Del 206: Inledning till den spekulativa estetiken

Om det nu låter sig sägas, och det gör det nog, att konsten blir mer konst och mer ”fine art”, lite dunklare gentemot det sociala och politiska, mer utrymme för inbillningskraften, hur står då teorin? Varje rörelse av vikt i konsten kräver en eller några teoretiker. Om man försöker fånga upp något från ett pålitligt orakel går det kanske att teckna konturerna även av en sådan bild. Jag konsulterar diskret ett solitt och kunnigt orakel, Sven-Olov Wallenstein. Jag lyssnade och uppfattade vad det antydde: Spekulativ estetik. Där har vi något. Konstvärlden som länge besvärats av att stå med händerna i den institutionella syltburken kan gotta sig åt något sådant. Det kommer nog något ut av detta. Vi kan räkna med att det faktiskt redan skett. Smaka en gång till på den korta formuleringen: Spekulativ estetik. Ja, det är att gå efter substans, att konsten skall handla om något. Men vad har vi att tillgå? Tja, vår gamle (redan) vän Jacques Rancière får väl dras in i det här. För att inte gå miste om något bör dem i Göteborg boende inte missa Galleri Box på Kastellgatan, onsdag kl. 19.00. Christina Kullberg och Kim West (översättare av Rancière) presenterar filosofens tankar. Och hör t ex här:

”Det finns ingen konflikt mellan en konst för konstens skull och en politisk konst – båda definierar en ny struktur för det gemensamma livet.”

Formuleringen skulle kunna tas till intäkt för den nya frisläpptheten. Och här är lite mer:

”…politik en strävan efter frigörelse i enlighet med ett ideal om universell jämlikhet. Men varje politisk gemenskap är också, enligt Jacques Rancière, en estetisk gemenskap, ett “delande” av det sinnliga som definierar vad som låter sig sägas, ses och göras, och som därmed bestämmer vem som har tillgång till denna gemenskap och vem som är utesluten från den.”

Vad Rancière inte kalkylerar med är att politiken inte har (men naturligtvis borde) den avancerade diskursiva utläggningen. Filosofer kan visserligen vara intressanta uppslagsändor för politiska aktiviteter men det slutar alltid på samma sätt, ner i lågdiskursen och landning i melodifestivalen. Konsten begår inte denna grova handling men blir å andra sidan stående i sina egna led. Vi har ett problem här. Eftersom detta inte kan lösas på en kafferast skall vi inte förakta de synpunkter som springer ur denne teoretiker. Så länge det finns teori, finns det hopp. Ja, konst finns det alltid så det behöver vi inte bekymra oss om.

Och för att bidra med något kan jag presentera ett eget litet projekt. Av en ren tillfällighet kan det passa situationen. Det kan säga något om allt, om konsten för konstens skulle och om politisk konst, om estetisk gemenskap. Det kan t o m axla Agambens vackra och vinnande fraser om det permanenta undantagstillståndet och om subjektets erfarenhet av desubjektiviseringen.

kalsongträdets heml BEARBLITOK.JPG
Verket Kalsongträdets hemlighet kan naturligtvis förefalla att drypa av ironi, men då skaparen är klart medveten om en sådan läsning får vi utgå ifrån att han tagit med det i beräkningen. Låt oss bara tänka att han menar allvar, så fullständigt att då detta allvar utlöses: ”då stannar dansen, då sänkas ljuden, då vissnar kransen, då bleknar bruden”.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

19 svar på Del 206: Inledning till den spekulativa estetiken

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Jag är den starke, som haver makten,
    till dess en starkare komma skall.
    På höga fjällen, i djupa schakten,
    det är min anda, som susar kall.

  2. Ulf Hedetoft skriver:

    Lars, jag tycker utgångspunkten att konst skiljer sig genom sitt innehav av hög diskurs, underförstått vad andra saknar, är ett feltänk.
    Allt har ett djup – det beror snarare på hur närma man befinner sig.

    Låt oss ställa frågan – Vad är Sveriges omkrets?
    Vi kan via en satellitbild dokumentera och sedan med hög teknologi avgöra det “exakta” värdet.
    Vi kan också låta dig Lars börja, med tumstock, vid foten av Ladonia och sedan följa med runt Sveriges gränser. Vi kommer att få ett annat värde.
    Gör vi oss ännu mindre och kommer ner på jorden i myrans storlek. Kliver upp för minsta lilla gruskorn och ner från minsta lilla pinne – kommer vi till ett högre värde. Vi kommer inte minst uppleva en annan dimension i diskurs.
    Med andra ord – allt har ett djup – så även det som inte hamnar inom kategorin “konst”.

    Det är frågan om perception. Låt oss inte stänga in den i en förpackning.

  3. Martin Schibli skriver:

    Ang spekulativ estetik, skulle man kunna hänföra Adel Abdessemeds skulpturer, mängden av fotografisk konst avbildande t ex nakna 80 åriga kvinnor som är tatuearade överallt, Santiago Sierras installation med gas i en synagoga. Listan kan göras lång och termen fungerar brett, ett bra beinnalnamn. Säger allt utan att man behöver göra några större begränsningar i valet av konstnärer.

    Låter bättre än ett annat begrepp jag hörde om idag “Experimentell Arkeologi”, lagom ytligt och postmodernistiskt frifräsigt.

  4. Lars skriver:

    Ulf, konstens högdiskkurs är inget feltänk. Det är ingående övervägt. När man intervjuar Henrik Larsson ställer man inte frågan om hans spel handlar om hur det är att vara människa eller hur han ställer sig till det kategoriska imperativet. Och skriver någon en bok om Larsson kommer den inte att handla om Larsson läst genom Deleuze. Det finns inget som helst behov av det. Några få områden är socialt konstruerade att handla om existentiella nivåer. Vetenskap, konst och religion är sådana. Konst kan därför inte banaliseras. Ett studentskämt är ett studentskämt och kräver ingen djupare analys, men görs det som konst blir det något annat.

    Det här har sitt ursprung i romantikens filosofi där konsten utsågs att kunna nå det absoluta i en kombination av teori (filosofi) och det översinnliga (som inte var tillgängligt för filosoferna).

    Tänk dessutom på att även om det är möjligt att fördjupa sig i varje enskilt ämne eller objekt finns det vanligtvis ingen jämställdhet. Om man gör en vetenskaplig analys av en fotbollsspelare tänker man sig inte att denne korresponderar på samma plan som det där analysen befinner sig. I konsten är det fallet, konsten har samma resursnivå som filosofin och vetenskapen men på ett annat sätt.

  5. Ulf Hedetoft skriver:

    Lars, jag menar att konsten har en högdiskurs.
    Jag menar också såväl som att vi kan betrakta fobollspelaren ur ett tekniskt realitetspespektiv (vad han faktiskt gör), som vad han tänker (medvetet och omedvetet). Varför han “råkar” befinna sig på “rätt” plats är intuitivt och komplext.
    Konstnären, om han målar, kan ju vara tekniskt driven i sin penselföring. Varför gör han exakt den rörelsen som avtecknar sig och vilket är och blir motivet?
    Skillnaden är kanske att vi inte kommenterar konsten just ur realitetsperspektivet ofta – även om det faktiskt finns en hel del spekulativ intressant dokumentation på konstnär i action.
    Ofta är ju inte ens samtidskonst realtidskonst, utan estetiskt planerad ett helt år tidigare.

  6. karin skriver:

    lars jag är lite orolig för BETRAKTAREN. nu om någonsin kommer det krävas en tänkande individ snarare än ett skarpt öga för att kunna skilja den modernistisk-baserade-estetiken från den spekulativa-estetiken, (den senare använder jag mig själv utav)

    här krävs det ju att betraktaren, för sin egen del, kan sin konsthistoria och alla dess resor genom concept och relationer och kan följa den så pass långt att man inser növändigheten utav spekulations-estetiken.

    och lars har DU kommit på det ordet? det har jag saknat så länge. min verbala verktygslåda har fått ännu ett viktigt verktyg.

  7. karin skriver:

    modernistiskt-baserad-estetik är ju fel formulering kanske. men förstår du vad jag menar? modernistiskt-tänkande-troende-övertygad-estetik… eller kallas det bara estetik? eller kanske icke-spekulativ-estetik? för den spekulativa estetiken är ju baserad på den som visat sej så folk- och “konstnärs”- kär sedan modernismen.. snälla får jag be om ett ord till.

  8. Lars skriver:

    Karin. På en annan plats skrev du att måleriet inte har hävdat sig vara något annat än yta på duk. Knappast. Måleri är inte liktydigt med konst, tvärtom de flesta målningar är inte konst utan har gjorts i helt andra syften – som reklam, planscher osv. Men utöver att vara en målning kan alltså en sådan också vara konst. Och då hävdar den hela konsthistorien och backas upp av högdiskursen. Ambitionsnivån sväller ut. Därför är fortfarande kännetecknet på “riktig” konst måleri och fortfarande är en “riktig” konstnär en (stor) målare.

    Jag tror inte vi behöver vara oroliga för betraktaren. Samtidskonsten har så många ingångar och nivåer att det finns mer plats för synpunkter än någonsin. Men all kommunikation är inte lika intressant och för att delta i ett allvarligt sinnat samtidskonstverk krävs en del förutsättningar – eller pedagogik. Jag tror ändå inte man kan säga att det var bättre förr: Titta och säg om du tycker om det. Så enkelt var det inte ens förr.

    Jag har inte hittat på termen “spekulativ estetik”. Den kom upp genom Walle när jag deltog i en debatt i Umeå för ett par veckor sedan.

  9. karin skriver:

    det jag menar är att allt annat än yta på duk inom måleriet enligt mej är snedsteg. det är ju just det att man som konstnär förväntas måla tavlor som är styrkan. en assosiation att leka med och dra nytta utav.

    en målning bör inte utge sig för att vara annat än just en målning. jäklarns vad jag säger emot mej själv hela tiden. och det är vansinnigt svårt att skapa en relevant målning dessa dagar. jag försöker ca en gång/ år och det går alltid åt helvete. just för att jag inte kan släppa taget kanske.

  10. karin skriver:

    och tack gode gud för det. (fast på insidan känns det såhär; nej! nej! jag VILL vara målare! tänk så skönt när man alltid får frågan “jaha, så du går på konstakademin? målar du tavlor?” att få svara “ja! det är klart att jag målar tavlor! jag är ju konstnär!”)

  11. Lars skriver:

    Yngve, jag är imponerad, du kan din litteraturhistoria.

  12. Per skriver:

    Karin

    Var inte så ängslig….

    Gillar man det man gör och är ärlig med det så behöver man varken spekulera eller binda sig vid det teoretiska. Det kan andra göra åt en.

    Om du vill nå människor är min erfarenhet att man helst bör vara ärlig och ha bågot att berätta, något som berör.
    Om du vill göra lycka inom den internationella toplistan skaffar du dig en bra agent och pluggar bla. det Lars lär ut, för inom den genren av konst håller jag med honom vad det gäller det mesta.

    ———————————-

    Lars jag har en fråga?

    Att det som visas i världens konsthallar knappast ryms i ett normalt hem vid eventuellt förvärv är väl ingen hemlighet, nåja Cecilia Edefalt har väl vissa som inte är monsterstora. Men det brukar ju ändå vara ganska massiva stora verk.

    Hur är din inställning till det som jag slarvigt kallar “heminredningskonst”, saknar ett bättre ord för det hjälp mig någon, dvs tavlor människor har på väggen?

  13. Per skriver:

    “Låt oss ställa frågan – Vad är Sveriges omkrets?”

    Fin liknelse!

  14. Per skriver:

    Karin

    I så fall när du svarat ja på frågan om du målar tavlor så kommer följdfrågan.
    -kan du måla exakt?

    Svarar du ja på den frågan så får du den frågan igen.

    Vidhåller du din ståndpunkt så kommer nästa fråga.

    – Alltså, kan du måla av saker som det ser ut.

    Svarar du fortfarande ja så är det din tur att ta initiativet.

    -Jag tänker inte måla ditt porträtt!

    Här kan du sedan för att avsluta vidare dyliga frågor säga att om du skulle måla ett porträtt så vill du ha 3 miljoner för det….vilket brukar ge svaret …

    -Öh eh alltså, jag tänkte mig typ 75 spänn eller så.

    Pröva det nästa gång. Gör en performance av det. 🙂

  15. Yngve Rådberg skriver:

    Fortsättningen på Dödsängeln är minst lika olycksbådande, men på J O Wallins tid kunde man ändå finna en tröst i föreställningen om trancendens, om en värld på andra sidan. Idag har vi övergett den idén, bortom vår värld finns numera ingenting. Och eftersom das nicht nichtet das nicht hamnar vi i en immanent föreställningsvärld med oändlig utsträckning. Här kan dödsängeln gå och dra bland alla andra mänskliga inbillningar för evigt inlåsta i den sociala konstruktionen.

  16. Ulf Hedetoft skriver:

    Det gör hon också. Dödsängeln.
    Vi ser henne inte, för vi vet inte.

  17. karin skriver:

    “A Klee painting named ‘Angelus Novus’ shows an angel looking as
    though he is about to move away from something he is fixedly
    contemplating. His eyes are staring, his mouth is open, his wings are
    spread. This is how one perceives the angel of history. His face is
    towards the past. Where we perceive a chain of events, he sees one
    catastrophe, which keeps piling wreckage upon wreckage and hurls it in
    front of his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and
    make whole what has been smashed. But a storm is blowing from
    Paradise; it has got caught in his wings with such violence that the
    angel can no longer close them. This storm irresistibly propels him
    into the future to which his back is turned, while the pile of debris
    before him grows skyward. This storm is what we call progress.”

    Walter Benjamin
    Theses on the Philosophy of History

  18. Lars skriver:

    Karin, var lite återhållsam med det här citatet. Det är väldigt fint, men förskräckligt utslitet, det är ett älskat citat som körts om och om igen sedan 80-talet.

  19. Pingback: american express platinum

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.