Det har diskuterats en del här om olika konstvärldar. En sådan konstvärld är DIS, den internationella samtidskonsten. Jag har påstått, och det är inte särskilt kontroversiellt, att det är denna som är tongivande och trendsättande i konsten. Där sker det. Och det är den världen som gäller.
Det går alltid att säga: ”DIS gäller inte för mig” men även med tillägget ”DIS gäller inte för mig och många med mig” ändrar det inte på något om giltigheten. Även om konstvärldarna utanför DIS är betydligt större än DIS, ”gäller” de inte.
Konstvärldar som eftersträvar att återställa gamla goda värden finns det naturligt nog ett antal. Jag tänker t ex på Art Renewal Center som är en omfattande rörelse inriktad på att få tillbaka ”riktig” konst, främst de gamla mästarna och salongsmålarna från 1800-talet men också nyare konstnärer som arbetar på ett sådant sätt. Klimt får vara med i Art Renewal Center men inte Picasso och Matisse. Man kan läsa texter som argumenterar för konstens förfall i förvrängningar och abstraktion. Men man kan inte ta detta på allvar som en utmanare till DIS.
Men alternativa rörelser som struntar i DIS och går sin egen väg? Ja, om det händer något intressant i de alternativa rörelserna blir det snabbt upptaget i DIS och så var den sagan all. De alternativa rörelserna vill samma saker som man finner i DIS. Någon allvarlig utmanare finns inte och man kan förundras över att vi har hamnat i en sådan situation. På 60- och 70-talen var konceptkonsten en utmanare och ett alternativ, på 80-talet kom postmodernismen och under 90-talet kom relationell estetik och socialkritiken. Men man får säga att de senare rörelserna inte mötte särskilt mycket motstånd. Nu har vi en DIS-konstvärld där vi på samma gång möter experiment och standardkonst – de vandrar utan konflikter sida vid sida.
Men modernismen då? Under 1950-talet vällde det informella måleriet fram och genomgick diverse faser men med allt större avsteg från det rena måleriet. Det Moderna fick sitt stora genombrott under 60-talet och i denna jubelföreställning blev det mesta modernism, alltså även neo-dada och pop. Det skulle snart ändras när konstvärlden började definiera sig bort från modernismen och formulera nya riktningar som minimalism och konceptkonst. När modernismen fick dödshugget genom postmodernismen kunde konstvärlden definiera sig retroaktivt och återfinna en konsthistoria som inte var modernistisk ända tillbaka till Duchamp. Man får nog inse att övergivandet av modernismen förutsätter att man är klar över skillnaden mellan modernismen och ”det som ersatte den”. Den senare omskrivningen är nödvändig eftersom det inte låter sig sägas att ”ersättningen” är det postmoderna (dessutom har DIS ingen allmänt accepterad benämning). Postmodernismen förvandlades snabbt till en tidsbunden konstriktning och idag vill ingen konstnär kalla sig för postmodernist. Warhol är ett tacksamt objekt som kan föras till ”ersättningen” medan en figur som Joseph Beuys blir mer problematisk.
Å andra sidan går det inte heller att kalla sig för modernist utan att bli hopplöst förlegad. En av de sista modernisterna var förmodligen Francis Bacon, han lyckades i elfte timmen leverera en övertygande vara medan man nog får säga att senare figurer som t ex Howard Hodgkin hänger djupt på repen. Så har vi förstås undervegetationen, all produktion av en ny omgång av de gamla läglarnas drycker. Det vimlar ur den synpunkten av modernister som återanvänder den rika floran av ismernas rike. Men de räknas liksom inte.
Ibland talar man om att skillnaden mellan modernismen och det som ersätter den är att modernisterna inte har distans utan tror på uttryckets ursprungliga kraft. Det målande 80-talets nyexpressionism skulle ha denna distans men man har anledning att tvivla. Och hur är det med Gerhard Richter? Är han en förtäckt modernist som vet att han inte kan vara det öppet?
En ytterligare konstvärld är den konsthistoriska. En mycket stor del av utställningsverksamheten handlar om de stora namnen och de kända konstriktningarna. Om ett par dagar avslutas Naturens spegel, nordiskt landskapsmåleri 1840-1910. Ett matt mottagande har den fått men är en given publiksuccé. Det är vanligt att arrangörerna av sådana utställningar anstränger sig för att ge den ett samtidsteoretiskt innehåll men det lyckas sällan. Kontakten mellan den konsthistoriska världen och DIS är inte stor; dagens konstnärer springer inte benen av sig för att ta del av det konsthistoriska materialet. Det finns så mycket annat.
En annan konstvärld är estetikvärlden. Den gör sig gällande i några dominerande tidskrifter som Journal of Art and Aesthetic, British Journal of Aesthetics och hos oss Nordisk Estetisk Tidskrift. Vissa artiklar har en klar anknytning till DIS men det är inte många, till den överväldigande delen handlar det om den estetiska forskningens specialfält; facklitteraturens område.
Säkert kan man vaska fram många udda exempel på diverse konstvärldar och därtill knutna konstteorier. För en tid sedan kom jag i kontakt med Ayn Rand som producerat sin objektivistiska filosofi med tillhörande objektivistisk konstteori. Den lever tydligen gott på nätet men tittar man i den ser man att den är fullständigt chanslös.
Som helhet kan dagens konstvärld verka kaotisk, men ordningen är god och det är ingen tvekan om vad som faktiskt gäller.
I samma värld men nog ändå i två
