Del 193: Pedagogikens miserere

Det finns några områden i konsten vilka bär på avsevärda möjligheter. Ett är pedagogiken, detta eftersatta och lågt värderade fält. Det är ju bara så att om konsten vill skaffa sig en större publik handlar det först och främst om att utveckla en effektiv pedagogik.

Konstpedagoger får sällan uppmärksamhet. Säkert sammanhänger det med att verksamheten fortfarande inte funnit några vinnande och intressanta strategier. Receptet för framgång torde nog handla om att tänka som marknadsförare och att därför finna sätt att sälja varan. Konsten har ingen särställning den lyder som allt annat under marknadslagarna.

Tills vidare får vi nöja oss med att betrakta konstvärldens sympati för varje folklig gest. Organisationen Mossutställningar har en något dunkel programförklaring men det senaste utspelet med Sophie Calle på servicehemmen får ses som ett pedagogiskt inspel. Det går inte att avgöra om det är ett naivt eller cyniskt experiment. Självfallet kan man inte överbrygga kunskapsklyftan genom att pressa in Sophie Calles avancerade konceptuella produktion bland människor som befinner sig i en helt annan värld. Men när man gör det kan man samla poäng i konstvärlden. Milou Allerholm skriver med precision i DN: ”Jag gillar idén med hemma hos-utställningar.” Och där är hon kongenial med konstvärlden. Den gillar sådant. Konsten ut bland folket, riktigt folkligt, folkligt över alla gränser. Att det inte faller ut så lyckligt som man möjligen föreställt sig spelar ingen roll. Det väcker tankar, säger arrangörerna (se SvD). Ja, som bekant väcker det mesta tankar. Men som man inte är nöjd med det skall de gamla aktiveras och producera egna alster. Jag tror vi har fått ett nytt terminologiskt tillskott: Forcerad relationell estetik.

Allerholms fascination inför fenomenet får henne att kommentera Calle på ett intressant sätt: ”Det roliga är att Sophie Calle i jämförelse framstår som en rätt daterad 80-talskonstnär, med sina hemliga undersökningar. De verkar mest handla om något som har med hennes egen hjärna att göra, som en av de fyra uttrycker det. Panchisarna däremot har ställt upp frågeställningar helt i linje med konsten i dag, som vill säga något om vår tid och vårt samhälle.”

Tungt jag suckar, Allerholm brukar inte låta sig faras iväg, men här hände det. Den liberala medelklassens dröm om den stora konstkontakten med folket har inte nyktrat till. Och Mossutställningarna kunde kamma hem, åtminstone en liten vinst; konstvärlden såg att de utövade pedagogik med avancerad samtidskonst.

kulik o i bite america 97KORR.JPG
Eftersom det går bra med vad som helst när man skall väcka tankar
bland de äldre vore det ingen dålig idé att installera Oleg Kulik som
hund på något servicehem.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 193: Pedagogikens miserere

  1. Klasny Eriksson skriver:

    Klart det hade funkat hur bra som helst med honom!! Fatta alla 20-talister som äntligen hade sett en naken man i en plågsam situation, med tanke på hur deras jämstäldhet såg ut när det var unga – PAYBACK TIME! Kvinnorna hade nog bara njutit……Männen hade skämts ögonen ur sig (kanske?), fatta diskussionen som följer bland de “panchisarna”…….

    PROST!

    Klasny Russia

  2. disa skriver:

    Vito Acconci kanske skulle passa där också.

  3. Per skriver:

    Du får det att låta så enkelt.

    Hela din konsthistoriegenomgång på din sida är helt glasklar och klockren.

    Och bäst av allt du retar upp de du syftar på. Hehe.

    Bästa jag läst på ett par veckor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.