Sally Mann ställer ut på Kulturhuset i Stockholm. I pressmeddelandet läser man att ”Sally Mann är en av vår tids främsta fotografer”. Och något längre ner i texten får man veta att ”Utställningen fokuserar på tre av Sally Manns konstprojekt” (ordet ”fokusera” är tydligen nödvändigt att skriva in i varje pressmeddelande). Hon är alltså både fotograf och konstnär. Det är sällan man ser någon kommentar om denna bodelning. Men det är långtifrån samma sak; när fotografiet vandrar in i konsten vandrar det förklätt.
Hur gör man då för att berättiga fotot som konst? Ja, det får passas in i de former som gäller för konsten. Om vi börjar med paret Bernd och Hilla Becher, vilka på 1960- och 70-talet arbetade som vanliga fotografer, kom de att bli en del av konceptkonsten. Inom den fanns många som fotograferade men knappast någon i mera traditionell mening fotograf. Bechers är däremot både konstnärer och fotografer, gångbara inom två områden. Där, ca 1970, kan man nog säga att fotografiet som konst har sin egentliga början. Bechers fick sedan en avgörande betydelse som fostrare av en första generations fotokonstnärer: Thomas Ruff, Thomas Struth, Andreas Gursky, Candida Höfer.
I USA finns det inte samma förbindelseschema mellan konceptkonst och fotograf. Här blir det istället ett antal konstnärer som på lite olika vägar etablerar sig som konceptfotografer (Cindy Sherman, Sherrie Levine, Louise Lawler) samt en rad andra med stark fotografisk profil: Robert Mapplethorpe, Sally Mann, Andres Serrano.
Canada har ett men icke desto mindre centralt namn: Jeff Wall, ett mycket tydligt exempel på en fotograferande konceptualist som i hög grad uppfattas som fotograf.
Summerar man dessa kortfattade och säkert ofullständiga uppgifter kan man slå fast att fotografiet blir en del av konsten under 1980-talet. Det som sedan händer är att annekteringen av fotografiets tidigare historia äger rum som om den alltid hört samman med konsten.
Avgörande är naturligtvis hur företeelsen behandlas. Traditionellt fotografi har ägnat sig åt en egen estetik som inte kunde tränga sig in i modernismens huvudfåra, måleriets stilutvecklingshistoria. Men det har självfallet framträtt som nyhetsförmedlare, dokumentärt, reportage, inom reklam, industri osv. När fotografiet tar steget in i konsten är måleriet på reträtt, konstens ojämförligt dominerande master narrative får vika för ett knippe av andra tekniker vilka kan hållas samman genom att placera konceptet som centrum. Diskursbildningen är ett av symptomen som gör det möjligt att se fotografiet förvandlas till konst. I tillägg finns provokationen, nu som konstprovokation och inte enbart som provocerande bild. Dessutom får de tidigaste representanterna för konstfotografiet ett försteg som grundläggare i konstens historiska utveckling.
För att det skall fungera med fotografiet som konst måste utövaren söka sig till eller fångas upp av konstvärldens förmedlingssystem, alltså rätt gallerier, konsthallar och övrigt sammanhang. Det är precis vad som har skett och därmed kan vi se hur konsten på ett till synes alldeles självklart sätt har erövrat ännu ett fält. Fortfarande finns det andra fotografer, strängt taget är det mesta av fotografiet alltjämt inte konst. Men allt av intresse slukas av konstvärlden som ständigt måste finna nytt blod.
Sally Mann fick till en skandal med Immediate Family 1992 då bilderna av hennes barn kom att uppfattas som barnpornografi. Med konstens diskurs och en god passform till frågor om identitet och kön kunde motståndet vändas till en närmast självklar konstnärlig fördel. Och 1997 kunde hon visa en ny aspekt av sitt arbete med Mother Land en, som det heter, undersökning av den amerikanska Södern och dess landskap. I What Remains 2003 har Mann utifrån personliga erfarenheter ägnat sig åt temat Döden. Hennes bilder fungerar både som konst och som fotografi.
Utställningen på Kulturhuset pågår till den 6 maj.
Bernd och Hilla Becher: Vattentorn 1963. Inte konst då, men nu
Sally Mann Immediate Family 1992