Del 252: Rätt, alltför rätt

Kan det bli ett problem att något är bra? Frågan dyker upp inför mötet med receptionen av William Kentridge Black Box. I och för sig inte någon isolerad del av Kentridge arbete, ser man sig runt i detta finner man mottagandet som överväldigande. Men hur som helst: Black Box (2005) som nu visas på Moderna Museet. Det är en scen med olika skikt där filmbilder, både tecknade och fotografiska projiceras och där mekaniska figurer rör sig fram och tillbaka på det ganska smala scenutrymmet.

Alltsedan Documenta 11 2002 har Kentridge haft smak för operan. Det är det saken handlar om: bild, rörelse, musik, uppträdande, scenväxlingar. Jag bänkar mig framför miniatyrteatern och sitter där som motsträvig åskådare. Kan det verkligen vara så förtvivlat bra? För allt i världen, det är liv och rörelse, musiken är suggestiv. Vi har också den nödvändiga molltonen, den rörliga megafonfiguren med texten ”Sorgearbete” som dansar runt med Kentridge Noshörning vilken symboliserar Afrika. Och det tydliga utpekandet: Folkmordet på Hererofolket i Tyska Sydvästafrika. Men särskilt sorgligt blir det inte, däremot blir det rätt. Den postkoloniale kolonialistarvtagaren kan sittande och utan alltför stort lidande assimilera sin stora skuld.

Lite för bra för att vara sant, allkonstverket med den vite mannens skuld inbyggd som habilt skuldarbete. När ett konstverk bara är bra är det inte längre bra, icke-bra är en förutsatt kvalitetsegenskap i konsten. Rentav är det dags att putsa av Adorno. Inte för att jag har mycket till övers för denne dunkle romantiker men ibland får han till det. Wagner, säger han, kamouflerar oförenligheten mellan det estetiska och det kommersiella. Den tanken landar väl i samtidens konstlandskap. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun eftersom uttalandet vilar i den modernistiska myllan. Det håller nog ändå, estetiken kan inte vara kommersiell enär den representerar det överskridande och det obegripliga. Ingen vill ha det – förutsatt att det inte är en falsk version, alltså ett redan känt överskridande och obegripligt.

Kentridge kan med andra ord sägas vara den som lägger konsten till rätta för den segrande liberala borgerligheten, estetiken blir kommersiell. I första hand handlar detta om att den kan konsumeras på ett sätt som verkar autentiskt och moraliskt försvarbart, den glider dessutom lätt ned i den bildade medelklassens konstlängtande strupar. Skall man gå ännu längre och travestera Adorno om det han skrev om Beethoven? Det som representerar den nyligen triumferande borgerligheten? Konsten som under de senaste decennierna förvandlats till politiskt ”svagt mot vänster” behöver inte längre skämmas för att ha blivit lite småborgerlig. Det är kamouflerat av den allra bästa samtidskonsten.

kentridge_04lit.jpg
William Kentridges triumf Black Box

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.