Sanningen i fallet Lunds konsthall
”Naturligtvis ska jag inte låtsas att det är underligt, att det extraordinära fallet Lunds konsthall har väckt diskussion.”*
Ja, den är intressant, frågan hur en konsthall skall drivas. Den till den 26 november pågående utställningen med Matthew Buckingham och Joachim Koester kan kanske kast något ljus över problemet. Ingen tvekan om att den uppfyller konstvärldens kvalitetskriterier. Båda konstnärerna är seriösa och spetsade med korrekt högdiskurs utan att vara tråkiga.
Koester har bland annat gett sig i kast med Kants promenader i Königsberg/Kaliningrad (The Kants Walks, 2003) och har naturligtvis inte kunnat motstå det av konsten så omhuldade Sovjeternas Hus, den egendomliga och till slut oanvändbara koloss som började byggas 1968 där det kungliga slottet tidigare funnits. Den försvunna staden och en irrande filosof är ett tacksamt grepp och då inte minst för kritikerna som kan lägga ut sina texter i en mångfald riktningar. Men så är det Lunds konsthall, ett stort rum där text och små bilder blir miniatyrer i en episk omgivning.
Sovjeternas hus i Kaliningrad
Matthew Buckingham visar en filminstallation med utgångspunkt från fyra filmrullar som han kanske har funnit bortkastade. I A Man of the Crowd har han gjort en film utifrån en novell av Edgar Allen Poe med samma namn.
Jodå, det är inget fel på materialet, endast den vulgäre kan avstå från att låta sina tankar vecklas ut i ett antal giltiga konstprojekt som berör ett just nu så aktivt område som berättelse, dokumentär, fiktion, bild och text. Samtidigt kan man nog slå fast att ingen av dem kommer att gå till historien. De är exempel på goda standardprodukter i nuet, uppföljare av den konceptuella traditionen och placerade på hyggliga nivåer i artfacts, Buckingham 1662 och Koester 1122.
En fråga som är svårare att besvara är varför just dessa två blivit utvalda. Är det aktualiteten hos dem som ledsagat curatorn Anders Kreuger? Eller finns det enklare nätverksförklaringar? Buckingham har varit extern handledare vid Malmö konsthögskola, Koester är dansk som bor i New York men ställer ut hos Wallner i Köpenhamn. Det vore intressant att någon gång få veta hur urvalet går till.
Publiktillströmning kan man självfallet inte räkna med på sådana utställningar. Man får säga att det ur konstens synpunkt är en tillgång att de överhuvudtaget får äga rum. Men även om man har sympatier för det smala spåret kan man tycka att konsthallen inte är det bästa utrymme för att hysa detta material.
Kritikerna har varit nådiga mot konstnärerna, allt annat vore otänkbart:
* Jo, vi har ett lätt justerat citat av Poe