Idag öppnade vårsalongen på Liljevalchs. Det har gjorts avsevärda ansträngningar för att förnya salongen och i viss mån kan man säga att det lyckats. Vårsalongen har blivit populär och äger ett visst anseende. Mycket bygger på att det främst är nya konstnärer som visar sig där, en möjlighet för den yngre generationen. Så har vi det här med folkligheten. De stora publikskarorna tycker om salonger med mycket saker och riklig förekomst av målningar och annat traditionellt konstmaterial. För att få ekvationen samtid/modernism, centrum/periferi att gå ihop har Niclas Östlind valt två intendenter som i sin tur valt medarbetare. Den ena gruppen leds av Maria Lind, Iaspisdirektören och den andra av Ricardo Donoso, chef för konsthallarna i Väsby och Edsvik.
Det är upplagt för en match mellan den internationella samtidskonsten och den lokala modernismen. I det här läget är naturligtvis alla vänliga, positivt inkännande och överslätande. De inblandade ser ingen konflikt utan menar att det snarare är en breddning. Något för alla. Och någon match blir det inte heller. För att besökarna skall kunna se vilken grupp som valt vad är verken försedda med antingen en stjärna eller ett hjärta. Självfallet är Maria Linds grupp stjärngruppen. Stjärna gäller. För det blir, som det alltid blir i sådana sammanhang, hjärtgruppen blir modernisterna som hur mycket man än vill aldrig kan bli det som gäller.
Luften började gå ur modernismen under 1960-talet och sedan har det varit idel neråt. Med avseende på vad som gäller, för annars finns det gott om modernister. Vi läste ju Bankiers artikel i går, en förtvivlans röst som ingen har någon anledning att lyssna på.
Dennis Dahlqvist besökte vårsalongen för Kulturnytts räkning. Och han hade snart kommit fram till en ståndpunkt. Han upptäckte att hjärtgruppens bilder, mest målningar, inte visade något nytt utan var hopplock från det som redan var känt. Det är inte bra, konstaterade Dahlqvist, ”därmed befästes våra fördomar att den bästa konstens görs i centrum.” Och man kan tillägga att något annat är inte tänkbart.
Nej, det finns inget alternativ. Problemet är naturligtvis att modernismen inte kan leverera. Det som skall levereras är antingen ny aggressiv form eller ny aggressiv form som expressionism. Expressionism innebär att konstnären skall skapa ett särskilt och nytt uttryck med sin aggressiva form. Men det blir inte nytt eller aggressivt, inte heller blir det något nytt uttryck. Det blir omtagningar som kan vara trevliga att se på men som obönhörligen är på väg i riktning mot det dekorativa.
Den internationella samtidskonsten kan klara leveransen genom att den har ett innehåll, en diskurs, och genom att vrida och vända på den blir konsten inte beroende av formen. Därigenom går det att fortsatt skapa något aggressivt nytt. Även om det just nu är ganska tunnsått med den varan. Potentiellt är den i varje fall tillstädes.
Men samtidskonsten är angelägen om publiken och kan därför se med viss välvilja på vårsalongen. Folket lockar alltid och teoretiskt sätt blir utställningen pedagogisk. Kommer folket för att se på målningar och bilder får de också möta samtidskonsten och stjärnmarkeringarna. Det är, kan man säga, alltid något.
Ett hjärta är bara ett hjärta…
…men stjärnan hon är den som gäller
Jocke, det var synd att Anna Brodow försvann. Hennes inlägg var ju intressant. Man kan vara lite mer välkomnande när någon skriver här för första gången, även om det är en erfaren journalist.
Jocke, ett par saker här. Det tog 50 år för konstvärlden att ta till sig pissoaren. Det är ett konsthistoriskt faktum. Om du vore lite påläst skulle du kunna förstå det. Först med konceptkonsten under 60-talet tog man på allvar upp readymaden som en självklar del av konsten. Det fanns då många röster som menade att den inte var konst utan något som möjligen handlade om konst. Osv. Den diskussionen är omfattande. Slutresultatet blev att Duchamp kunde inta en gedigen position i konsthistorien.
Teoretiskt sätt finns det hur många tolkningar som helst av ett konstverk. I praktiken är utrymmet inte så stort. Konstvärlden bestämmer sig för ett antal gällande tolkningsmodeller och de ändras sällan i grunden. Beskrivningen av impressionismen, expressionism och kubism etc. är inget som är föremål för omfattande meningsskiljaktligheter. Sedan kan du som privatperson tycka som du önskar. Det ändrar ingenting. Det finns uppfattningar som gäller.
Om du nu vill märka ord: Att betrakta pissoaren som skulptur är menat som detsamma som att betrakta den som konst. Du menar väl inte att folk i allmänhet skulle gå runt och titta på pissoarer ur ett konstperspektiv?
Jag håller med om att det är jättesynd. Om det nu beror på mig så känner jag en enorm skuld och kunde aldrig tänka mig att en slarvigt formulerad slutkläm skulle kunna sådan effekt. Själv blir man milt imbecillförklarad både från höger och vänster utan minsta reaktion. Men det är väl trots allt lite extra känsligt när en journalist från en RIKTIG dagstidning dyker upp och blir förnärmad?
De åsikter hon lade fram var obegripliga för mig. Tidningar med statligt stöd borde som jag ser det ha ett ansvar för medborgarna, sina läsare. Om tidningarna har större ansvar för sina egna redaktioner tycker jag inte de förtjänar vare sig läsare eller statliga pengar.
Sedan är det lika gåtfullt att läsarna fortfarande hyser sådan okritisk respekt för medierna, som både du och Dorinel och även Lars i sitt väldigt milda svar till Brodow tidigare givit uttryck för.
Hade det varit en sinnesjuk person, ett barn, en konstnär som misslyckats så hade jag förstått bättre om ni var arga på mig. Men det här var ju en väletablerad journalist.
Ha det och godafton!/ Jocke
Ok Lars, nu säger du att jag är illa påläst. Jag säger inte tack för kaffet för det.
Vad jag skrev innan var att Marcel Duchamp redan innan din tolkning uppstod var en uppskatad aktör på konstscenen. Hans verk har ändrat betydelse med tiden, på samma sätt som man under sin egen uppväxt och utbildning ser dem på nya sätt. Att hans position är mer dominerande nu än då har jag aldrig opponerat mig mot, även om jag tror att det fortfarande finns människor som opponerar sig mot att det är konst (”det där kunde ju jag själv ha gjort” etc.) och att det i det finns en stor del av verkets kvaliteter.
Det låter som om du forcerar dig själv att tala utifrån din egen teori ibland. Uppfattningar är verktyg att ta sig an olika saker. De växer på tidigare upptäckter. Det är ingen kommite som sitter och bestämmer det, även om vissa önskar att det var lite mer mystik och frimurarna över konstsamhället.
Javisst, jag tror att folk i allmänhet mycket väl kan se på pissoirer i ett konstperspektiv. Tack vare Duchamp.
Ha det!/ Jocke
Lars skickade ett e-mail till mig och upplyste mig om att läsa bloggen. Det har jag alltså nu gjort och ger ett kort svar.
Joaquim: Att döma av ditt inlägg kan jag se att du inte ens har läst vad jag har skrivit, utan bara verkar ha ett agg gentemot ”journalister” (f.ö är jag är frilansande konstkritiker, inte journalist). Min kommentar, som var en nyanserad beskrivning av kritikerns sfär av möjligheter ligger också utanför ämnesområdet som ni pennfajtas om och därför duckar jag och drar mig ur. Med all respekt!
Att ha en lojalitet till tidningen – som är den hand som föder en – betyder inte att alla kritiker vid samma tidning har bestämt sig för att tycka samma sak, som Joaquin tolkar det, det handlar snarast om att iaktta dekorum. En sågning är alltid kul att göra, men den måste göras snyggt och intelligent. Det är sällan det ges tillfälle. Först måste man hitta en glipa, sedan handlar det om att snabbt som ögat se den glipan och ta chansen. Plumpheter och invektiv har inte i en dagstidning av bättre kvalitet att göra.
Dorinel: Tack!
Hej Anna,
Fint att du kom tillbaka och gav en förklaring. Jag är ledsen om jag är orsaken att du valde att lämna bloggen, men som du lade fram det har du säkert viktigare saker än jag har att lägga din tid på. Så kanske gjorde jag dig i själva verket en tjänst 🙂
Det kanske är småaktigt att hoppa på en enstaka recension av Liljevalchs i DN såhär, men vad jag opponerade mig mot var ditt försvar av det, som jag såg det, uppenbart poänglösa och likriktade uppslaget som annonserats som tre synvinklar på Vårutställningen. Du förklarade det med att man hade en plikt mot sin uppdragsgivare Det må vara så, men varför skall denna plikt manifestras så övertydligt? Ligger det något allmänintresse i det? Det borde väl dessutom ligga i tidningarnas intresse att diskutera frågan?
Jag har förståelse att denna frågeställning drunknade lite i det raljerande avslutet på vad jag skrev. Jag ber om ursäkt för det.
Vill också passa på att tacka för den där artikeln som Dorinel nämnde innan. Den gav mig stort sadistiskt nöje på tiden det begav sig. Visst är det eländigt att det gått relativt bra för många av konstnärerna som sågades?
Ha det bra och hoppas vi kan mötas på ett mer fördelaktigt sätt nästa gång!/ Jocke
Hej alla, Hej Dorinel, Hej igen Petter! Jag kom av mig lite här under några månader men nu tänkte jag försöka bli lite flitigare med bloggandet igen.
Lars: Det är säkert så som du säger, jag skulle gissa på att merparten av alla modernister egentligen inte trott en sekund på modernismen så som den formuleras idag.
Nytt och främmande, hur länge ska man räkna med att det tar innan t.e.x konceptkonst alla readymade principen blir förstådd av ”folket”? Den har ju existerat i (låt säga att vi tar det från pissoaren) i 90 år och det breda intresset är fortfarande mycket marginellt, är det någon skillnad är det väll att man nu inte ens provoceras utan bara är totalt likgiltig. Jag tror inte det bara är det att man inte hunnit vänja sig, jag tror mer på att sammtids konst saknar ingångar och kanaler som är begripliga, ingen ”vanlig” människa har någon som hells nytta eller glädje av den som den ser ut nu.
Och vill man verkligen åt att kunna nå ut till en bredare publik? Är inte konsten egentligen livrädd för att vara för begriplig eller folkligt förankrad…”Lagen” om att inte vara för tydlig eller illustrera en ide, handlar inte det till mycket om räddsla? lite samma anledning som att konstvärlden blir lite obekväm av din bok och lite samma anledning som att en trollkonstnär inte vill få sina trick avslöjade.
Karin: En ganska grundläggande postmodern dogm är ju att alla sanningar är relativa/retoriska, ändå har du använt ordet faktum ett då du talar om PM … postmodernismen existerar och det är snudd på omöjligt att inte förhålla sig till den. Och visst kanske även ”gäller” den men det betyder ju inte att den är hela ”sanningen”… jag tycker det är rätt lätt att se stora glapp i de postmoderna systemen. Min tanke var att M kanske inte bara drar in stålars utan även fortfarande är en stor verksam faktor för vad som uppfattas som bra eller dåligt även hos den mest pålästa kurator eller kritiker, vare sig de vill eller inte.
Du säger att du gör ”konst för konstens skull” det klingar ju väldigt M.
Och det att vara duktig på att rita har ju aldrig någonsin räckt särskilt långt…
Vänligen/Alfred
alfred- när jag använder ordet faktum menar jag som du att PM existerar och det är snudd på omöjligt att inte förhålla sig till den. nästan. måhända är jag lite ung och oslipad i mina ord. också glömmer jag bort att vara ödmjuk när jag blir förbannad. på gott och ont. men sedan då, bara för att folk struntar i den och som du nämnde kanske ändå lyckas är väl bara för att konstkritiker och curatorer känner sej hemma? säker mark. dom fattar vad det handlar om när det hänger på väggen och har inte så stor chans att göra bort sej. eller?
jag tycker tex jeff koons grejer är förbannat bra utifrån mitt sätt att se på saker och ting. man kan använda sej utav den förförande ytan i M och bygga upp den nåt helt brutalt och i och med det blir innehället mindre värt. obetydligt. meningslös. men viktigt då att innehållet blir absolut meningsfullt meninslöst.
men VEM ska man göra konst för om det inte är konsten? vilka strömmningar och trender som än händer kan jag inte se att detta sker för något annat än konsten? även om den så blir mer publik vänlig så blir den inte det för publikens skull. så måste det väl vara?
också har jag en fråga till. är det inte bra att vara ganska oslipad å arg endå? ska man lyckas som ung ny konstnär e det väl bra med lite regler å ramverk för sin egen produktion? inte för att man ska vara dum å ha skygglapparna på men lite jädrar annamma å revolutions-drive i sin produktion skadar väl inte?
sedan måste jag säga en sak till bara. och nu vill jag inte på något sätt vara anklagande utan delar helt enkelt med mej utav vad jag har för tankar nu. under mitt första år i holland fick vi total inkörning och hjärntvätt ang hela PM. det ifrågasätts aldrig här. är man inte med på den refrängen blir man utslängd från skolan. och jag vet inte om jag är ute och cyklar nu men som vi pratat om tidigere, dethär med att lyckas som svensk konstnär internationellt och bo i sverige… jag vet inte men om klimatet är sådant i sverige att man först ska gå igenom hela PM så vette tusan om jag är så sugen på att bo i sverige igen faktiskt. debatten vi har på denhär bloggen är faktiskt lite chockerande och ny för mej att föra. kanske nyttigt men nånstans känns det bakåtsträvande.
Karin
Postmodernismen är inte lätt att sammanfatta som ett ”faktum”. Varken inom filosofi, vetenskapsteori, eller sociologi råder någon enhetlig postmodernistisk verklighetsbeskrivning, eller ens någon enighet om vad en sådan skulle kunna gå ut på. Och inom de ”hårda” vetenskapsgrenarna är postmodernismen överhuvudtaget ingen issue.
Om jag skulle våga mig på en generalisering omkring vad postmodernismen brukar förknippas med är det en diskussion om i vilken utsträckning och på vilka grunder man alls kan tala om fakta, en kartläggning och probematisering av upplysningstraditionen med dess sanningsanspråk och strävan efter en enhetlig verklighetsbeskrivning. Men att påstå att postmodernismen skulle presenterat några fakta i målet strider mot denna diskussions förutsättningar och leder till motsägelse eller ofullständighet. Snarare är det väl så att man som postmodernist (eller poststrukturalist) måste hålla frågan om existensen av en gemensam verklighet öppen. Med Derridas ord förhålla sig till den. Vilket borde kunna leda till ett instämmande i Petters ”jag vet inte”.
Vad postmodernismen inom konsten består i är ännu svårare att slå fast. Men att det inte skulle gå att vara en postmodern målare låter konstigt, med tanke på t ex Lictenstein och Polke som i mina ögon redan på 60-talet visade vägen. Dessutom går det uppenbarligen utmärkt att vara samtidskonstnär utan att vara postmodernist i ovanstående sanningsrelativistiska bemärkelse. (Exempel: Nan Goldin)
Och Karin,
den här diskussionen förs inte i Sverige heller. Vad jag vet är det bara jag och Petter som håller på.
/Yngve
Internationellt, framför allt i USA, har det däremot varit mycket diskussion ända sen sokalaffären i mitten på 90-talet.
Och det där med hjärntvätt. PM har så här utanför univeritetsvärlden något sektartat över sig. Jag har hört många nyfrälsta genom åren som i själva verket bara blivit bortkollrade av någon filosofilektor.
/Y
jag säger inte att det är enkelt, tvärt om, men för att hinna ifrågasätta och få saker och ting uträtt måste man ju ha en viss grund att stå på. och för att byta ut denna grund måste man först hitta felen med den man står på… jag har följt institutionskritiken genom buren, haacke, lawler och fraser och kommit fram till kritiken utav kritiken. och nu kritiken utav kritiken utav kritiken. det känns fullkommligt otillräckligt. konsten är otillräcklig. jag är otillräcklig. vad göra? med enbart fragmenterande går man under. man måste våga konstruera. som någon sagt tidigare, så lite är konst, det finns så förbannat mycket kvar att göra.
men jag är fullt medveten om att jag under min livstid inte kommer att få fram något verkligt faktum någonsin. som är ett faktum i sig. det finns väl kanke ett och det skulle vara att lämna konstvärlden helt och hållet. men riktigt så långt har jag inte kommit ännu…
Yngve, väl talat. Men vi har faktiskt ett litet problem med namngivning. Att vara postmodern pekar obönhörligen till tiden kring 1990. Socialkritiken och dess accentuerade variant med postironikerna är inte precis av samma sort. Därför får man dras med det otympliga den internationella samtidskonsten som sakligt kan sägas vara postmodern i bemärkelsen att den kommer efter modenismen.
Lars, det kanske är på sin plats att skilja mellan modernism och modernitet, och mellan postmodernism och postmodernitet. Då blir det naturligt att säga att efter modernismen kommer postmodernismen, och efter postmodernismen – som, precis som du säger, pekar tillbaka mot tiden kring 1990 (jag skulle kanske säga 80-talet) – kommer samtidskonsten, och efter samtidskonsten… etc. Om postmodernismen hör till 80-talet blir det ju underligt att 2007 säga att samtidskonsten hör till postmodernismen, men fullt begripligt att säga att den hör till postmoderniteten. Sen är det en annan fråga på vilka grunder vi ska tala om att epokskiftet modernitet/postmodernitet har ägt rum eller inte. Om samtidskonsten kan sägas vara en del av postmoderniteten borde ju postmodernismen kunna sägas vara en del av moderniteten. Själv lutar jag åt att alla dessa ismer hör till moderniteten, om du ursäktar.
Petter, Vad som skall vara modernt och postmodernt är till slut en fråga om behov. I konsten har vi ett behov av att markera att något har inträffat som förändrat konsten såsom den var till något som den inte var tidigare. Steget från formalism/expressionism till social kritik är hur man än vänder och vrider på det stort. Om man vill kan man säga att allt rymms inom modernismen som kännetecknas av att ständigt vidga sina gränser. Eller ännu större, upplysningsprojektet fortsätter med nya variationer. När konsten förlorar sin tidigare självklara formestetiska identitet är det en händelse som gör att vi kan tala om ett före och ett efter. Och något skall det kallas.
Ja, man kan tänka sig att moderniteten (1600-talet och fram till idag) är den stora lådan som bl.a. inrymmer den mindre lådan modernism (1910-talet och framåt), som i sin tur inrymmer de ännu mindre lådorna abstrakt expressionism, popkonst, konceptkonst, postmodernism, socialkritik etc. Som kinesiska askar. Men om postmodernismen ryms inom modernismen blir det ju underligt att säga att postmodernismen ersätter modernismen, lika underligt som att säga att modernismen ersätter moderniteten kring 1910.
Nej Petter, det behöver inte bli underligt. Som jag sa är det en fråga om vilka behov man har för att avgränsa olika företeelser och hur olika de är. Med lite envishet kan man försvara att vi lever i renässansskedet alltsedan 1400-talet. Det är bara lite småboxar som tillkommit sedan dess.
Att sätta boxen abstrakt expressionism bredvid boxen konceptkonst är kanske mindre lyckat. Här får vi väl ändå säga att det får markeras att det är en djupgående skillnad, konceptkonsten kan inte utan vidare skrivas in som en av otaliga ismer.
För att lösa det problemet kunde man tänka sig att modernismen inrymmer futurism, kubism, expressionism etc., och att den lådan kring 1960 ersätts av postmodernismen som inrymmer konceptkonst, popkonst, socialkritik etc.
petter- var det inte så vi började det hela? och som du reagerade emot? eller menar du att man ska ha friheten att låtsas som att postmodernist-lådan inte existerar? jag förstår inte nu
Karin: Arg, ung och oslipad, sådant är ju klart attraktivt i de flesta sammanhang. Men då får det ju vara befogat, att aggressivt positionera sig mot M och bekräfta PM känns ju lite som att slå i luften då det redan är det som gäller, jag ser inget ”revolutions-drive” i det överhuvudtaget.
Om det är så som du säger att inte ens curatorer och konstkritiker inte förstår sig på post modern konst, vem ska då göra det? Lite där sitter hålet i den postmoderna spannen…PM är i mycket en språklig konstruktion som liksom aldrig når fram, medan M var (och som jag menar, fortfarande är) hyfsat förankrat i hela samhällskroppen.
Och vem ska man göra konst för? Ja den publik man vill rikta sig till vore ju ett svar, men som det ser ut är ju konstpubliken och konsten nästan samma sak så det blir väl ”konst för konsten” än hur man än vänder på det. Själv skulle jag helst vilja göra saker som även skulle kunna nå till ensamstående mödrar, låginkomsttagare, invandrarfamiljer, raggare osv men så länge det man gör tituleras konst kan man se i det blå efter det…
Lars och Petter: Men kan man sätta dada boxen intill abstrakt expressionism boxen? Spelar dom djupgående skillnaderna så stor roll egentligen, motsägelser har ju alltid funnits där, även inom M.
Befinner vi oss inte på väg in i nån form av rörig Neo-modernism?…det verkar vara ”behovet” inbillar jag mig, nåt slags postmodernt innehåll i en modern form tycks ju mycket gångbart. Finns det inget om detta från ”högre ort”?
MVH
Jovisst, Karin, det var så vi började det hela. Men då har vi alltså återigen problemet att postmodernismen obönhörligen pekar tillbaka till tiden kring 1990. Hur löser du det?
Alfred, Wallenstein har ju talat om spekulativ estetik, men vad jag förstår är detta ingenting annat än den gamla vanliga estetiken, som ju alltid har varit spekulativ. Neomodernism är kanske inte så dumt.
Någon borde skriva samtidskonstens historia. Hur vi hamnade här och varför.
Petter, samtidskonsten pekar indirekt tillbaka på den akademiska postmodernismen. Den var (detta vet du) under 70-80-talet en intellektuell omorientering bort från en stagnerad marxistisk kulturkritik. Med tiden spred den sig utanför Sorbonne och växte till en större rörelse inom flera dicsipliner med samlingsbeteckningen cultural studies, vilken i sin tur utgör en stor inspirationskälla för kontextkonst, socialkritik och institutionskritik. Utan att till sin stil vara postmodernistisk i betydelsen ironisk, är samtidskonsten alltså fortfarande till stor del knuten till en dagordning hämtad från denna tankeriktning.
Själv tycker jag det är en svaghet hos samtidskonstens teorilåda att den gjort sig så beroende av en diskursverktyg som egentligen designats för helt andra syften. Relevant samtida eller postmodern konstteori lyser fortfarande med sin frånvaro. Vad de gångbara teorierna inlånade från ”french theory” har med konst att göra återstår fortfarande att förklara. För mig är kopplingen minst lika dunkel som den till natur, andlighet, signifikant form eller andra romantiska /modernistiska urgrunder.
/Yngve
Förlåt Lars, det är ju det du håller på med. Hur vi hamnade här.
/Y
Hej, Yngve! Jag håller med dig. Jag känner mig bara lite utmattad under trycket av denna enorma ordstapel. Vi kanske ska ta en öl nån dag?
Yngve, en god beskrivning. Men kopplingen mellan de franske och konsten finns nog där. Dekonstruktion och Foucaults omstuvningar i idéhistorien är onekligen bränsle som kan användas för att ge sig på modernismen. Genom att dekonstruera konsten. Den möjligheten verkade vara självklar i början av skedet. Ja, det finns det kronologiska problemet med att det skedde i USA kring 1980 och i Europa 10 år senare. Men i alla fall, när det kom hit kom följdriktigt konceptkonsten att bli intressant på nytt och konstbegreppet utsatt för den nya teorierna.
MEN DÅ skedde det lite märkliga att konstbegreppet och konsten lämnades i fred och istället dekonstruerade man som en konstnärlig teknik. Den tekniken gick ut på att göra upp med allt det som modernisterna inte kunde göra (närvaron, uttrycket, det inre). Men det ledde inte till något. Dessutom visade sig att de franske (hela bunten) hyste den största respekt för konsten och konsthistorien. Ingen av dem var särskilt benägen att ägna sig åt bildkonstens problem, bortsett från Lyotard som gjorde ett heroiskt försök att få liv i Kants sublima. När det roliga var över började importen från den postmodernistiskt inriktade socialfilosofin.
Alfred, från högre ort… Ja, det närmaste jag kan komma är dagens nyhet från Singapores deltagande på Venedigbiennalen, temat blir ”Figments, Fictions, and Fantasies”. De hänger med även borta i Singapore.
Petter. Neomodernism är nog inte så dummt (jag antar att det är under ett sådant prasoll man skulle hamna själv), det skulle ju kunna tillfredställa behovet att ”något har inträffat” som vi alla suktar efter. Men vad ska då neomodernism innebörd vara, eller är det kanske inte så viktigt att fastslå?
Mvh/ Alfred
Vi får fundera på det, Alfred! Nu säger jag godnatt!
hej alfred! du skriver ”att aggressivt positionera sig mot M och bekräfta PM känns ju lite som att slå i luften då det redan är det som gäller, jag ser inget “revolutions-drive” i det överhuvudtaget.” jag menar att som ung kan man ha en illusion, en dröm, att man är ”ny” konst på spåren. man vill förändra det man ser runtomkring en. ord, ljud, bilder etc. man är övertygad om sina ideer.
jag ser helt klart bristerna med PM (och ja jag tycker att det skulle vara bra med ett nytt ord för det känns inte riktigt representativt). och jag tror inte att det är någon ny uppfinning heller. och ja jag ser en massa fördelar med M. men jag kan bara inte gå med på att man kan välja bort en massa sätt att se på saker och ting och låtsas som att vissa saker inte hänt. isåfall måste man förklara varför man gör det. och det är kanske det ni gör men jag bara inte förstår… hmmm. jag sliter med en text till en ansökning. återkommer mer fokuserat till bloggen när den är ivägskickad… hej!
Lars, en uppriktig undran: Di franske hade stor impact under dekonstruktionen av den modärna estetiken. Sant. Men raskt fick vi en ny estetik med den kulturella konstruktionen som urgrund. Nu skulle konsten undersöka, problematisera och kritisera det ena ämnet viktigare än det andra ute i stora världen, fast på ett taffligare sätt än forskningen och journalistiken. Varför och dubbelt varför? Varför detta självpåtagna kors som redan uppbärs av mycket solidare institutioner? Och varför samtidigt denna halvgångenhet? Varför övergavs inte konstens estetiska osäkerhetsdoktrin helt efter Documenta X om den nu var så ihopfuskad? (En spik bara genom ena kristushanden, så man kan göra jävulstecknet med den andra?)
Finns det någon auktoriserad teori kring detta mysterium?
/LIUY
En god analys Yngve.
Di franske gav konsten dekonstruktionsmaskinen som vällustigt kunde tillämpas på modernismen. Men när det monstret rasslat färdigt fanns det inte något konstruktivt att ta sig an. Det blev snart tröttsamt med relativsm och ironi. Konsten började längta efter verkligheten, kontakt med publiken och så detta med ambition. Konsten kan säga något mycket intressant som världen bör lyssna på.
Det fanns väl inte mycket att välja på, avancerar man långt ut på kanten i förhållande till modernismens kärlek till formen har man innehållet, Skulle inte konsten kunna komma med värdefull kritik mot korrumperade och ytliga medier? Men den estetiska osäkerhetsdoktrinen kan inte överges eftersom det inte blir kvar något åt konsten. Du vet, när unga konstnärer började säga: ”Är vi journalister?”
Forskningen har nog sin egen historia: Att inordna konsthögskolorna i skolväsendet med rättighet till forskningsmedel. Och självklart kan inte konsten forska som andra, den har sin egen ambition lite forskning som liknar forskning plus den estetiska osäkerhetsdoktrinen. Därmed vinner vi ny kunskap.
Och vi skall nog ha klart för oss att de socialkritiska hjulen kan snurra på ett gott stycke tid även om vi får ta del av modifierade varianter.
Lars, du är ju uppdaterad på detta. Jag skulle så gärna vilja veta om det skrivits någon bra, saklig analys av samtidskonstens bevekelsegrunder. Mina egna sporadiska räder in i teoridjungeln har hittills inte resulterat i något högvilt.
Mycket som skrivs om konstteori tenderar att förlora sig i de applicerade teoriernas irrgångar. Jag tänker t ex på standardverket Art in Theory av Charles Harrison och Paul Wood, en gedigen lunta som helt saknar överblick. Många texter har visserligen använts som konstteori men anknyter bara vagt till ämnet. Eller handlar om ett specifikt problem typ representation. Noël Carroll är mer substansiell, i Philosophy of art handlar det om filosofisk analys med hjälp av estetik, men den är tyvärr inte helt uppdaterad. Efter Dickie tar det slut. Kanske hans Theories of art today kan vara något. Har du läst den? Art since 1900 är ju annars en matnyttig bit. Hal Foster & co läser jag med behållning. Fast jag kommer inte heller här riktigt ifrån känslan av att inte se skogen för alla träd.
Förstår du vad jag är ute efter? Har du någon annan att rekommendera? Om inte, håll med om att denna soppa vore något för en hungrig doktorand att hugga in på. ”What is French Theory doing in my Contemporary Art?”
/Yngve
Yngve, jag letar lika ivrigt som du. Warburton har du väl läst, Noël Carrol är ingen upphetsande estetiker, han drar genom den gamla vanliga estetiska visan. Konstteorin har varit eftersatt länge. När den blir en rent estetisk affär i de estetiska specialtidskrifterna och som ett universitetsämne blir det hårfina distinktioner och gamla käpphäsar som ältas.
The art question har jag tittat i någon gång, uppfattade den som en avhandling av vad-är-konst-problemet. Kom han fram till varför-problemet i den boken, eller har han skrivit annat i den frågan som är läsvärt?
/Y
Hej Yngve! Nej, strängt taget är det inte mer än så. Och estetiken domineras av anglosaxerna och de skriver ju som de brukar. I varje fall har jag något litet att erbjuda, kommer om någon dag härstädes.
Jag kollade på ”Vårsalongen 2007” bland alla bloggar och hittade osedvanligt många ”snodda” bilder av formgivaren Matilda Plöjels hjärtan och stjärnor från Liljevalchs hemsida. Så även på denna blogg. Det är klart fräckt – eller är det bara obetänksamt? Skriv åtminstone ut vem som faktiskt gjort dem och varifrån ni hämtat dem! Allt gott för övrigt/goodword
Hej
Goodword
Menar du att Matilda Plöjel har copyright på hjärtat och stjärnan? Tänk om hon snott dem från andra formgivare! Hon erkände i allafall att hon snott idén från sin gamla skolfröken.
Hälsningar
Dorinel
cartoon having sex porn cartoons disney cartoon sex