstaka gång med lite fler deltagare, skall erbjuda något som är bättre, men det bästa jag kan komma på är att det är Konst vilket dock inte säger något utan är en förhoppning om att ett mirakel skall inträffa. Mest handlar konstens relationella estetik om något som skall bli synligt för konstvärlden och fånga dess beundran och applåder. Det tycks vara en obönhörlig regel att för dem som deltar i konstens relationella utspel hägrar inget annat än marginalisering. Endast de närmast sörjande kan få någon större glädje av dem.

En sak, viktig i sammanhanget, är att varje gång konsten närmar sig något som blir ”på riktigt” eller som blir allvarligt, tvingas den slå till reträtt. Jag skall ge ett färskt exempel från min egen lilla praktik. Ladonien, som nog är bekant för de flesta som läser här, tar emot medborgaransökningar. Det rör sig om rätt många, på fem år har landet samlat över 12 200 medborgare. Vid flera tillfällen har det också dykt upp sökande som föreställt sig Ladonien som en gedigen del av den europeiska gemenskapen. Så var det 2002 när mer än 4 000 pakistanier sökte medborgarskap. Det blev en ohållbar situation även om den var gynnsam för projektet. Inte alltid går det att avgöra om en ansökan är ”införstådd” eller ej. Men ibland är det uppenbart. I fredags inkom en ansökan med följande text:

”I AM 31 YERS OLD I AM DIVORCED I HAVE A SON HE HAVE 2 YERAS OLD HE’s name najm din i want from ladonia city help me whith my son najm that’s if u can understunding how my life it’s here in moroco my hausband was a bad man he was panish me for every thing which i do u d’ont give me a pity and tenderness i m living in a heel i can’t decribe it because it’s the shame he forgett his son alittle bybe and travell to espan to marry another woman soo i wanna from ladonia city to can help me to have a visa to travel and work for my son pleaspleas i owne u all my lif i tell that for owr responsabilty of ladonia and i wanna to tell u thanks for nobility”

Något svårgenomträngligt men tillräckligt tydligt. Här blir det problem att spela konstspelet. Och det är inte bara i detta exempel. Som bekant: ”Konsten ställer viktiga frågor”… och man kan tillägga: ”men har inte någon som helst avsikt att besvara dem, långt mindre göra något åt dem.” Så ligger det till. Benhårt.

Medieakademin från talarens synvinkel. På första raden Karolina Blom och Mari Dahlén från Lunarstorm samt Pontus Schultz från Veckans Affärer.

I dagens kulturnyheterna i SvT presenterades försäljningen av lågpriskonst som nu finns i Berlin och Frankfurt: Kunstsupermarkt. Dennis Dahlqvist förklarade att de låga priserna berodde på att man på ”80-talet monterade ner hierarkierna i modernismen mellan konst och design/konsthantverk”. Man skall nog hejda sig ett ögonblick inför detta uttalande. Lite oklart om Dahlqvist specifikt talade om modernismen kontra något annat. För något annat finns det. Den internationella samtidskonsten låt sig inte monteras ner. Någon stod för den postmoderna nedmonteringen och dessa montörer kunde från sin upphöjda position se modernismens konst sjunka och åtminstone delvis blandas med allskönt bråte från design och konsthantverk.

Vi har här en gammal strid, konsthantverkarna som ville erkännas som fullvärdiga konstnärer. I utbildningarna fanns samma sak, konsthantverksutbildningarna skulle gälla som ”konst”. Det blev också genomfört under senare delen av 1990-talet. Med varm hand överlämnades då modernismen till konsthantverket och ”fri konst” åkte vidare med det postmoderna tåget och färdades vidare till dagens internationella samtidskonst.

Överproduktionen av konst alla kategorier är enorm. Därför har det länge varit möjligt att köpa konst till rimliga priser. Och av hygglig kvalitet, men knappast mycket mer än modernism. Bara en blick in i Saatchis öppna galleri för hugade artister och man förstår att det finns gott om diverse konstproduktion. Överproduktionen av internationell samtidskonst är inte dålig den heller, men här får konstnärerna akta sig för sådant som Kunstsupermarkt eftersom det, åtminstone ännu, skulle vara en djup förnedring att sälja ut sig där. Möjligen kan yngre konstnärer under sin studietid och av överlevnadsskäl pröva sin lycka på en sådan basar.

Kulturnyheterna är kortfattade och bär med sig vissa värderingar som att ständigt hoppas på hierarkiernas undergång och alltings medelklassrättvisa och att ingenting skall sticka ut över något annat. Annars kunde man bemödat sig att tala om att Kunstsupermarkt är vad man direkt misstänker: halvdålig överproduktion.

Hierarkieränderna går aldrig ur och det skall vi vara tacksamma för.

Titta här och sucka tungt.

Kunstsupermarkt