Del 222: Alla dessa konstvärldar

Det har diskuterats en del här om olika konstvärldar. En sådan konstvärld är DIS, den internationella samtidskonsten. Jag har påstått, och det är inte särskilt kontroversiellt, att det är denna som är tongivande och trendsättande i konsten. Där sker det. Och det är den världen som gäller.

Det går alltid att säga: ”DIS gäller inte för mig” men även med tillägget ”DIS gäller inte för mig och många med mig” ändrar det inte på något om giltigheten. Även om konstvärldarna utanför DIS är betydligt större än DIS, ”gäller” de inte.

Konstvärldar som eftersträvar att återställa gamla goda värden finns det naturligt nog ett antal. Jag tänker t ex på Art Renewal Center som är en omfattande rörelse inriktad på att få tillbaka ”riktig” konst, främst de gamla mästarna och salongsmålarna från 1800-talet men också nyare konstnärer som arbetar på ett sådant sätt. Klimt får vara med i Art Renewal Center men inte Picasso och Matisse. Man kan läsa texter som argumenterar för konstens förfall i förvrängningar och abstraktion. Men man kan inte ta detta på allvar som en utmanare till DIS.

Men alternativa rörelser som struntar i DIS och går sin egen väg? Ja, om det händer något intressant i de alternativa rörelserna blir det snabbt upptaget i DIS och så var den sagan all. De alternativa rörelserna vill samma saker som man finner i DIS. Någon allvarlig utmanare finns inte och man kan förundras över att vi har hamnat i en sådan situation. På 60- och 70-talen var konceptkonsten en utmanare och ett alternativ, på 80-talet kom postmodernismen och under 90-talet kom relationell estetik och socialkritiken. Men man får säga att de senare rörelserna inte mötte särskilt mycket motstånd. Nu har vi en DIS-konstvärld där vi på samma gång möter experiment och standardkonst – de vandrar utan konflikter sida vid sida.

Men modernismen då? Under 1950-talet vällde det informella måleriet fram och genomgick diverse faser men med allt större avsteg från det rena måleriet. Det Moderna fick sitt stora genombrott under 60-talet och i denna jubelföreställning blev det mesta modernism, alltså även neo-dada och pop. Det skulle snart ändras när konstvärlden började definiera sig bort från modernismen och formulera nya riktningar som minimalism och konceptkonst. När modernismen fick dödshugget genom postmodernismen kunde konstvärlden definiera sig retroaktivt och återfinna en konsthistoria som inte var modernistisk ända tillbaka till Duchamp. Man får nog inse att övergivandet av modernismen förutsätter att man är klar över skillnaden mellan modernismen och ”det som ersatte den”. Den senare omskrivningen är nödvändig eftersom det inte låter sig sägas att ”ersättningen” är det postmoderna (dessutom har DIS ingen allmänt accepterad benämning). Postmodernismen förvandlades snabbt till en tidsbunden konstriktning och idag vill ingen konstnär kalla sig för postmodernist. Warhol är ett tacksamt objekt som kan föras till ”ersättningen” medan en figur som Joseph Beuys blir mer problematisk.

Å andra sidan går det inte heller att kalla sig för modernist utan att bli hopplöst förlegad. En av de sista modernisterna var förmodligen Francis Bacon, han lyckades i elfte timmen leverera en övertygande vara medan man nog får säga att senare figurer som t ex Howard Hodgkin hänger djupt på repen. Så har vi förstås undervegetationen, all produktion av en ny omgång av de gamla läglarnas drycker. Det vimlar ur den synpunkten av modernister som återanvänder den rika floran av ismernas rike. Men de räknas liksom inte.

Ibland talar man om att skillnaden mellan modernismen och det som ersätter den är att modernisterna inte har distans utan tror på uttryckets ursprungliga kraft. Det målande 80-talets nyexpressionism skulle ha denna distans men man har anledning att tvivla. Och hur är det med Gerhard Richter? Är han en förtäckt modernist som vet att han inte kan vara det öppet?

En ytterligare konstvärld är den konsthistoriska. En mycket stor del av utställningsverksamheten handlar om de stora namnen och de kända konstriktningarna. Om ett par dagar avslutas Naturens spegel, nordiskt landskapsmåleri 1840-1910. Ett matt mottagande har den fått men är en given publiksuccé. Det är vanligt att arrangörerna av sådana utställningar anstränger sig för att ge den ett samtidsteoretiskt innehåll men det lyckas sällan. Kontakten mellan den konsthistoriska världen och DIS är inte stor; dagens konstnärer springer inte benen av sig för att ta del av det konsthistoriska materialet. Det finns så mycket annat.

En annan konstvärld är estetikvärlden. Den gör sig gällande i några dominerande tidskrifter som Journal of Art and Aesthetic, British Journal of Aesthetics och hos oss Nordisk Estetisk Tidskrift. Vissa artiklar har en klar anknytning till DIS men det är inte många, till den överväldigande delen handlar det om den estetiska forskningens specialfält; facklitteraturens område.

Säkert kan man vaska fram många udda exempel på diverse konstvärldar och därtill knutna konstteorier. För en tid sedan kom jag i kontakt med Ayn Rand som producerat sin objektivistiska filosofi med tillhörande objektivistisk konstteori. Den lever tydligen gott på nätet men tittar man i den ser man att den är fullständigt chanslös.

Som helhet kan dagens konstvärld verka kaotisk, men ordningen är god och det är ingen tvekan om vad som faktiskt gäller.

beuys warhol.jpg
I samma värld men nog ändå i två

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

44 svar på Del 222: Alla dessa konstvärldar

  1. Joaquim skriver:

    Håller helt med! Det finns en bok om en som skriver om Don Quijote (kommer inte ihåg vem som skrev den) som påminner om det du skriver. Att saker kan vara samma men ändå inte för att man tolkar dem på andra sätt, häftigt!

    Fridens/ Jocke

  2. karin skriver:

    I debatterna här tycker jag att det är en hel del tjafsande. jag har fått någon kommentar i stil med att ”vill du hamna på topplistan ska du lysna på Lars” etc. som att det skulle handla om att välja lag?

    jag anser att man efter en tids vandring på konstvägen bör inse att allt man hittills sysslat med är ren och skär skit och illusion. att vi nästan alla, däribland jag själv, vaggats in på den konstnärliga banan genom måleri/ form/ estetik men så inser man att det är inte det som är konst. tillåta sig att gå in i det totala konst-för-konsten tänkandet och att inse meningslösheten och rannsaka sig själv, slänga allt man har i studion och ta ett beslut att fortsätta eller inte. väljer man att fortsätta efter det tor jag att man e jävligt bra och kritisk och skarp. och fattar att topplistan i stora drag e bra och det som gäller. och varför.

    att hamna på topplistan och göra riktig konst betyder INTE att man gör saker man inte tycker är kul eller verkligen vill göra. insikt är det rätta ordet.

    möljigheten att välja den estetiska/ formal vägen efter insikten finns ju, men då förstår man varför och man har tagit ett aktivt beslut. man kan argumentera för sin sak.

    ja jag vet att i slutänden, på museet eller galleriet etc. möts betraktaren utav formen igen men den ska konstnären bestämma i sista skedet utav produktionen. (och här ingår att tänka igenom sin tid/institution/sammanhang) i linje med conceptet eller anledningen för verkets existens. allt för ofta, och här skulle jag vilja säga ofta ofta i sverige, är det tvärt om. tomma estetiska skal utan anledning och innehåll. därför hamnar man inte på topplistan (förhoppningsvis). det borde inte ens få kallas för konst.

  3. Lars skriver:

    Jocke, du tänker på Borges som skriver om den fiktive Menard som skriver av cervantes Don Quijote. Men då han gör det i en annan tid och med andra avsikter är det en annan text än originalet.

    Karin. Jovisst tjafsas. Och det skall tjafsas. Listan och ranking är onda ting för många konstnärer. Konstnärer vill vara fria och framför allt stå utanför marknaden. Men nu är det marknadanpassning och där finns inget val. Det går inte att säga ”jag står utanför marknaden”, det är som att säga att man står utanför konstvärlden. Konstnärer vill naturligtvis vara med och påverka och kommunicera. Gör man det hamnar man på listan. Jag brukar rekommendera att man skall tänka taktiskt och placera sig klokt.

  4. Rasmus West skriver:

    Borges ja, mycket förnöjsam läsning. Lite synd att han inte hann? producera mer.

    Strategi i sig är intressant.. För några år sedan hade jag Sun Tzu: the art of war som strandlitteratur. Det var en sällsam upptäckt att tänka på hela situationen; att ligga och solbada, insupa ren luft och klassiker om krigsstrategi och samtidigt vara en del av strandkulturen – med dess kroppskultur, sexuella undertoner och lek (bl.a.).

    Det är intressant läsning på Lars blogg också. Ibland mycket underhållande.

  5. Joaquim skriver:

    Ja exakt! Jag tyckte det liknade det du säger om konst… att det som inte var konst förut är konst nu plötsligt, samma grejor fast i en ny tid. Och det som var DIS igår blev plötsligt helt bortglömt och inte räknas till DIS idag. Tex är inte han som målar blåbär i spannar så inne nu som han var på 80-talet. Jag minns inte ens vad han/hon heter (hoppas det inte var någon av er som skriver här!) Fast kanske får de här spannarna en revival och en ny mening om 10 år och blir DIS igen. Utan att det behöver vara något fel med det! Jag tycker det är skit spännande.

    Sedan undrar jag om inte Karin i sitt inlägg tyckte listorna var positivt medan du verkar tro att hon tycker de var dåliga. Hon verkar tycka att konsten i Sverige är mindre bra. Med viss rätta!

    Ha de!/ Jocke

  6. karin skriver:

    Joaquim- jag tror Lars föstod mej helt rätt.

    citerar Michel Houellebecq, boken Plattform s. 273 (läste precis ut den) där han reflekterar över boken ”beach”;

    ”De första kapitlen i boken var en perfekt illustration av turistens förbannelse, det tvångsmässiga jagandet efter ”icke-turistiska” platser som genom turistens blotta närvaro omedelbart mister sitt värde, så att turisten drivs allt längre in i ett projekt som blir meningslöst genom sitt eget förverkligande.”

    aj vad bra

  7. karin skriver:

    också vet jag inte hur jag ska formulera i ord det jag vill tillägga nu men jag gör ett försök; kanske är det i och med denna insikt (houellebecq-citatet) som konstvärlden (nu menar jag den som verkligen gäller) kan verka lite difus och splittrad, vilket jag håller med Lars om att den inte är. det är liksom ingen ide att gå till revolution. är jag totalt oklar eller förstår ni vad jag menar?

    alltså för att från den absoluta nollpunkten finns inte längre någon visuell gemensamma nämnare.

    (kan dock kännna en dragning mot accepterandet utav konsten som objekt i en institution. som för mej blir en självklar följd utav föregående citat. detta kulle jag vilja kalla spekulativ estetik, Lars?)

    hjälp mej gärna.

  8. Rasmus West skriver:

    Jag tror jag kanske förstår vad du menar, Karin..

    För att gå till turisten, om turisten istället för att jaga nya icke-turistiga områden tar sig en flukt på vad det är att vara turist så kanske man kan vara turist utan att för den sakens skull besudla, även de icke-turistiga områdena, med sin närvaro. Det kan då vara meningsfullt att vara turist.

    Det kanske har något med vad du är ute efter att göra?

  9. Joaquim skriver:

    Jag gillar din liknelse skarp Karin, turist/konst! Men kanske så funkar den inte riktigt? Turismen har ju inte en massa recensenter och förstå sig påare som analyserar turistmålen och får dem att ändra betydelse stup i kvarten. Eller hur? Om man inte vill göra en jämförelse mellan Paolo Roberto som åker mountain bike i Spanien med Sten-Olof Wallensteins tungvikts föreläsningar.

    Men kanske om man liknar turisten med hela konsten som hela tiden söker sig vidare… Fast då kan man ju lika väl säga att detta sökande kan vara en liknelse för hela livet och vetenskapen lika gärna?

    Jag tycker det är hela problemet med mångas ideer här. De går lika gärna att använda ideerna på en massa andra saker. Det intressanta är ju vad som gör konst till konst i det här fallet! Är det någon som håller med om det eller?

    / Jocke

  10. Ulf Hedetoft skriver:

    Ja blåbär Joaquim. Det där med vad som är ”inne” och ”rätt” konst idag kanske inte tål framtidens värderingar. Däremot det som är riktigt bra och håller djup (det konceptuella som jag tror du menade Karin) klarar av detta. Redan idag kan man säker ana vilka konstverk som klarar denna förändring. Och med all rätt – dagens lista kommer bli markant kortare.
    Så är det bara.

    Eftersom Lars i sitt uppsåt vill ha någon form av ordning får termer och begrepp ej inneha för bred betydelse. Vi brukar ju här däremot tolka och kanske gräva djupare – vi behöver ju inte annat och det är tillåtet. Svårare skulle det bli om någon krävde hela kartan – då skulle vi få det svårt. Därför detta tjaffs som låter oss gå ut i diket och se vad vi kan hitta där tillsammans.

    1 cirkel, 5 cirklar, 5 linjer eller rektangel?
    Är en rörelse statisk?
    Frågade Duchamp eller bara berättade?
    Eller var det bara en perceptionell notering?
    Förstod man då 1920 vad man förstår idag?

  11. karin skriver:

    kort bara; jag trodde att det skulle vara övertydligt utav mej att skriva att min intention med citatet var att läsa ordet ”konstnär” istället för ”turist”. jag är överhuvud taget inte intreserad utav en liknelse mellan turist/ konstnär. right?

  12. karin skriver:

    Rasmus- det viktiga och grunden till allt är att göra det aktiva valet att vara konstnär. att förstå illusionen och ta konsekvenserna utav den insikten i sin produktion.

  13. Rasmus West skriver:

    Ja, då är vi på samma linje..

  14. Joaquim skriver:

    Tjaba Karin! Ok nu är jag antingen helt koko eller så tycker du man har rätt att uttrycka sig extra flummigt för att man håller på med konst. Det du säger om illusioner verkar vara privat goja och det är lika lite givande som allmänna liknelser. Illusionen vadå frågar man sig? Illusionen om att vara människa? Och vad tusan då för konsekvens av denna illusion som du påstår att finns?

    Ursäkta att jag blev lite uppretad. Mycket av det du skrivit är ju bra. Jag blir så arg när jag inte fattar bara.

    Allt gott/ Jocke

  15. karin skriver:

    hej Joaquim! ok jag ska försöka sätta ord på det jag menar med illusion (försöker inte medvetet vara flummig, jag är en mycket oflummig person).

    Jag menar alltså uppfattningen att det genom, inom konsten, skulle vara möljigt att vända konsten ryggen. att det skulle vara möjligt att lämna den vita kuben. att göra något nytt i den bemärkelsen. alla konst-strömningar är slut, har punkterats. (en bra artikel är tex andrea fraser ”from the critique of institutions to the institution of critique” artforum sept 2005) men som jag skrev tidigare att man kommer till en punkt där man inser att detta är skit. tomt. luft. inget värt. en yta, en hägring, en illusion.

    och konstigt nog har man endå den satans driven att göra konst, det man fast man inser att det är en illusion, och vad man än producerar efter det kommer att gå i linje med nollpunkten. alltså man kan legitimisera och argumentera för allt skapande med samma argument som för nollpunkten. med samma resonemang som att något är en illusion kan något bli en absolut nödvändighet och t.o.m. milstolpe i konstens historia.

    och iochmed den driven så skapas nya strömingar och konsten hålls vid liv.

    jag är otroligt dålig på att formulera dethär i text. antagligen någon här som kan göra det bättre..

    och jag tror int man kan bli informerad om illusionen heller, det är snarare nåt som bara kommer. och man kan inte läsa och lära sej om det, det är meningslöst om man inte känner det.

    dethär belv ju nästan ännu mera flum bara. satan

    men en bok som hjälpt mej mycket i att reda ut tankar kring dethär, eller gräva ännu djupare, är agamben- ”the man without content”. rekommenderas varmt!

    det absolut svåraste att försvara mot omvärden är just den tomma studion, nollproduktionen.

  16. karin skriver:

    också är ju såklart mina ord angående illusionen även en del utav illusionen..

  17. karin skriver:

    och iden om illusionen är det som upprör mest därför att den förklarar så mycket skapande värdelöst. det gör väldigt ont. då väljer man oftast att nonsensförklara och vända ryggen helre än att slänga all skit man har i studion.

    tjo!

  18. Karin

    Om du varit suverän på att formulera dina tankar i skrift hade du nog skrivit istället för att göra fysisk konst. Det behöver inte vara negativt. Låt din konst tala.

    Det är inte ointressant att förlja dina tankar, liksom de flestas tankar på denna site. Man lär sig mycket om människor när man ser en människas inre process. Skall bli kul att se vad det blir av det du funderar på nu. Vad det blir för verk.

    Vill dock svara dig att jag inte tror att det finns tomma estetiska skal. Det finns en tanke bakom det mesta, mer eller mindre synlig, mer eller mindre intellektuell. Det jag tror man reagerar negativt på är den intention man tycker sig uppfatta och som inte stämmer med ens egen.

  19. karin skriver:

    hej Per!!! jag har ju bulletinat om nya verk på myspace. kom å se! vill gärna ha kommentarer. kan förklara mer om dom där om det är något du undrar..

  20. Joaquim skriver:

    Tja Karin, tack för förklaringen. Jag tror jag fattar, typ…
    Man måste nog veta om den här illusionen innan och vad det är för att fatta helt. Den tas lixom lite för given i din text. Den blir vad skall man säga nästan poetisk, eller?
    Men jag fattar inte det här med nollpunkten. Om det är meningslöst att skapa vad är i det fallet meningsfullt? Tänk vidare där… Man kan ju också säga att nästan allt som skapas är bra istället för att säga att det är dåligt. Men kanske inte alltid att vissa saker berättar lika bra historier som går att förstås av folk som andra. Typ att de här grejorna kanske inte har samma diskussion med samtiden som något av typ Warhol eller Olafur Eliasson (se länk): http://www.rock-hill.k12.sc.us/schools/high/rhhs/teacherwebsites/lbrandt/onlinestudentartgalleryartII.htm
    fast man ändå kan tycka det är jätte häftigt att de gjort de här grejorna! Fast de aldrig kommer bli kända osv…

    Ha en bra dag!/ Jocke

  21. karin skriver:

    men vart är dorinel och lars??? roar ni er med att se mej försöka hålla mej flytande på djupt vatten…? tror det skulle vara bra med en uträtning utav mina försök till förklaringar..

  22. Lars

    Vi är väl överens om att antagonismen mellan de olika är en förutsättning för gränsdragning och särprägel. Och att det nya uppstår som en reaktion på ”dem”, de andra.

  23. Nollpunkten är det inte dit man tror man måste komma för att kunna starta på nytt?

    Jag tror inte den existerar i någon vidare mening, man har alltid sitt bagage med sig.

  24. karin skriver:

    Per fint inlägg i nr. XXI

    för tillfället skyller jag större delen utav min produktion på mitt alter-ego ”konst sammlaren”

  25. Karin, tack.

    Jag var inne och tittade på MS och skall försöka formulera mig….spontant såg det bra ut. Men det finns säkert mer att få insikt om om man låter det sjunka in.

    Intressant och fyndigt med den där konstsamlaren.

  26. Att befinna sig bland konstfolket på Myspace och här på Vilks.net är som att befinna sig i två olika ”konst” världar.
    Och är man i ett annat forum så skiljer det sig från de två nämnda likaså. Ingenstans får man samma syn på och communikation kring konst.

    Så diffrensioeringen mellan konstvärldar är väl inte bara avdelat i tid, ex mod-post mod – DIS?!

  27. karin skriver:

    på myspace möts man ju mer utav den sista instansen, det visuella frambringandet… ha ha vad torrt. fast sin egen hjärna har man ju med sej i alla dessa olika forum för kommunikation.

    och jag måste säga emot dej, det finne MASSOR med tomma estetiska skal utan innehåll. började nästan gråta inne på pressbyrån i höstas när jag bläddrade igenom tidningen FORM som visade bästa avgångs-alster från konstakademierna runt om i sverige tex… mycket upprörande.

  28. karin skriver:

    fast dom fick ju mej nästan att börja gråta så på sätt och vis berörde dom ju.. ha ha igen

  29. Dorinel Marc skriver:

    Hej Karin!

    Om jag tolkar dig rätt så har det du kallar för den ”tomma illusionen” att göra med tron och tvivlet på meningen med konsten. Och det är helt i sin ordning att man tvivlar. Att ”inte-skapa” är en lika viktigt handling som att ”skapa”. Det är inte lätt att försvara ”den tomma studion” men om man gör det tillräkligt konsekvent och länge, så kan det tillföra nåt betydelsefullt till konstvärlden. För konstvärlden är ”icke-produktionen” viktigt på liknande sätt som ”0” är viktigt för matematiken. Hoppas att jag var tydlig nog och att även Joaquim förstår vad jag menar.

  30. Karin

    ca 90% av konst står jag likgiltig inför när jag ser det i diverse olika smmanhang. Men tror inte att det saknar innhåll för det. Bara att vi inte kommunicerar. Det ger mig inte vad jag vill ha.

    Jag tycker på ett sätt som du att vissa gör det lite enkelt för sig. Men tror inte att det är ett tomt skal. Bara att intensionerna är något förskjutna mot vad jag skall köpa som äkta.

  31. Lars skriver:

    Att producera eller att inte producera. En sak är säker. Konstvärlden har en enorm överproduktion av konst. Det görs för mycket och det finns för många konstnärer. Och överproduktionen växer.

    För all del skall man lägga till att konsumtionen också ökar, men inte i samma takt.

    Som jag flera gånger framhållit är DIS’ främsta uppgift att se till att skapa en Standarkonst, alltså Normalkonst, konst som är medioker (och med det menas inte att den är dålig – utan medelmåttig). Utan Standard har vi ingen utgångspunkt.

  32. Standardkonst är inte en dålig term…Den är enkel att förstå…Men jag tvivlar på att de som räknas in i den kategorin skulle gilla läget.

    Jag färstår vissa industriers behov av standardiseringar.
    Inte minst konstindustrin. Men de känns ändå något missvisande.

  33. karin skriver:

    riktnings-konst kanske skulle funka.. eller konst-konst

  34. Lars skriver:

    Per, du skriver att de som skulle räknas som standardkonstnärer inte skulle gilla det. Jo, mer än säkert eftersom det ingår i den konstnärlig standarden att ha ett brott mot standard. Sådant är ett ytterligare standardmotiv. Men låt oss säga att 90 % av DIS-kategorin producerar standard. Det är en snäll siffra men ger ändå en uppfattning om vad saken handlar om.

    Vill också säga det att det blir mer debatt i HD. Nu sätter tidningen sina ordinarie spelare i arbete för att reda ut affären.

  35. karin skriver:

    tack dorinel! jag uppskattar alla tänkbara paralleller till mattematiken. alltid. fint skrivet.

  36. Reda ut haha nu låter du som en akademiker som vill ha ordning och reda.

    Men det är väl bra. Och det blir nog något att läsa.
    Men jag tror ingen övertygar någon. Snarare kan man synligjöra sina sidor.

    Jag håller med dig helt om DiS standarden och det där med brott mot standard.
    Vi står inte så långt från varandra tror jag. Det är mest i detaljer.

  37. Tomas Nygren skriver:

    Men det handlar också om att kunna överleva (ekonomi), ta dom chanser som finns. Visst är det givet att det finns sparsamt med demokrati, men det är ju inte så olikt den värld som finns utanför konstvärlden.
    Jag tror att det är viktigt att börja med sig själv som skapare av DIS. Se här: Om man inte är insatt (vilket inte skulle passa för en Vilks-typ som är väldigt insatt) utan man svävar runt i sin lilla värld (under tiden man blir programmerad på skolorna och av systemet självt) så får man acceptera att andra har faktist kunnat på franska för några år sedan vad Derridas böcker gick ut på. Det bästa då man kan göra i en sådan här situation (som man tror) är just som Vilks beskriver i sin lärobok för samtidskonstnärer (som ni vet vid det här laget) att bara glida med i den smet som DIS eller något annat system kan erbjuda. DIS i någon mån är ju lika tråkit som en strikt hantverksbaserad modernism, bägge traditionerna verkar inte vara speciellt engagerande och utvecklande. Många konstnärer verkar ha tappat sin frihet som utövare av det dom gjorde en gång i tiden, speciellt de som är tydliga DIS-anhängare. Konsten blir ett jobb med ansökningar och papper (inriktningen är ju redan gjuten in i armerad härd-betong). Det klart att även poliser har mer administration idag. Däremot tror jag att samhället (staten) har blivit skraj för allt för frispråkiga konstnärer som blir riktigt säregna. Därför tror jag att DIS är mycket bra för att kontrollera och reglera det in-flöde gemtemot ut-födet (alltså en avidiotisering av konsten?).
    Det som inte tas upp i viss mån kan vara det lokala konstsystemet (DLS) som förstås agerar under DIS’ mantel. Ett snällare system där många ändå kan få chansen men som tyvärr har lite svårt att göra sig av med allför modernstiska utopier.
    Jag skulle tro att DIS för konstnärer är i stort sett ära och pengar, den teori och estetik som DIS tillämpar är rätt så motsägelsefull och skiftande. DIS för historien är nog troligtvis helt ointressant. Det kanske går att likna DIS som ett magasin med några redaktörer och ett antal frilansreportrar. Hur många magasin kommer in i den stora historien? Jag skulle nog tro att de konstnärer som kan ha äran att tillhandahålla en stark budget kommer att lyckas.
    IASPIS (en DIS anhängare i sverige) har väl nu några år på sig (på sitt nya ställe) för staten att bevisa att de kan göra också annat bra än att fylla in insmickrande ansökningsrapporter om fantastiska projekt (som handlar om de ”största” frågorna) och utställningar med klipp och klistra konst. heh
    Däremot skulle jag nog vilja hävda att det finns en hel det inriktningar som DIS inte skulle vilja ha med i sin agenda, och om de tog med dom skulle de förstås ”omskrivas” för att kilas in som ett extra hallonlager in i den stora tårta som håller på att rasa.

    Kanske lite ordentliga naturkatastrofer skulle få konstvärldarna (med dess teorier) att agera lite mera friare och inrikta sig på andra frågor än det vanliga gamla skrapet?

    Jag tar en gammal idé: en katastrof som lösningen på konsten. Denna katastrof är människans katastrof.
    Vad sägs? hehe ..opps bollen redan över på andra sidan..

  38. Lars skriver:

    Hej Tomas. Du sveper för mycket i Enanderstil. Det går inte att sopa ut DIS som om det var ett engångspaket. Det rymmer mycket och där finns alla kvaliteter man kan önska. Även om det bara är en mikroskopisk del som kommer att överleva som intressant så finns den där. Att medelmåttighet och standard är det utbredda och väl synliga är inte så konstigt. Vill man åt annat får man gräva och överväga. Men bäst är att börja med sig själv. Alltså med den som skall utdela domslut över andra.

  39. Tomas Nygren skriver:

    Vad är DIS?
    Det är väl en definitionsgrej oxå med vad DIS egentligen innehåller. Det tåg jag hoppar på är det som innehåller en hel del missnöje till det spektakel av DIS och dess distribution av budget och innehåll av kvalitetsenheter.

    Vad är det som är så värdefullt i DIS? När människor dör, torteras och lever i total fattgdom utan en endaste möjlighet att kunna gå på en västerlänsk konsthögskola.

    En annan konstvärld kan tas som exempel: Pengarna för en målning av Vincent van Gogh skulle kunna rädda många liv:
    http://webnews.textalk.com/upload/article/bild/138-200108211147_s.jpg

    Man kan ju hävda att konsten är så pass ovärdelig att även om man kunde t.ex. rädda 100 000 000 liv genom att utrota malaria så skulle man ändå inte offra denna tavla. När konsten blir för ovärdelig tappar den sin uppgift att vara konst: den blir ett ekonomiskt styrmedel.

    Man skulle kunna definiera DIS som en värld konstruerad ifrån moderniteten. I så fall tappar dock DIS sin kraft utan bara agerar som skyddterm för en debatt som är oändlig och kommer alltid att skyddas av nuet. DIS kommmer alltid bli mer och mer aktuell, såvida man inte skapar undertermer.

    Bara för att något är existerande och på lång sikt mikroskopiskt litet behöver det ju inte vara ett tillräckligt kriterium för att det är intressant, många människor lever ett fulgott liv utan att ta del av DIS (detta behöver inte utesluta att de inte har fått fantastiska estetiska insikter eller upplevelser).
    Jag tycker att man måste komma ihåg att DIS-konstnären själv kan vara inne i diset för ekonomiska skäl. Detta behöver inte vara koherent med att producera riktigt ”konst” som har ett högt ”sanningsvärde”. Det kan vara ett sätt att ta sig igenom sig själv, sin egna dimma. Duchamp, en föregångare till DIS gjorde trots allt mycket annat än att slicka ändan på DIS-administratörer.

    Det jag vill hävda är att DIS som scen/värld/system är otillräckligt och felaktigt och därför inte kan fungera i längden utan behöver integreras i alla våra övriga världar på ett klokt sätt.

  40. Lars skriver:

    Tomas. DIS är den del av konsten som idag representerar progressionen. Vi är ju välbekanta med att konsten har en sådan scen. Den uppstod på allvar under 1800-talet med impressionister och sedan kubister etc. Vad du påstår är att den experimentella scenen skall integreras i övriga världar. Det är inte möjligt eftersom en sådan scen består av bestämda uppfattningar, arbetssätt, språk och inriktningar. Det är som att säga att partikelforskning i fysiken skall integreras i all våra övriga världar.

    Sedan svänger du dig med hela DIS. Det är stor tårta och när du generaliserar vill du tydligen tänka dig att den i alla avseenden är enhetlig. Där finns en rad inriktningar och olika grader av etablering. Vad jag förstår drar du alla över en kam som inställsamma och otrevliga bad guys. Det luktar personligt missnöje.

  41. Tomas Nygren skriver:

    hehe nej inget sådant stort personligt missnöje, dock är det roligt att skapa en motpol. 😉
    Spela roll vad saker och ting är ”allvarligt” skapade ur, låt oss fokusera på: vad är möjligt idag?
    Det mesta är dock möjligt. Jag visste inte att herr Vilks var en sådan institutions kämpe av sådan kaliber.

  42. Lars skriver:

    Tomas, institution kommer ingen undan. I någon sådan sätter man alltid ned sitt fotblad. Kom ihåg att alternativen till DIS är alltid eniga med DIS i alla huvudsaker. Den svepande kritiken brukar inrikta sig på att kalla DIS för en korrumperad samling av inställsamma figurer. Men det beror på bristande kunskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.