Det blev ungefär som man kunde tänka sig med Bäckström/Carpelan på Färgfabriken. Se t ex Dan Jönsson i DN. Bäckström hade valt sin konstnär med omsorg och fick i gengäld ett verk i sin egen stil. Frågan om vem som är vad, alltså om Bäckström är konstnär eller curator och om det är fel att skapa en konstnär visade sig skäligen ointressanta. Konstvärlden har ett handfast sätt att uppfatta identiteter och Miriam Bäckström är konstnär och inte curator. En curator är en sådan om denne blir uppfattad som curator av konstvärlden. Det skall mycket till för att gå ur sin roll. Maurizio Cattelan som var huvudansvarig för Berlinbiennalen i fjor förblir utan problem konstnär och det gäller även Damien Hirst som, liksom många andra, gjort inhopp som curator. Någon ny konstnär skapades inte heller. Det brukar inte ske i en plötslig händelse. Kira Carpelan framstår väl inte som någon stjärnskott genom den film hon producerade till utställningen men hon kan skriva in Färgfabriken i sitt cv och det är inte det sämsta – dessutom att hon har samarbetat med Bäckström.
Även om utställningen nog bara nådde ett ”jaså”, kan den fortfarande få luft under vingarna. Allt som behövs är en välvillig skribent, hyggligt ansedd, som tar sig an de teoretiska möjligheterna och att en sådan text går ut genom Artforum. Det är fullt tillräckligt.
På sina håll tycks gränsdragningar vara ett svårt kapitel i konstvärlden. Klara Kristalova ställer fram till den 25.2 ut Galleri Magnus Karlsson. Hon visar keramiska skulpturer. Detta föranleder Camilla Hammarström till ett utfall mot konstens ”apartheid” i Aftonbladet. Skribenten känner sig dock den här gången något lättad: ”Det fanns en tid då avgränsningen mot det lägre värderade konsthantverket var avgörande för en karriär i den finare gallerivärlden. Det är befriande att så inte längre är fallet. Jag tycker mig de senaste åren ha sett allt fler exempel på en upplösning av genrernas och materialens apartheidlagar.”
Hammarström tillhör litteraturvärlden och är i själ och hjärta modernist, något som kan förklara hennes uttalande. Klara Kristalova är självklart ett exempel på ”kannibal”, alltså en konstnär som besöker kusinerna från landet, alltså konsthantverkarna, tar ifrån dem deras produkter vilka sedan med ett enkelt institutionsbyte blir fullvärdig samtidskonst. Det är där hon hör hemma. Tron att det skulle vara fördelaktigt att blanda konst och konsthantverk är en naiv betraktelse. Vi har att göra med två olika marknader och två olika institutioner. Ställer man ut konsthantverk som konst är det inte ett steg mot befrielse utan ett konstnärligt arbetssätt. Man kan jämföra med den alltid lika gångbara pissoaren. När den ställdes ut blev varken designern eller den sanitärfabrik som tillverkade produkten en del av konsten. Vill man kan man kalla det för ”apartheidlagar”. En enklare skrivning är att allting inte nödvändigtvis måste vara likadant. En keramisk skulptur kan vara konsthantverk, samma skulptur kan föras in i konstvärlden och förses med en diskurs av Agamben. Med viss list och en inte alldeles obesvärad balansgång kan en konstnär försöka sig på att serva två marknader samtidigt. Emellertid kan man vara säker på att det nästan alltid är givet om det handlar om en konstnär eller om en konstnär på tillfälligt besök i konsthantverksvärlden.
Klara Kristalova, keramiska skulpturer på Galleri Magnus Karlsson
jag undrar VARFÖR hade inte Carpelan kunnat göra sin egen grej??? jag ser inte det omöjliga i det. att verkligen använda bäckström. suga ur henne allt som bara går. är det för att Miriam hade blivit arg då?
konstnärer har ju i alla tider haft assistenter.
Valet var nog omsorgsfullt gjort. Om Bäckström medvetet valt en konstnär som arbetar helt annorlunda än vad hon själv gör hade saken blivit en annan. Men uppenbarligen var hon inte intresserad av det. Vi vet inte vad damerna har kommit överens om.
dethär projektet har så mycket potential tycker jag. verkligen en del intressanta frågor men kanske att det är just dethär med publikvänligheten som gör att det faller. blir tunnt och såsigt.
föresten bäckström kan väl skriva sin egen artikel till artforum? det är ju helt i linje med projektet. en intelligent totalsågning utav sej själv kanske.
har föresten en del dilemman kring just dethär med publikvänligheten. någon sa att det över lag är allt för mycket publikfrieri över dagens konstnärer. jag menar att det är väl ok sålänge det är konstnärens behov utav publikfrieri som är anledningen.. snarare så att man generaliserar; Konstnären, Institutionen, Betraktaren.. att man använder Betraktaren som en ingrediens i soppan så att säga.. eller?
liksom för länge sedan hade jag någon slags ide om konsten som kommunikation… att i kommunikationen uppstod konsten. men det känns förbannat långt borta..
jag ser istället allt mer nödvändigheten att vara elitistisk och elak. skita i betraktaren samt idioter som blandar sej i debatter och har åsikter om ditt å datt.. att välja en intelligent fiende..
nu låter det som jag säger emot mej själv men det gör jag inte.. det är iallafall inte det jag menar
Karin, det är inte lätt att vara elitistisk. Klart att du kan förutsätta att premisserna för din utställning skall vara kända och att en publik som inte är initierad inte fattar något eftersom det inte finns någon information. Men frågan är vad man vinner på sådant.
Och fiender. Var hittar man dessa? Och om man skulle lyckas hur får man dem att uttala sig?
Men din tanke menar jag är riktig. I grund och botten handlar konsten om att vara elitistisk och inte populär.
Pingback: Vilks.net » Blog Archive » Del 278: När solförmörkelsen brinner