Vilks.net

Endast undersökningen är vaken

Bonniers konsthall

En sak som kommer att stå sig ett gott stycke tid framöver är Undersökningen. Ingen konstnärlig kvalitet utan undersökning. Förr var honnörsbegreppen estetisk upplevelse och autentiskt uttryck. Därefter följde distans, ironi och meta. Så kom socialkritiken och när den inte kunde hålla vad den lovade fick konsten moderera sig till Undersökningen. Också ett sätt att hålla konst-som-forskning på behörigt avstånd.

Den som gör något i konsten idag skall alltså företa en undersökning. Samtliga agenter är överens om detta. På Bonniers konsthall kan vi möta Monica Bonvicini, ett i samtidskonsten kvalitetssäkrat varumärke (219). Redan i tredje meningen i utställningens introduktionstext kastar konsthallschef Sara Arrhenius in undersökning: ”en mycket handfast undersökning av arkitekturens och den byggda världens bakomliggande kulturella förutsättningar.” Och så den obligatoriska raden av frågor om hierarki och exkludering: ”Vem definierar vad som räknas som god eller dålig arkitektur? Vilket liv och vilka människor är den byggda världen gjord för? Vem inkluderas och vem exkluderas?” Som bekant är eventuella svar något som faller utanför konstens domäner.

Därmed är det diskursiva placerat där det skall och utställningen kan konsumeras, men med fördel av den som förstår hur spelet fungerar. Jag mötte vid receptionsdisken ett par gnälliga modernister som ropade efter tavlor. Skall man sätta in antropologer och terapeuter? Å andra sidan ledde hallens pedagog en grupp intresserade pensionärer som fick veta att Bonvicinis video Hammering Out (1998) (en hand slår mot en vägg med en slägga och putsen faller) var en bild av kvinnans sociala instängdhet. Men några fattar galoppen och ser t ex att hallen är uppdaterad med att på en gång visa fram den rådande treenigheten: Sex, våld och djur. Sex och våld springer fram ur Bonvicinis kollektion, djuren finner man på caféet i Jesper Carlsen videor med ekorrar och fåglar.

Efter att en kort stund ha betraktat Bonvicinis Chain Swing från 2006 (enligt konsthallschefen handlar det där ”om hur man som betraktare blir medbrottsling i ett perverst spel mellan betraktare och betraktad” – men knappast för pensionärerna) och efter att ha hört videosläggans taktfasta dunkande var det dags att möta fotfolket vilket också är representerat på utställningen. Genom ifyllda frågeformulär har ett stort antal byggnadsarbetare från olika länder fått svara på konstnärens frågor. Konstnären har ju sagt att knegarna sexualiserar våra byggnader med sina valkiga händer och hon ställer också lätt impertinenta frågor om privatliv och homosexualitet. Bonniers vernissagekort visar ett sådant frågeformulär där en aggressiv svensk byggnadsjobbare inte skräder på orden. En röst från det vulgära folket är något en förfinad konsthall kan kokettera med och så blir det också här. Det framvisade svaret är mycket otypiskt. Läser man genom de utställda formulären finner man huvudsakligen försynta herrar som svarar på artigaste vis vilket gör byggnadsarbetaren föga frustande och rå – och lite mindre konstintressant.

Folket fick i alla fall vara med på ett hörn och besökarna som läser formulär kan vandra över gipsgolvet Plastered (1998). När man rör sig över detta skall det långsamt gå i bitar. Det kan mycket väl vara fallet men med betoning på långsamt. Säkerheten kommer nog före konsten när vi hamnar i konsthallsformatet.

På alla plan är Bonviciniutställningen (pågår till 29 april) en solid uppvisning i den internationella samtidskonstens kvalitetsavdelning. Det kanske inte går till historien men just nu är det riktigt stort. Nästa steg för Bonvicini blir Moskvabiennalen som öppnar den 1 mars.

Monica Bonvicini What does your Wife/Girlfriend think of your rough and dry hands? 1999/2007

Kan det bli ett problem att något är bra? Frågan dyker upp inför mötet med receptionen av William Kentridge Black Box. I och för sig inte någon isolerad del av Kentridge arbete, ser man sig runt i detta finner man mottagandet som överväldigande. Men hur som helst: Black Box (2005) som nu visas på Moderna Museet. Det är en scen med olika skikt där filmbilder, både tecknade och fotografiska projiceras och där mekaniska figurer rör sig fram och tillbaka på det ganska smala scenutrymmet.

Alltsedan Documenta 11 2002 har Kentridge haft smak för operan. Det är det saken handlar om: bild, rörelse, musik, uppträdande, scenväxlingar. Jag bänkar mig framför miniatyrteatern och sitter där som motsträvig åskådare. Kan det verkligen vara så förtvivlat bra? För allt i världen, det är liv och rörelse, musiken är suggestiv. Vi har också den nödvändiga molltonen, den rörliga megafonfiguren med texten ”Sorgearbete” som dansar runt med Kentridge Noshörning vilken symboliserar Afrika. Och det tydliga utpekandet: Folkmordet på Hererofolket i Tyska Sydvästafrika. Men särskilt sorgligt blir det inte, däremot blir det rätt. Den postkoloniale kolonialistarvtagaren kan sittande och utan alltför stort lidande assimilera sin stora skuld.

Lite för bra för att vara sant, allkonstverket med den vite mannens skuld inbyggd som habilt skuldarbete. När ett konstverk bara är bra är det inte längre bra, icke-bra är en förutsatt kvalitetsegenskap i konsten. Rentav är det dags att putsa av Adorno. Inte för att jag har mycket till övers för denne dunkle romantiker men ibland får han till det. Wagner, säger han, kamouflerar oförenligheten mellan det estetiska och det kommersiella. Den tanken landar väl i samtidens konstlandskap. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun eftersom uttalandet vilar i den modernistiska myllan. Det håller nog ändå, estetiken kan inte vara kommersiell enär den representerar det överskridande och det obegripliga. Ingen vill ha det – förutsatt att det inte är en falsk version, alltså ett redan känt överskridande och obegripligt.

Kentridge kan med andra ord sägas vara den som lägger konsten till rätta för den segrande liberala borgerligheten, estetiken blir kommersiell. I första hand handlar detta om att den kan konsumeras på ett sätt som verkar autentiskt och moraliskt försvarbart, den glider dessutom lätt ned i den bildade medelklassens konstlängtande strupar. Skall man gå ännu längre och travestera Adorno om det han skrev om Beethoven? Det som representerar den nyligen triumferande borgerligheten? Konsten som under de senaste decennierna förvandlats till politiskt ”svagt mot vänster” behöver inte längre skämmas för att ha blivit lite småborgerlig. Det är kamouflerat av den allra bästa samtidskonsten.

William Kentridges triumf Black Box

Det blev ungefär som man kunde tänka sig med Bäckström/Carpelan på Färgfabriken. Se t ex Dan Jönsson i DN. Bäckström hade valt sin konstnär med omsorg och fick i gengäld ett verk i sin egen stil. Frågan om vem som är vad, alltså om Bäckström är konstnär eller curator och om det är fel att skapa en konstnär visade sig skäligen ointressanta. Konstvärlden har ett handfast sätt att uppfatta identiteter och Miriam Bäckström är konstnär och inte curator. En curator är en sådan om denne blir uppfattad som curator av konstvärlden. Det skall mycket till för att gå ur sin roll. Maurizio Cattelan som var huvudansvarig för Berlinbiennalen i fjor förblir utan problem konstnär och det gäller även Damien Hirst som, liksom många andra, gjort inhopp som curator. Någon ny konstnär skapades inte heller. Det brukar inte ske i en plötslig händelse. Kira Carpelan framstår väl inte som någon stjärnskott genom den film hon producerade till utställningen men hon kan skriva in Färgfabriken i sitt cv och det är inte det sämsta – dessutom att hon har samarbetat med Bäckström.

Även om utställningen nog bara nådde ett ”jaså”, kan den fortfarande få luft under vingarna. Allt som behövs är en välvillig skribent, hyggligt ansedd, som tar sig an de teoretiska möjligheterna och att en sådan text går ut genom Artforum. Det är fullt tillräckligt.

På sina håll tycks gränsdragningar vara ett svårt kapitel i konstvärlden. Klara Kristalova ställer fram till den 25.2 ut Galleri Magnus Karlsson. Hon visar keramiska skulpturer. Detta föranleder Camilla Hammarström till ett utfall mot konstens ”apartheid” i Aftonbladet. Skribenten känner sig dock den här gången något lättad: ”Det fanns en tid då avgränsningen mot det lägre värderade konsthantverket var avgörande för en karriär i den finare gallerivärlden. Det är befriande att så inte längre är fallet. Jag tycker mig de senaste åren ha sett allt fler exempel på en upplösning av genrernas och materialens apartheidlagar.”

Hammarström tillhör litteraturvärlden och är i själ och hjärta modernist, något som kan förklara hennes uttalande. Klara Kristalova är självklart ett exempel på ”kannibal”, alltså en konstnär som besöker kusinerna från landet, alltså konsthantverkarna, tar ifrån dem deras produkter vilka sedan med ett enkelt institutionsbyte blir fullvärdig samtidskonst. Det är där hon hör hemma. Tron att det skulle vara fördelaktigt att blanda konst och konsthantverk är en naiv betraktelse. Vi har att göra med två olika marknader och två olika institutioner. Ställer man ut konsthantverk som konst är det inte ett steg mot befrielse utan ett konstnärligt arbetssätt. Man kan jämföra med den alltid lika gångbara pissoaren. När den ställdes ut blev varken designern eller den sanitärfabrik som tillverkade produkten en del av konsten. Vill man kan man kalla det för ”apartheidlagar”. En enklare skrivning är att allting inte nödvändigtvis måste vara likadant. En keramisk skulptur kan vara konsthantverk, samma skulptur kan föras in i konstvärlden och förses med en diskurs av Agamben. Med viss list och en inte alldeles obesvärad balansgång kan en konstnär försöka sig på att serva två marknader samtidigt. Emellertid kan man vara säker på att det nästan alltid är givet om det handlar om en konstnär eller om en konstnär på tillfälligt besök i konsthantverksvärlden.

Klara Kristalova, keramiska skulpturer på Galleri Magnus Karlsson