Del 191: Medieakademins höstseminarium

Igår höll Medieakademin sitt årliga höstseminarium i Göteborg. Min uppgift därstädes var att säga några ord om hur konstnärerna tar plats i medierna. Utöver att säga det, fanns det intressanta programpunkter att ta del av.

Sören Holmberg och Lennart Weibull presenterade färska mätningar av hur förtroendet är för samhällsinstitutionerna. Den andel av de tillfrågade (778 st) som angav att de hade mycket eller ganska stort förtroende för en viss institution fick följande fördelning:

IKEA 80 %
Sveriges Radio 76 %
Universitet/högskolor 75 %
Sveriges Television 72 %

Högdiskursen håller alltså ställningarna genom universiteten även om det har varit ännu bättre: 2003 noterades siffran 84 % . IKEA går däremot stadigt uppåt och det framhölls att mätningarna var gjorda innan Kamprad genomförde aktionen ”Rädda Haparanda”.

Dahlén och Blom från Lunarstorm berättade om den chattande verksamheten som försiggår på hemsidan. 4,5 miljoner besökare per månad och ungefär 28 % av svenska ungdomar mellan 12-20 år är en del av statistiken. Man kan med konsttermer tala om relationell estetik i gigantisk skala. Skillnaden mellan konstens högdiskursiva relationella tilltag och communities genomgående lågdiskurs hamnar i en bjärt kontrast. Man vill gärna föreställa sig att konstens mötesplats för fåtaliga, eller eventuellt någon enstaka gång med lite fler deltagare, skall erbjuda något som är bättre, men det bästa jag kan komma på är att det är Konst vilket dock inte säger något utan är en förhoppning om att ett mirakel skall inträffa. Mest handlar konstens relationella estetik om något som skall bli synligt för konstvärlden och fånga dess beundran och applåder. Det tycks vara en obönhörlig regel att för dem som deltar i konstens relationella utspel hägrar inget annat än marginalisering. Endast de närmast sörjande kan få någon större glädje av dem.

En sak, viktig i sammanhanget, är att varje gång konsten närmar sig något som blir ”på riktigt” eller som blir allvarligt, tvingas den slå till reträtt. Jag skall ge ett färskt exempel från min egen lilla praktik. Ladonien, som nog är bekant för de flesta som läser här, tar emot medborgaransökningar. Det rör sig om rätt många, på fem år har landet samlat över 12 200 medborgare. Vid flera tillfällen har det också dykt upp sökande som föreställt sig Ladonien som en gedigen del av den europeiska gemenskapen. Så var det 2002 när mer än 4 000 pakistanier sökte medborgarskap. Det blev en ohållbar situation även om den var gynnsam för projektet. Inte alltid går det att avgöra om en ansökan är ”införstådd” eller ej. Men ibland är det uppenbart. I fredags inkom en ansökan med följande text:

”I AM 31 YERS OLD I AM DIVORCED I HAVE A SON HE HAVE 2 YERAS OLD HE’s name najm din i want from ladonia city help me whith my son najm that’s if u can understunding how my life it’s here in moroco my hausband was a bad man he was panish me for every thing which i do u d’ont give me a pity and tenderness i m living in a heel i can’t decribe it because it’s the shame he forgett his son alittle bybe and travell to espan to marry another woman soo i wanna from ladonia city to can help me to have a visa to travel and work for my son pleaspleas i owne u all my lif i tell that for owr responsabilty of ladonia and i wanna to tell u thanks for nobility”

Något svårgenomträngligt men tillräckligt tydligt. Här blir det problem att spela konstspelet. Och det är inte bara i detta exempel. Som bekant: ”Konsten ställer viktiga frågor”… och man kan tillägga: ”men har inte någon som helst avsikt att besvara dem, långt mindre göra något åt dem.” Så ligger det till. Benhårt.

medieakademin06LIT.JPG
Medieakademin från talarens synvinkel. På första raden Karolina Blom och Mari Dahlén från Lunarstorm samt Pontus Schultz från Veckans Affärer.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 191: Medieakademins höstseminarium

  1. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Att det uppstår krokar mellan konst och den så kallade verkligheten är inte så konstigt. Detta är ganska vanligt när det handlar om t ex osynlig teater, busringning och dolda kameran.

    Så här skrev jag i en kommentar på Sarts häromåret med anledning av en intervju med Maria Lind där hon uttryckte stor tilltro till den typen av konst som du nämner i din artikel.
    ”Den relationella estetiken är vår tids motsvarighet till Trompe l’oeil (en målning med syfte att lura ögat). Det ser ut som om konstnärer bryr sig och vill engagera besökaren och förändra samhället men det är bara en illusion. Till skillnad från politiker är konstnärer (tyvärr ) inte tvungna att hålla sina löften och kan lägga ner sina projekt när som helst. Konstnärer kan alltid ursäkta sig genom att säga ”Det var bara ett konstprojekt” men hur skulle låta om politiker sa ” Det var bara politik”?”
    http://sarts.blogspot.com/2005/06/intervju-med-maria-lind-del-2.html

    Det skulle vara intressant att få ta del av ditt svar till dessa desperata människor som söker asyl i Ladonien. Vad skrev du tillbaka till den stackars kvinnan vars brev du citerade i artikeln ovan?

    Med vänliga hälsningar
    Dorinel

  2. Lars skriver:

    Hej Dorinel! Jag hörde att du skött dig mycket bra i Göteborg och att man var mycket nöjd med dina insatser. Däremot vet jag inte riktigt vad du egentligen gjorde. Men berätta gärna.

    Ett bra inlägg, ditt svar på Maria Linds förhoppningar. Så ligger det till.

    Vad jag svarar den stackars kvinnan? Ingenting. Jag har fått många sådana brev genom åren och det finns inte mycket att tillägga. Det är tämligen meningslöst att tala om att hon råkat springa in i ett konstprojekt. För det första kommer hon inte att förstå vad det handlar om och om hon skulle göra det skulle det inte bli bättre av det.

  3. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Det är konstigt att du inte svarar på brev från människor i behov av skydd medan du svarar på nästan alla kommentarer på bloggen. Det är kanske därför som vissa säger om dig att du är cynisk…

    Jag tror att du underskattar både människors förmåga att förstå konstprojekt och konstverkets möjlighet att göra underverk för de som kan använda det på rätt sätt vid rätt tidpunkt.

    På samma sätt som man kan finna lä bakom ett monument i en park så skulle rätt person kunna använda Ladonia som skydd undan förföljelser eller fattigdom. Ladonies resurser är antagligen så pass begränsade att bara ett fåtal människor utifrån kan få hjälp men det är inte alls omöjligt att några kan få asyl. Det gäller bara för de att hitta ingången.
    Den internationella samtidskonstscenen som är minst lika fiktiv som Ladonia ger ju mat på bordet, dricka, hotell, resor, per diem, osv åt hundratusentalls både behövande och icke behövande .…

    Det gick ganska bra i Göteborg, men jag hinner inte berätta just nu vad jag åstadkommit där. Det skulle vara intressant om de som sa till dig att jag skötte mig bra i Göteborg, kunde berätta för dig skriftlig vad jag gjorde på Galleri 54. Jag håller på och samlar in material till min dokumentation och en skriftlig rapport skulle vara intressant i sammanhanget.

    På återskrivande
    Dorinel

  4. Lars skriver:

    Dorinel, nu är du ute i drömmarnas värld, lika långt förfluget som Maria Linds yttrande. Jag har tidigare varit i kontakt med asylsökande från diverse länder. Jag kan bara säga att det är en meningslös verksamhet. Ytterst få av dem kan någon vidare engelska varför all kommunikation blir fragmentarisk. Konst kan man glömma i detta sammanhang, det är omöjligt att nå fram med sådana upplysningar. Det går inte att göra något. Dessa människor letar efter alla möjliga asylvägar och jag kan inte bidra med att visa dem några ytterligare sådana. En konstnär som engagerar sig i ett enskilt öde har inga fördelar att visa fram. Tänk på Pawel Althamers försök på Berlinbiennalen.

  5. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Jag är medvetten om att det kan upplevas som motsägelsefullt att jag å ena sidan svarar Maria Lind att den relationella konsten är på låtsas och å andra sidan förväntar mig av dig att du skall ta på allvar de människor som kontaktar Ladonia och ge dem hjälp eller åtminstone förklara för de att Ladonia är ett rollspel.

    Det jag ville säga var att det finns en potential i konsten som skulle kunna användas till att påverka den så kallade verkligheten på riktigt. Konstvärlden har, i likhet med kyrkan, otroligt mycket resurser, inte minst ekonomiska, men det gäller att få den att dela med sig.

    Jag har ingen bra koll på Pawel Althamer, men om jag förstod rätt så var hans bidrag till Berlin Biennale att ge asyl åt en kurdisk flykting familj. Jag vet inte hur det gick för dem, men det skadar inte att försöka påverka en viss situation med konstens hjälp. Jag tror att det är större chans att man lyckas ge asyl genom att använda sig av konsten än att framkalla regn med hjälp av regndanser.

    Det skulle som sagt vara bra om man kunde använda den kapital som finns i konsten till att skapa en bättre värld, men med tanke på vilka som håller på med konst, så är jag ändå glad att konstnärer lägger ned tid och energi på teckning, måleri, skulptur och såna tekniker där de simulerar istället för att interagera direkt med andra människor och påverka deras liv på riktigt.

    Dorinel

    Ps Jag mailar lite info om vad jag gjorde på Galleri 54 i Göteborg. Ds

  6. Jonas Lund skriver:

    Från en konstnärs perspektiv är det ju helt underbart med den relationella estetiken, ställ till en himla röra genom ett godtyckligt projekt och om/när det blir för mkt att hantera, när människor blir upprörda (som förhoppningsvis genererar lite press som bonus), bara vandra så långt bort från projektet som möjligt. Att aldrig behöva stå till svars, ett nära konsekvensfritt handlade. .

  7. Lars skriver:

    Hej igen Dorinel, Du har naturligtvis rätt i att det aldrig skadar att försöka göra något med konsten som medel. Men det är i praktiken slöseri med tid och krafter. Det enda som kan vara effektivt när det gäller att få en asylansökan omprövad är att bilda folklig opinion som uppmärksammas på ett drivande sätt av medierna. En konstnär blir aldrig någon bra utgångspunkt eftersom denne i första hand kommer att framstå som reklammakare för sitt eget företag.

    Men det finns en möjlig vinst för konstnären. Konstvärlden kan svälja konstnärens ansvar i en angelägen rättvisefråga och tilldela interna poäng. En grundregel som knappast är obekant för någon: Konstnär, vad du än gör, snegla över axeln och försäkra dig om att konstvärlden ser dig.

  8. Lars skriver:

    En smula sakta i backarna, Jonas Lund. Det finns en kontrollinstans som inte får glömmas bort: Konstvärlden ser dig. En alltför cynisk konstnär kan bestraffas genom att förlora i anseende ty en sådan gillas inte av konstvärlden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.