Återigen skrider Rikard till sitt frågevärv och diskuterar institutionell teori med Vilks.
Rikard: Vi får väl ta fatt där vi slutade för två dagar sedan. Då hade vi kommit in på Jerrold Levinson och hans Ur-Art. Vad jag förstår fanns det ett visst intresse i läsekretsen om detta begrepp.
LV: Ja, Dorinel Marc var entusiastisk. Och det finns nog många fler som kan tycka att det är en fängslande tanke, tänk så långt tillbaka i tiden… Men förresten, du skrev ju en utomordentlig runa över Nathalie Djurberg. Jag läste med förnöjelse.
Rikard: Ja tack, men det var nu inte den saken vi skulle syssla med. Du är inte särdeles imponerad av Levinson?
LV: Nej, och någon större entusiasm har han heller inte väckt. Han kompletterar Dickie på några punkter och gör det inte särskilt övertygande. Man kan läsa t ex den kritik han får av Nigel Warburton i The Art Question.
Rikard: Men detta med Ur-Art?
LV: Jag nämnde att tanken är enkel, diverse aktiviteter som sång och dans, ritualer och formskapande övergår så småningom till att bli konst. Det är ingen ovanlig tanke. John Carey är såld för den, fast han nog hämtat idén hos Ellen Dissanayake. Det finns ett otal obskyra teoretiker som kommer med variationer på det romantiska temat från urtid till nutid – någon gång blev det konst. Tanken på likhet lockar till denna historiska vandring där det inte är svårt att finna lämpliga likheter. Man kan förklara allting med att vandra bakåt i historien och leta efterde likheter som man alltid finner. Varifrån kommer datorer? Det hade man redan på stenåldern. Stonehenge är den tidens dator. Osv.
Rikard: Någon gång måste konsten börja – om vi nu antar att den inte funnits alltid. Det senare är trots allt något som rätt ofta hävdas; konsten springer fram ur naturen.
LV: Nåväl. Ser vi nu på sådant som sång och formtillverkning så är det på det sättet att de flesta sånger och de flesta tillverkade former är inte konst. Några är det. Här skjuter man då ofta in tanken att den första förutsättningen för konst är att den är estetisk och onyttig. Men då finns det konsthantverk, dekoration, nöjen och förströelse. Vi kan dessutom tillägga religiösa påfund, men man kan anta att de involverade menar att dessa ritualer är nyttiga. Jag menar att konsten är en långt senare påkommen historia än Ur-Art. Vi behöver inte rusa tillbaka till tidens gryning. Enklare blir det att studera vad som händer i början av 1800-talet. Då skapas den Särskilda Estetiken som är Specialtillverkad för Konsten inpackad i Högdiskurs. Där sitter Ur-Art.
Rikard: Men då måste man förklara hur konsten kom till vid denna tidpunkt.
LV: Det är mycket enklare. Konsten tillkommer med upplysningstiden, när vetenskapen flyttas till det centrum där tidigare religionen härskat enväldigt. De existentiella institutionerna blir tre, Religionen får alltså nöja sig med en tredjedel av kakan. Och så tillkommer konsten eftersom det sinnliga och metafysiska också skall få en plats.
Rikard: Menar du att det går att vaska fram en bättre version av Dickies teori med den utgångspunkten?
LV: Det är nog så man får göra om man skall komma någonvart. Från den tidpunkten finns det något bestämt och ambitiöst kring vilket en institution, konstvärlden, kan samlas. Man skiljer omsorgsfullt ut konsthantverk och dekoration och annat som antingen är nyttigt eller – när det gäller förströelse och underhållning – alltför banalt.
Rikard: Om det nu är som du säger, varför har inte teorin fått en sådan utformning?
LV: Priset är högt, konsthistorien får skrivas om och dessutom kan man då inte längre tro på konsten som något ursprungligt. Tanken är fortfarande alltför radikal.
Rikard: Finns inte problemet kvar angående varför konstvärlden kallar något för konst?
LV: Lösningen är densamma som tidigare. Det bygger på likhet som kan flyttas baklänges fram till födelsedecennierna kring 1800. I romantikens manifestationer såg man konsten som en möjlighet att nå längre än filosofin vilken var bunden vid språket. Med konsten kunde den rena andligheten, föreningen av förnuft och översinnlighet, visa en väg till Det Absoluta. Och i samma andetag kunde man avfärda de tekniska och materiella begränsningar. Konsten kunde ta vilken form som helst. Men den saken fick man ändå vänta på till 1900-talet. Dock har vi en viktig poäng: Konst är något man tror på, konstvärlden tror att det är något märkvärdigt med konsten, att den är en naturgiven princip som utkristalliseras i det romantiska geniet. När man sedan börjar avveckla detta står man igen med något annat än det var tänkt från början.
Rikard: Menar du att konsten kommer att ta slut?
LV: Nej, konsten levererar tillräckligt mycket intressant material; något som inte förändras genom att man tar bort den eviga lågan som skulle glöda i varje konstverk. Inte heller är det brist på nya uppslag. Vi kan bara se oss omkring. Konstvärlden sjuder av aktiviteter och alla dess kriser är marginella problem.
(to be continued)
Kan detta vara ett exempel på Ur-Art? Det ser primitivt ut. Eller är det ändå så att det primitiva är en modern företeelse? Nog så i det här fallet.
