”När skönheten kom till byn”, skriver Nils Ferlin och de flesta kan väl nynna fortsättningen. Men the times they are a-changin’ så en liten justering får man nog göra: …då var marknaden där, och grep henne ivrigt i sin öppna famn…
Ej blott jag aviserar skönhetens ankomst eller förstärkandet av ”fine art”. Konstkritikern Christopher Bedford skriver i Artforum från LA om konceptualisten Ryan Gander (engelsman med på Tatetriennalen i år, 1804 på artfacts) och skjuter in:”
”…since it has recently become apparent that we are in the midst of another “fine art” renaissance—witness the swift ascent of anyone who can draw decently—”
Bedford påpekar att konceptualisten är mindre inriktad på att dematerialisera och mera visuellt på hugget. Så där ser vi, mot visualiseringar och lockande förespeglingar för öga och sinnesfröjd! Men modernismen kan inte tas rakt av utan får laddas med något attraktivt tankedunkel som i fjärran ger en dimmig bild av vår sociala värld. Denna attityd kan med största sannolikhet avläsas i en rad utställningar. Vakna konstnärer har i detta avseende en seismografisk känslighet. Och inte bara konstnärer, kritikerna brukar också vara vakna för smärre vindkantringar. Annika von Hausswolff som fram till den 5 januari ställer ut på Galleri Andréhn-Schiptjenko är ett bra exempel. Hon är med 1627 rankad lite bättre än Gander och kan nog ta sig upp några hundra platser till. Utställningen är vackert och känsligt arrangerad, men det kan man ännu inte skriva. Nej, man får fascineras av objektens lockelse och mystik. Hausswolff har agnat sitt bete väl: Lådor med glasfönster och fördragna draperier. Här surrar kritikerna och säkert också en del av publiken. Vad kan det finnas där bakom? Björn Larsson, Om konst, får sin penna eldfängd inför detta fenomen; här ryms praktiskt taget hela tillvaron:
”Det är som att de inglasade draperierna, som under de senaste åren vuxit till att bli Annika von Hausswolffs allra mest effektiva metafor för en oåtkomlig, sensuell och mystisk kvalitet, som verkar vara outtömlig som konstnärlig kraftkälla, i själva verket kastar ett förklarande ljus tillbaka på hela hennes produktion. Vad det handlar om är det som finns bakom glaset. Och kanske i ännu högre grad vad själva glaset i sig representerar. En gräns mellan rum, mellan klimat, mellan människor, och det som skiljer människan och hennes oförfalskade och djupt personliga känslor av tillhörighet från yttervärlden; det vill säga yta och ytlighet.”
Anna Brodow i SvD är inte sämre: ”Det jag framför allt tänker på är vad draperierna döljer. Det väcker min nyfikenhet. Det är som med en del människor, de väcker en otrolig nyfikenhet bara därför att de verkar dölja något. Samtidigt finns det kanske inte någonting bakom draperiet, det kan i själva verket vara en brist som på detta sätt maskeras. Lika oåtkomlig och instängd som draperiet är, lika svårt är det att avslöja bristen.”
Tid för att spekulera och fantisera. Modernismen har dessutom många sidor. Det är inte bara ”signifikant form” utan även idé, immaterialitet och andar. Det senare manifesteras så utomordentligt väl av Yves Klein (rankad 58) som visas i stor skala på Centre Pompidou fram till i februari. Nu är frågan om denna rätt på det modernistiska smörgåsbordet kan vara spisbar för våra eftermodernistiska kritiker. Dennis Dahlqvist som skriver om utställningen i Expressen är ytterst reserverad. Men jag kan inte känna mig imponerad av hans utfall som är enkelt politiskt korrekta: Klein var manschauvinist och sexistisk. Sådant är inte längre någon allvarlig kritik. Och tydligen blir Dahlqvist så upphetsad av sin feministiska hållning att han inte ser något annat. Kleins djupa närhet till sina andar, konstens andar och konsten som likställd med religion och uppenbarelse är betydligt mer svårsmälta; han trodde själv fullt och fast att han hade haft en levitation (han lyfte från golvet av andlig kraft). Den vill vi väl inte ha ut på dagens dansgolv och på fullt allvar?
Det får finnas gränser även för efterlängtade återkomster.
Ryan Gander: Installation 2006
Annika von Hausswolffs mystiska lådor
Yves Kleins avtryck som förfärar Dennis Dahlqvist