Del 210: Snart är det slutväntat på den spekulativa estetiken

Postat den 2006 21 december av Lars Vilks

En sak kan man vara säker på. Det finns vittring i konstlivet på kursändringen som vi redan diskuterat ett tag härstädes. En sak som jag noterat och skrivit om för några veckor sedan är att konstkritikerspråket har börjat brisera i adjektivkaskader. När jag igår läste DN:s två recensioner blev det uppenbart att det börjar bre ut sig. Och det är nog inte bara en svensk affär. Särskilt slående var det att två så olika kritiker som Dan Jönsson och Ingela Lind prövar den spekulativa konstkritikens palett. Dan Jönsson ger sig på att bli berättande och stilist medan Ingela Lind, kan man nog säga, återfaller till det inkännande expressiva. Lind, som redan tidigare visat prov på vad hon kan hämta från sitt modernistiska skafferi och som nu ger sig på Brändströms & Stene utställning av Torsten Andersson, skriver t ex:

”Med sina starka färgkontraster och sina på- och övermålningar rymmer bilderna ett slags kampens och anspänningens alkemi. Som om blodkvarnens malande vore ohyggligt men ändå kan producera förvandlingar och geniala utfällningar.”

Dan Jönsson, som skriver om Haacke, Horn och Nitsch i Berlin, faller inte i den farstun utan lägger ut med ett mer litterärt beskrivande grepp där det klibbar och svävar, men låter sig inte lockas att steget ut i överdriftens gungfly.

Ingela Lind reflekterar också i en artikel över vad som händer i konsten:

”Idékonst för dess egen skull har kommit till vägs ände, liksom krystade relationella strategier. Kanske kan man i stället tala om en återkomst för det existentiella/visuella/fysiska.
Detta var påtagligt på ”Moderna¬utställningen” i våras. Och just den generösa stoff- och materialrikedomen tror jag också har varit en kick för utsvultna svenskar på
Moderna museets välbesökta senaste utställning, ’Africa remix’.”

Här har hon säkert rätt, det är, som vi redan många gånger påtalat här, under uppsegling. Ett tydligt tecken är att kritikerna blir alltmer generösa med sina particip och adjektiv.

Medan den spekulativa estetiken rycker framåt kan vi konstatera att de spektakulära nätverken inom Stockholmsmaffian är föremål för uppmärksamhet. Niclas Östlind, denne strängt sysselsatt curator, har lyckats bevilja sig själ medel till Liljevalchs konsthall för Peter Geschwinds utställning – i egenskap av ledamot av Bildkonstnärsfonden. De berörda ser dock inga problem med interna överföringar och beslut. Men det ser inte bra ut. Nu är det naturligtvis så att nätverken och förbindelserna finns och pengarna kommer ändå att gå i önskade riktningar. Möjligen kan man mena att de inblandade skulle vara mindre klumpiga. Påhopp blir det, idag från Nils Forsberg som öser sin galla över Östlind. Det har han kanske förtjänat och för Forsberg är det nog också tack för senast. Han blev tillknuffad av Anders Olofsson och – Niclas Östlind i fjor när den Stora Konstkritikerdebatten rullade igång.

Ja, vad skall vi ha för bild idag? Varför inte en härlig Monet, nästan äkta, i den spekulativa estetikens namn – där estetiken nästan är äkta.

monetvilks beskLIT.JPG
Spekulativ Monet

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 10 kommentarer

Del 209: Konsensus i konstvärlden

Postat den 2006 21 december av Lars Vilks

Det debatteras här för närvarande om influenser och grupptryck i konstvärlden. Dorinel Marc har inlett diskussionen.

”Jag är medveten om att grupptryck finns på alla områden, men eftersom bedömningen av konst är subjektiv så finns det extra stort utrymme för grupptryck i just konstvärlden.
Det ständiga kravet på originalitet kan också vara ett uttryck för grupptryck”, skriver han.

Karin Hasselberg tillfogar: ”hur kan man avgöra om någon (annan än en själv) är influerad/inspirerad eller fallit för grupptryck?”

Men frågan är om man behöver psykologi för att förklara hur konstvärlden uppnår konsensus om kvalitet. Varje institution måste, för att överhuvudtaget kunna existera, skapa en standard. I konsten är det till en början ganska enkelt att följa konstruktionen av standard. Den vi har idag skiljer sig inte så mycket från gårdagens. Men skillnaden är högst väsentlig eftersom förändring, helst överskridande, är en inskriven ordning i konstinstitutionen. Vi har därmed ett ganska förutsägbart system: Utifrån det vi har skall något läggas till. Ja, ser vi på de senaste åren är det inte alltför komplicerat. Den under mer än 10 år rådande socialkritiken har vandrat från identitet till migration och globalisering och vidare till postkolonialism med betydande inslag av feminism, mediekritik och institutionskritik. Det är inte så svårt att förstå, förflyttningarna är tämligen subtila. Framväxten av den relationella estetiken från tidigt 1990-tal är inte heller märklig. Den har sin omedelbara bakgrund i konceptkonst, performance och aktioner från 60- och 70-tal.

Man kan naturligtvis fråga sig varför det blev den relationella estetiken som fick stort utrymme och inte något annat. Helt uppenbart är att det fanns behov av något som skulle ersätta den då utslitna postmoderna diskursen. Det fanns ett behov i konstvärlden av något nytt. Men det är knappast grupptryck vi kan tala om utan något mera grundläggande: återigen det i institutionen inskrivna kravet på något nytt. Relationell estetik var verkligen inte någon radikal förnyelse, den mötte inte heller något motstånd att tala om; konstvärlden var förberedd på en sådan händelse. Men, som Dorinel Marc skriver, konst är subjektivt, och konstvärlden behöver inte välja relationell estetik. Det gick bra att välja något annat – utan att direkt avvisa denna. Däremot blev det konsensus kring socialkritiken. Det går nog att förklara genom att det inte fanns några starka motkandidater. En var att fortsätta i det postmoderna spåret, vilket inte föreföll många särskilt attraktivt, en annan att återgå till modernismen, vilket inte heller var något bärkraftigt alternativ. Intresset för att få grepp om något autentiskt eller ”verkligt” var säkert den avgörande faktorn, snarare än något grupptryck.

Går man tillbaka i historien kan man ringa in problemet på ett liknande sätt. Under större delen av 1800-talet var den självklara standarden den akademiska konsten. Den hämtade sina kriterier från antiken (eller trodde sig göra det); konsten är trots allt subjektiv vilket kunde tillfredsställas genom att man kunde välja mellan Bouguereau eller Alma-Tadema. Sedan kom modernismen och konstvärlden kunde välja mellan salongen och det moderna. Varför valde man det moderna? Knappast grupptryck eftersom salongens anhängare borde utövat ett större tryck genom sin numerära överlägsenhet. Konsten kunde förnyas bäst genom det moderna. Och som sagt, konsten är subjektiv och konstvärlden kunde välja mellan Monet och Renoir och senare mellan Picasso och Matisse. Däremot var det inget val om var konsten förnyades någonstans. Den förnyades i Paris. Något som förefaller ganska rimligt. Så småningom förnyades konsten bättre i New York och den staden kunde erbjuda nya subjektiva val, Morris Louis eller Kenneth Noland t ex. När det moderna inte längre kunde leverera förnyelsen fick vi det postmoderna måleriet och det blev valdags igen, nu mellan Julian Schnabel och David Salle och något senare mellan Cindy Sherman och Barbara Kruger. Så småningom blev det biennalerna som fick ta hand om förnyelsen och då kunde konsten erbjuda sina intressenter att välja mellan hela biennaler.

Det finns en logik i hur konsthistorien produceras, men den är näppeligen betingad av något grupptryck. Konstruktionen av det som vid varje tillfälle gäller är alltid förbehållet en mindre skara som bryter med det föregående. Det behöver inte vara något större brott, men ibland kan det vara så – som t ex när det postmoderna gjorde sitt inträde under 1980-talet.

BouguereauLa_vagueLIT.JPG
Konsten är subjektiv, det går därför bra att välja mellan Bouguereau (ovan) eller Alma-Tadema (nedan)

Alma_Tadema_Silver_FavouritesLIT.JPG

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 12 kommentarer

Del 208: Den spekulativa estetiken 2

Postat den 2006 20 december av Lars Vilks

Omnämnandet av den spekulativa estetiken (se nedan) bör få några klargörande synpunkter. Det är inte något nytt uttryck. Tvärtom kan det sägas vara business as usual inom den klassiska estetiska sektorn. Estetik är mjukvara och eftersom den ofta handlar om affekter och upplevelser blir teoribildningarna vad man kan kalla för ”spekulativa”. Där har vi grundbetydelsen av den spekulativa estetiken.

Men det finns som bekant sätt att komma runt de lösa sandjordar som utgör den spekulativa estetiken. Hälleberget blir prompt den sociala konstruktionen och enkannerligen den institutionella teorin som avvisar den metafysik som konsten av tradition har hållit sig med. Men, som vi många gånger sagt, den institutionella teorins officiella form ger oss huvudsakligen en cirkelledning och där står vi och inser att saker är konst för att de just är konst. Den fascinationen är av övergående art. Konstteorin vill mer än så.

Konstutövandet har också rört sig i en liknande riktning. Genom att omvandla sin traditionella estetik till social kritik fick den innehåll och fastare kriterier än vad man vanligtvis förväntar sig. Konsten gjorde sig nyttig och angelägen, tog ansvar och ”fokuserade på utforskning och undersökning” som det brukar heta. Längtan efter att finna tillbaka till autenticiteten efter det postmoderna stålbadet (som tycktes effektivt spärra vägen tillbaka till den klassiska estetiken) förde med sig att konsten kastade sig i denna famn, socialkritikens. Det går att spåra det här tillbaka till 1993, men ett definitivt etablerande får sägas äga rum 1996-97. Men då kommer också de socio-politiska huggsexorna med identitet, feminism, migration och globalisering. Näringsflödet från dessa rikt strömmande och alltid lika aktuella problemfält räckte ända fram till Documenta11 2002 då det sista stora socialkritiska fyrverkeriet brann av: Postkolonialismen blev det häftigaste som konstvärlden kunde tänka sig för flera år framåt.

Som biträdande konstriktning framträder den relationella estetiken som presenteras av Bourriaud som en allvarligt menad social verksamhet. Dess verkliga kapacitet är dock att verka tillräckligt ny (en oväntad flasktorkare) för att fräscha upp konsten. Jaja, det finns ett motspöke också, den engelska demonstrationen av ytlighetens och sensationens estetik genom YBA.

Men någonstans, o någonstans gick luften ur detta väldiga rädda-jorden projekt. Socialkritiken knäar betänkligt när vi kommer in i år 2006 och den åkomman har då redan drabbat den relationella estetiken – och man får nog inse att inte heller Grant Kester kan rädda den genom att injicera termen dialogisk estetik i kadavret.

Och där börjar konstvärlden se sig om efter nya buteljer. När så sker kan vi vara säkra på att de redan är under leverans. Om man nogsamt studerar verksamheten finner man alltid förlöpare till det som komma skall. I praktiken kan man nog rubricera 2005-06 till en alltmer avvaktande period då det görs lite av varje men ingenting särskilt; en pluralism eller snarare en neo-pluralism. I detta soppkök finns det lite av varje och det är inte svårt att skilja ut något avvikande element som den fria fantasin, hägringar, absurd komik och bisarra sensationer i det sociala spelet. Man kan tänka på konstnärer som Andreas Slominski, Fischl och Weiss, Carsten Höller (som inte blev den föreningspunkt för konst och forskning som några troskyldiga teoretiker hoppats på), Santiago Sierra. Abdessemed får räknas hit liksom Gelitin, Loris Greaud vidare Jim Lambie och Sergio Vega – bara för att nämna några. Ett exempel på en mera samlad men fortfarande outtalad omorientering är Berlinbiennalen i år. Den ristade sitt minnesmärke i mången konstvärldsagent.

Så öppnas dörren för den spekulativa estetiken. Det räcker inte med den institutionella teorins stumhet eller med socialkritikens felslagna förhoppning om att ändra världen. Vi går mot betydligt vådligare spekulationer.

Greaud-devil tower satellite 2005 skulptur mobil.jpg
Loris Geraud Devil Tower Satellite 2005 – mobil skulptur

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Samtidskonst | 3 kommentarer