Vilks.net

Sally Mann ställer ut på Kulturhuset i Stockholm. I pressmeddelandet läser man att ”Sally Mann är en av vår tids främsta fotografer”. Och något längre ner i texten får man veta att ”Utställningen fokuserar på tre av Sally Manns konstprojekt” (ordet ”fokusera” är tydligen nödvändigt att skriva in i varje pressmeddelande). Hon är alltså både fotograf och konstnär. Det är sällan man ser någon kommentar om denna bodelning. Men det är långtifrån samma sak; när fotografiet vandrar in i konsten vandrar det förklätt.

Hur gör man då för att berättiga fotot som konst? Ja, det får passas in i de former som gäller för konsten. Om vi börjar med paret Bernd och Hilla Becher, vilka på 1960- och 70-talet arbetade som vanliga fotografer, kom de att bli en del av konceptkonsten. Inom den fanns många som fotograferade men knappast någon i mera traditionell mening fotograf. Bechers är däremot både konstnärer och fotografer, gångbara inom två områden. Där, ca 1970, kan man nog säga att fotografiet som konst har sin egentliga början. Bechers fick sedan en avgörande betydelse som fostrare av en första generations fotokonstnärer: Thomas Ruff, Thomas Struth, Andreas Gursky, Candida Höfer.

I USA finns det inte samma förbindelseschema mellan konceptkonst och fotograf. Här blir det istället ett antal konstnärer som på lite olika vägar etablerar sig som konceptfotografer (Cindy Sherman, Sherrie Levine, Louise Lawler) samt en rad andra med stark fotografisk profil: Robert Mapplethorpe, Sally Mann, Andres Serrano.

Canada har ett men icke desto mindre centralt namn: Jeff Wall, ett mycket tydligt exempel på en fotograferande konceptualist som i hög grad uppfattas som fotograf.

Summerar man dessa kortfattade och säkert ofullständiga uppgifter kan man slå fast att fotografiet blir en del av konsten under 1980-talet. Det som sedan händer är att annekteringen av fotografiets tidigare historia äger rum som om den alltid hört samman med konsten.

Avgörande är naturligtvis hur företeelsen behandlas. Traditionellt fotografi har ägnat sig åt en egen estetik som inte kunde tränga sig in i modernismens huvudfåra, måleriets stilutvecklingshistoria. Men det har självfallet framträtt som nyhetsförmedlare, dokumentärt, reportage, inom reklam, industri osv. När fotografiet tar steget in i konsten är måleriet på reträtt, konstens ojämförligt dominerande master narrative får vika för ett knippe av andra tekniker vilka kan hållas samman genom att placera konceptet som centrum. Diskursbildningen är ett av symptomen som gör det möjligt att se fotografiet förvandlas till konst. I tillägg finns provokationen, nu som konstprovokation och inte enbart som provocerande bild. Dessutom får de tidigaste representanterna för konstfotografiet ett försteg som grundläggare i konstens historiska utveckling.

För att det skall fungera med fotografiet som konst måste utövaren söka sig till eller fångas upp av konstvärldens förmedlingssystem, alltså rätt gallerier, konsthallar och övrigt sammanhang. Det är precis vad som har skett och därmed kan vi se hur konsten på ett till synes alldeles självklart sätt har erövrat ännu ett fält. Fortfarande finns det andra fotografer, strängt taget är det mesta av fotografiet alltjämt inte konst. Men allt av intresse slukas av konstvärlden som ständigt måste finna nytt blod.

Sally Mann fick till en skandal med Immediate Family 1992 då bilderna av hennes barn kom att uppfattas som barnpornografi. Med konstens diskurs och en god passform till frågor om identitet och kön kunde motståndet vändas till en närmast självklar konstnärlig fördel. Och 1997 kunde hon visa en ny aspekt av sitt arbete med Mother Land en, som det heter, undersökning av den amerikanska Södern och dess landskap. I What Remains 2003 har Mann utifrån personliga erfarenheter ägnat sig åt temat Döden. Hennes bilder fungerar både som konst och som fotografi.

Utställningen på Kulturhuset pågår till den 6 maj.

Bernd och Hilla Becher: Vattentorn 1963. Inte konst då, men nu

Sally Mann Immediate Family 1992

En smula realistisk struktur skulle nog inte skada vid betraktandet av samtidskonsten. Som det heter, detta har hänt:

En gång handlade konsten om estetiska upplevelser vilka kunde vara överskridande och utmanande. Konstbetraktaren fick pröva saken med sin egen upplevelse, går, går ej, går kanske – och går till slut.

Senare kom konsten att handla om sitt eget överskridande och sin egen utmaning: Kan detta vara konst? Ja, nej, kanske – och till slut kan det.

Så kom det sociala. Hur skall det prövas? Knappast med betraktarens upplevelse eftersom konsten inte är särskilt intresserad av konstvärldens förståelse av sociala problem. De har redan tagit ställning. Ett hopp föddes om att den socialkritiska effekten av konsten skulle kunna stråla ut till folket, men grusad är den förhoppningen.

Illa, illa, kan man tycka, men konsten har kvar det att vara ett evenemang. Den är välutrustad med biennaler. Sådana är nödvändiga för att bibehålla någon trovärdighet i det sociala engagemanget. Privata gallerier och även de flesta konsthallar kan inte i någon större utsträckning föra fram social aktivism. Bara om det är häftigt, lite kul och har tillräcklig bredd för att kunna vara familjeföreställningar. Därför har vi biennaler. Det kan kännas lite tröttsamt med dem alla men det är långtifrån slut. Vi får fler och fler och större och större. Fortfarande kan man säga att vi befinner oss i biennalernas ungdom. Gott om plats för tillväxt. Och inte är det många biennaler som på allvar räknas. De asiatiska är bekräftande och ibland storslagna men vi förväntar oss inte något avgörande från det hållet. De ligger för långt ifrån de västliga konstcentralerna.

Den gamla uppbyggnaden var Venedig (där skall det ske något) och giganten Documenta i Kassel(alltid med övertygande genomslag). På flankerna São Paulo och i någon mån Sydney. Och i väster den amerikanska, givna trendsättare: Whitney.

Nu finns det massor men få av dem har lyckats med en riktig positionering. Berlin får räknas till dem som åtminstone lyckats till hälften. Nykomlingar bemöts med skepsis och för att ha en chans måste de följa dels det grundläggande biennalreceptet och dels stöta energiskt i sina basuner.

Och nu kommer det en som vill vara en tungviktare: Moskva rullar ut stora biennalkanonen. Den 1 mars går det lös. Överkörd redan i starten är Berlin med sin ynkliga uppsättning av Cattelan och hans två assisterande curatorer. Moskva kastar in 8 curatorer och 5 utställningar jämte sidoprojekt. Detta räcker ändå inte långt eftersom Moskva finns i utkanten och bara har en biennal bakom sig. Att Giorgio Agamben kommer räcker naturligtvis inte och inte är det riktigt lyckat att Yoko Onos utställning blivit senarelagd. För en vecka sedan presterade biennalen en nyhet som en sensation:

Moskvabiennalens curatorer och konstnärer ifrågasätter huvudtemat om geopolitik, marknaden och glömska. Biennalen skall i stor stil genomföra en institutionskritik med sig själv som objekt. Fast inte riktigt, efter rubriken tonas saken ned till att biennalen vänder sig till dem som bär på osäkerheten om var man befinner sig och vart man är på väg. Man kan misstänka att allt detta är en omskrivning av ett tillstånd i Moskvabiennalen: Kaos.

Rosa Martinez bekräftar
– att Konstnärerna inte vet vart man är på väg. Alldeles som Alice och Cheshire katten i Alice i Underlandet:

’In that direction,’ the Cat said, waving its right paw round, ’lives a Hatter: and in that direction,’ waving the other paw, ’lives a March Hare. Visit either you like: they’re both mad.’
’But I don’t want to go among mad people,’ Alice remarked.
’Oh, you ca’n’t help that,’ said the Cat: ’we’re all mad here. I’m mad. You’re mad.’
’How do you know I’m mad?’ said Alice.
’You must be,’ said the Cat, ’or you wouldn’t have come here’.
grinned a little wider. ’Come, it’s pleased so far’, thought Alice, and she went on. ’Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’
’That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.
’I don’t much care where—-’ said Alice.
’Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.
’—-so long as I get somewhere,’ Alice added as an explanation.
’Oh, you’re sure to do that,’ said the Cat, ’if you only walk enough.’
Alice felt that this could not be denied, so she tried another question. ’What sort of people live about here?’

Så vidare Moskvabiennalen