Del 237: I spetsen

”–Samtidigt utvecklas inget fält om man inte släpper fram spetskompetensen, påpekar Maria Lind” (i en artikel i SvD angående vårsalongen).

Riktigt, det finns något i konsten som alltid måste definieras som spetskompetensen. Som de flesta är införstådda med finner vi den i den internationella samtidskonsten manifesterad på den nivå där vi har biennaler och andra aktiviteter. Men vad är spetskompetensen, den som vi alltså har just nu? Inte svårt att ta reda på det: Det som den internationella samtidskonstvärlden kallar för spetskompetens är spetskompetens. Vi kan vara övertygade om att det inte råder någon stor enighet om vad det är. Ja, svaret förblir oklart eftersom det är omöjligt att sätta fingret exakt på det. Man kan räkna upp en lista med konstnärer, kritiker, curatorer och andra som företräder spetskompetensen. Det går att nämna arbetssätt, teorier, attityder som utmärker den. Konstlivet just nu är lite grumligt varför det finns flera aspekter att hantera, några så sakta på väg ut och andra på väg in. Men det ändrar inte mycket. Den som är med i svängen vet vad det handlar om.

Och ändå. Konstvärlden tar miste. Det som man kallar för spetskompetens är något med kort giltighet. När det blir dags för en summerande historieskrivning kommer nästan allt att åka ut och skäligen glömmas. Oerhört lite kommer att bli kvar när spetkompetensen får ett historiskt perspektiv. Det är inte lätt att pröva på att göra bedömningen av vad som är bra nog i just-nu-spetskompetensen – och vad som skulle vara uppenbart dåligt.

Kan man slå fast att något som man stöter på är direkt dåligt? Jag har funderat på det sedan jag för en tid sedan såg Lali Chetwynds presentationsvideo från Tatetriennalen i fjor. Den verkar fullständigt hopplös. Men så smyger sig en misstanke in? Är det medvetet? Kan det försvaras genom att jag uppfattar den på fel nivå? Men den är nog bara dålig. Se själv och hav en rolig stund: video.

lindoöstlind.jpg
Spetsfolk: Niclas Östlind och Maria Lind

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 237: I spetsen

  1. Saladfingers skriver:

    Hej!
    Jag har för första gången bläddrat runt på den här sidan och måste börja med att påpeka att jag är novis inom konstteori men för den delen inte ointresserad. Så jag har några frågor om saker som tycks vara självklara i diskussionerna här… Jag har försökt leta mig runt lite och fastnade i diskussionen kring del 146 https://www.vilks.net/?p=286.
    Och funderade lite på om en konstnär kan vara bra utan att vara medveten om den aktuella diskursen?
    Du skriver i 146/XXXVIII:
    “Cindy Shermans Film stills handlar enligt de etablerade diskurserna om ett postfeministiskt genusperspektiv. Cindy själv vill inte gå med på det men det bryr sig ingen om. Men det är naturligtvis inte det som ger hennes projekt kvalitet. Det är något annat, det ovanliga infallet eller hur man vill beskriva det. Men den nu fastlåsta diskursen fångar betraktarens intresse och gör en bestämd läsning möjlig”
    Alltså förväntar jag mig ett jakande svar på den frågan. Men hur kommer det då sig att det är konstnären som är bra och inte dess uttolkare? För att hon gjorde något oväntat?
    Hon lämnade alltså en öppning att läsa in verket i de dåvarande diskurserna kring postfeministiskt genusperspektiv men det var inte det hon själv ville. Man skulle ju kunna se det som ett misslyckande…
    Den oväntade twisten är något som jag tycker mig ha hittat som ett nyckelord för din åsikt om bra konst. Vad händer då när twisten var innebörden kritikerna inte förstod?
    Du är inne på det i det sista stycket av den här artikeln. Men tvärtom då? När något verkar lysande, genialt och fantastiskt men hela konstetablissemanget missförstod det. Det fanns inget… eller något helt annat.
    Jag menar finns det bara mer eller mindre lyckade konstnärer i förhållande till kritikernas förväntningar?

  2. Lars skriver:

    Hej Sallad, Saken löser sig själv genom att konstvärlden tillsammans skapar en gällande uppfattning. Om konstnären går mot denna spelar ingen roll om ingen lyssnar. I allmänhet går konstnärerna med eftersom det brukar vara gynnsamt.

    Och om man försöker lura konstvärlden? Blir det inte genomskådat blir det ingenting.

  3. Joaquim skriver:

    Jag har också funderat lite på samma sak som Sallad. När det gäller Sherman och de flesta andra konstnärer vars budskap oftast är något som formulerat av medier och teoretiker (något annat är otänkbart efter som journalister och kritiker inte vill ha slutsatserna serverade för sig, då skulle deras jobb vara meningslöst), ingår de redan genom utbildning, kontaktnät etc. i konstvärlden. De har en mer eller mindre medveten känsla för hur man gör ett “substantiellt” verk som det går att applicera meningar på.

    Men jag tänkte lite på den här tysken. Hur står det till med honom egentligen:

    http://www.postmedia.net/01/schneider.htm

    Hadet!/ JOcke

  4. Lars skriver:

    Hej Jocke. Jo, tysken är lite underlig så man får se det som en del av den eventuella förklaringen.

  5. Joaquim skriver:

    Skulle du kalla det art-brut? Är Gregor en samtidskonst savant? Är han ett mänskligt ready-made?
    /J

  6. Lars skriver:

    Nej, det är inte så långt gånget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.