Del 269: Dansa med vargar

Det är inte alltid som man omedelbart kan förstå samtidskonstens struktur. Men saken handlar om ”det som gäller”. Åtskilliga är irriterade över detta. En relativt begränsad grupp i konstvärlden låter sig pekas ut som platsen där konsten sker. Och vad är då detta? Intressant är det onekligen eftersom vi just här finner den i nuet vägande kvaliteten.

Man kan först snitta upp konsten i Modernism och DIS (den internationella samtidskonsten). Den modernistiska jättearmén är en koloss på lerfötter och som trendsättare och debattforum har den mycket liten betydelse. Men även DIS får vi snitta upp, lämpligen i tre delar:

1. Den historiska (med sådana konstnärer som Jeff Koons och Gerhard Richter)

2. Den som är passé (t ex Damien Hirst, Pipilotti Rist, Maurizio Cattelan, Bröderna Chapman)

3. Den sektor som tillhandahåller de giltiga trendsättarna.

Dessutom bör man placera en gråzon mellan 2 och 3 innehållande dem som vippar farligt långt ut på avfallskanten (exempelvis Monica Bonvicini, Liam Gillick, Isaac Julien, Tracey Emin).

Företagsamma medspelare och agenter i DIS får hålla tungan rätt i mun och göra knivskarpa analyser. Rent mänskliga felslut är vanliga. I den pågående biennalen i Moskva (till 1.4) fanns en hel del svenskar, bl. a. vår kompetenta kritiker m. m. Sinziana Ravini. Hon skulle nu dansa, ty det gör man på biennaler, och hade att välja mellan Matthew Barney (77) och Jonathan Meese (249). Då tar hon Barney trots Power Ekroths alldeles korrekta protester. Gick hon efter artfacts istället för att känna av trendigheten? Eller skall saken helt och hållet skrivas på hjärtats konto? Hur som helst har vi något att lära av denna händelse. I den uppkomna situationen är det Meese som gäller eftersom han är en av de stora just-nu-trendsättare. Och visst är det intressant eftersom Meese då kan sägas representera det som är kvalitet i konstens spetsfunktion. Där svänger pendeln relativt fort men inte ohejdat och Meese är en rätt stabil kvalitetsstod. Han är givetvis inte det enda namnet, listorna på de gällande blir långa men något osäkra. Låt mig ytterligare föreslå Gerard Byrne, Adel Abdessemed, Trisha Donnelly, Saâdane Afif; däremot knappast Terence Koh som mera är ett fenomen än en allvarlig konstnärlig utmaning.

Jonathan Meese, som tidigare presenteras (Konstvilks Del 261), är sevärd. En stor del av hans produktion är stora fula målningar och installationer. Mest sting är det nog i hans framträdanden, så bänka er gott folk och ta er genom två performance, den första med text och uppläsning av Ezra Pound, den är nästan bra, och så en riktig Meese som exorcist i den barocka skepnaden Noël Coward is back, Tate Modern 2006. Så sitter trenden, åtminstone i en väsentlig förgrening. Och välj danspartner med omsorg.

I valet mellan att dansa med

barneyfix.jpg
Matthew Barney

eller

meesefix.jpg
Jonathan Meese – tog hon Barney och hamnade i fel DIS-grupp.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

33 svar på Del 269: Dansa med vargar

  1. Martin Schibli skriver:

    Visst är det som performancekonstnär Meese är intressant. Första gången jag såg honom var år 2000 (eller 2001) i en nästan 3 timmar lång performance där han bl a skrek Honecker säkert i 10 minuter. Det finns säkert flera skäl till att Meese inte blivit ett större namn i Svenska kretsar. Meese huserar i Tyskland, Sverige är generellt anglosaxiskt inriktat. Meeses fysiska konst kanske inte vid första anblick är så rolig, och har bedömts lite väl snabbt (i Sverige) som alltför nära tidigare generationer tyskar som Kiefer, istället för att se Meese som en konstnär som agerar inom en tysk tradition. När Meese ställde ut i köpenhamn häromåret fick det ingen större uppmärksamhet, och minst en svensk kritiker skrev negativt om Meese, och jag minns ingen positiv. Men som ofta i Sverige, han lär komma hit och uppmärksammas stort, när han befinner sig i grupp 1 eller 2.

  2. Olofmartin skriver:

    Är Meese bara ett material att förbruka då? Finns det något hopp om beständighet att prata om?

  3. Martin Schibli skriver:

    Förbrukningsmaterial, inte riktigt, men få kan vara på topp hela sin karriär. Meese tillhör inte i Tyskland de nya. Han tillhör redan en äldre generaton vid sidan av andra som Neo Rauch, Daniel Richter, Sabine Hornig, Daniel Richter, Michel Majerus, Kai Althoff, Franz Ackerman, listan kan göras lång.

    Idag är det tyska namn som Michaela Meise, Johannes Wohnseifer och Michael Sailsdorfer som finns på biennaler.

    Men det är väl en intressant fråga, vem är den som kommer att axla konstnärer som beuys, kippi, meese, majerus?

  4. Christina Andersson skriver:

    Hej Martin! Läste din recension i HD av Kinautställningen på Louisiana.Samtidigt föll mina ögon på filosofens L:s(har glömt om det var Lacan el. Lorentzer?) ord om att “Det är inte information vi byter med varandra-det är betydelser” Och som jag förstår det så menar han att det är viktigt för sändaren (här då konstnären) att han vet något om motttagarens(här då betraktarens/publikens) referensramar och tvärtom,när han/hon skall uttrycka sig.
    Hur upplevde Du Kinautställningen,med tanke på detta? Är det egentligen möjligt för oss i väst att förstå symboler och subtila underliggande meningar och ex. protester mot regim och annat? Jag menar att väldigt mycket måste gå förlorat för oss utan att vi riktigt är medvetna om det?
    Det skulle vara kul om Du ville skriva en kommentar.

  5. Martin Schibli skriver:

    Hej Christina,

    Med tanke på Kina är ämnet är stort, komplext och med med flera fallgropar. Dessutom ett ämne jag själv som curator ständigt måste fundera på när jag gör utställningar med konst från andra sfärer.

    Att Kinesisk samtidskonst kommer in på gallerier och museer i väst är för att dessa konstnärer anammat en form som är “väst”. I generella drag: Konsten som visades som sådan var i grunden traditionell och modernistisk, långt ifrån konceptkonst. De gallerier som jobbar med kinesisk samtidskonst visar ju inte kalligrafi som är storti Kina. Så visst har dessa konstnärer anpassat sig till en form som gäller i “väst”. Väst uppfattar formen som samtidskonst, men faller för exotismen KINA.
    Dessutom är det så att många av de konstnärer som förs fram, är synnerligen medvetna om vad som sker i väst. Många ändrar också sina konstnärerskap när de vill in i “västs” konstsystem. Zhang Huan, gjorde fotografier eftersom han blev eftertraktad i väst, och i ett kapitalistisk konstsystem är det bra om man har saker att sälja, som fotografier av performances.

    Alltså, när samtidskonsten tar in konst från andra länder gör man det i en form som anpassad “den internationella samtidskonstens” kritierier. Man är tämlilgen ointresserad av den lokalt mest uppskattade konstformen. Det finns en rad exempel. Det finns ett stort konstliv på Fillippinerna, men få når utanför, skälet är att de är modernistiska.

    Flertal konstnärer som beskrivs tillhöra länder utanför väst är som bekant synnerligen utbildade på de bästa konstskolorna i “väst”. Och kanske är det just för att man här har en form för kommunikation som fungerar i väst konstsystem, vilket inte had fungerat om det var mer traditionell inhemsk konst.

    För några år sedan fanns en kina utställning i Helsingborg (Kinadagarna som de flesta idag har glömt). Det var en rad kinesiska konstnärer som ställde ut, landskapsmåleri liknande fransk 1700-1800 -tal. De undrade vad jag tyckte. Jag svarade att jag inte kunde säga det eftersom jag kunde för lite om den kinesiska kontexten. Konstnärerna blev arga, de gjorde minsann konst som i väst, jag svarade, att i så fall är det helt fel vad ni gör, den här konsten som ni gör har varit ute i sekler. Vi fann aldrig varandra i dialogen. Kommunikation är svårt.

    Det är klart att den som kan mycket om Kina kan se andra och mer saker än vad jag gjorde i Kinautställningen, men därav vikten att man från institutionens sida ger ett sidomaterial, vilket Louisiana har gjort.

    Lång kommentar, begränsat svar. Vi får anledning att återkomma till amnet.

  6. Christina Andersson skriver:

    Tack för Din långa kommentar som gav mig en hel del intressant att fundera över( som det kan vara värdefullt att ta upp framöver), utan att den för den skull svarade särskilt precist på min fråga.
    Vad jag ville komma åt var att det måste vara en konflikt för en konstkritiker att referera till utställningar där konstnärerernas kultur/referensramar skiljer sig väldigt mycket från ens egna.Som kritiker och betraktare måste här finnas mycket osäkerhet om man uppfattar uttrycket så som det egentligen är menat eller om det man uppfattar i grunden är något helt annat?Och det är väl svårare för en kritiker än publiken i allmänhet att tillstå detta?
    Intressant med de kinesiska konstnärerna som blev arga då du var ärlig nog att påtala att Du inte kunde säga så mycket om deras konst eftersom Du hade helt andra referensramar än de.
    Som Du skriver är kommunikation svårt men konst handlar som jag ser det mycket om kommunikation, och är bl.a.därför väldigt intressant.

  7. Christina Andersson skriver:

    Martin! Är det då så att kinesiska konstnärer som utbildats på konstskolor i väst försöker att fånga upp vilken den västliga kontexten/referensramen är för att kunna kommunicera på västligt vis?
    En kritiker kan ju då också gå in och bara ge ett gensvar på denna för dem välkända kontext som egentligen bara är efterapad västlighet.Antagligen klarar han sig då betydligt bättre än om han åkte till Kina och försökte att säga något om inhemsk kinesisk konst, eller hur? Jag tycker det är lite pseudo-kinesisk konst då ,den här västligt inriktade kinesiska konsten?
    Vill inte de kinesiska konstnärererna”vara en röst i det intellektuella samtalet”(på hemmaplan och samtidigt föra ut detta i väst)?Har vi i väst undersökt detta?Har de överhuvudtaget möjlighet till detta, eller är det fortfarande alltför laddat politiskt? På din kommentar verkar det som om de kinesiska samtidskonstnärerna är mer inriktade på att bli godkända av väst och /eller att vi bara godkänner dem om de blir västtillvända. Skandal i så fall!
    P.S: Jag vet i stort sett ingenting om kinesisk konst! Det jag vill är att föra en principdiskurs!Och det kunde gälla även andra länder och annan konst ev. från andra tider?!

  8. Lars skriver:

    Christina, får jag skjuta in något här trots att jag inte är Martin. Kinesiska konstnärer vill inte ses som exotiska. Det finns en förväntan från väst att de skall komma med kinesiskt material, gärna då om politiska och sociala förhållanden. Men de vill bli accepterade som konstnärer utan att påtvingas en kinesisk profil – liksom andra internationella konstnärer. Det är svårt att se något skandalöst i en sådan inställning. Konsten är en västerländsk affär och dess agenda kan man avläsa genom att följa biennalerna. Det är det som gäller. Och var skulle felet med det ligga?

  9. Christina Andersson skriver:

    Jag tackar och bugar för alla som vill skriva kommentarer.Jag kan förstå att motiv och bevekelsegrunder kan vara sammansatta.för konstnärerna ..eller väldigt enkla….Det är det västerländska som gäller som mått?Och då anpassar man sig efter det, för att ha en chans att komma fram?Men är man då så självständig? Detsamma gäller väl för alla i så fall ,att de måste följa DIS “normer” för vad som är trenden?

  10. Lars skriver:

    Man skall inte underskatta DIS. Där finns ett brett register av verksamheter som handlar om sociala frågeställningar. I DIS tar man, som du säkert vet, upp sådant som genus, identitet, postkolonialism etc. Om man menar att detta är osjälvständigt får man problemet att skapa ett alternativ. Vad skulle det vara för något? I icke-västerländska samhälle är det lite si och så med rätten att behandla socialt känsliga ämnen och att bygga ett alternativ på en sådan förutsättning förefaller inte vara någon lämplig utväg.

    Nackdelen med DIS är att den efter hand som vissa inriktningar etablerar sig kommer den att bli alltmer formell. Liknande projekt görs om och om igen. Och det sker för att det är svårt att föra fram något som är avvikande. Inte bara för att det möter ett formellt motstånd utan också för att det faktiskt är svårt att komma med något som verkligen kan beskrivas som intressant.

  11. Martin Schibli skriver:

    HEj Christina,
    din fråga är komplex, därför att den också bygger på förväntningar om saker som bekräftas, medvetet som omedvetet. Det är inte så att man medvetet gör val att anpassa sig en konstform, man blir disciplinerad. Man fångar upp de signaler som finns på vad som fungerar och inte i konstvärlden.

    När man ser en Kina utställningen på Louisiana, så har man en förinformation. Man känner till i stort sätt alla konstnärer, man har redan sett flertalet verk. åtminstone reproducert eller på galleriers hemsidor. Det finns åtskilliga utställningar om kinesisk samtidskonst som gjorts. Det ger att det också finns en rätt så tät och kompakt massa över vad konsten handlar om från teoretiker och andra, och det är satt i ett sammanhang inom DIS. Louisiana har satt upp en beskrivning vid varje verk som gör att man får en nyckel vad verket handlar om.

    Mitt omdöme är att performancekonsten är det intressanta bidraget till samtidskonst när det gäller kinesisk konst. Måleriet, och fotona följer en form som funnits länge inom DIS, därmed inte sagt att det är ointressant.

    Om man är ntresserd av attt se statusen på kinesisk samtidskonst kan man ser resultatet från Sothebys aktion härmodagen över kinesisk samtidskonst. Fortsatt stigande priser på “centralverk”. http://www.artnet.com/PDB/PublicAuctionResults.aspx?collection_id=114860

  12. Christina Andersson skriver:

    Av någon anledning försvann min kommentar innan jag hann skicka iväg den…synd på så rara ärtor..Här en kortversion.
    Min grundfråga berörde detta att konstnärerna åtminstone till viss del måste omfattas av samma föreställningsvärld som sin publik?Vi människor verkar att ha förkärlek att klassificera ting/begrepp i ex. heligt-oheligt, rent-orent. osv.Först då verkar det finnas gränser att överskrida?För att förstå konstverket måste vi idag oftast dessutom vara läskunniga, för i texten förklarar konstnären sitt verk!
    För att bli konkret…. det är väl klart att karamellfärgat vatten inte skulle ge samma effekt som blod eller urin i ett konstverk…eller? Här krävs det att publiken känner till de religiösa symbolerna och omfattas av synen på exkrementer som orena.Annars skulle väl hela konstverket falla?

    Ok, när konstnärerna själva väljer DIS och dess “normer” antingen de är kineser eller ej!Antagligen är DIS mycket större och mera mångfacetterat än jag kan tänka mig!

  13. Lars skriver:

    Man får tillägga att det är ytterst sällan någon konstnär förklarar sitt verk i någon text. Däremot kan det finnas skrivna texter för att underlätta förståelsen. Eller någon som berättar. Detta är inget specifikt för DIS. Den som står ovetande inför modernistiska konstverk får också svårigheter.

    DIS är organiserat på liknande sätt som många andra institutioner. Det finns frontlinjer och dessa kan aldrig bli alltför många eftersom det då blir helt oöverblickbart. Konstnärer som vill delta i DIS önskar att befinna sig i händelsernas centrum. Att spela exotisk kines är att hamna utanför.

  14. Christina Andersson skriver:

    Jag tyckte att det Du Martin nämnde om förväntningar i Din kommentar var intressant.Det jag vill komma åt och utforska är vilka mekanismer i hjärnan som gör att vi som publik/betraktare reagerar på konst på det ena eller andra viset? (Och då gör jag inte skillnad mellan om det är DIS-konstnärer eller andra).Jag har inte tidigare förstått hur totalt konstnärerna är beroende inte bara av publiken som sådan utan även vad det gäller publikens föreställningsförmåga/begreppsuppfattning och liknande.Förväntningar och vad vi förknippar företeelser med verkar också här ha stor betydelse.Det som mer och mer går upp för mig är att konstnärerna är mycket beroende av just samspelet mellan sin egen och omgivningens föreställningsvärld. Och detta verkar inte vara specifikt för “bildkonstnärer” utan gälla även författare och kanske rent allmänt i allt slags umgänge…?.Ja, jag vet inte riktigt vad denna kommentar skall mynna ut i…..Och ändå tror jag faktiskt att jag är något intressant på spåret.

  15. Christina Andersson skriver:

    Såg ett s.k.socialkritiskt verk för en tid sedan som dessutom verkade tangera begreppet “konst som forskning”.När jag då vill ge synpunkter på verkets “hållbarhet” kan konstnärerna hävda att det är ett konstverk som inte kan/bör utsättas för kritik eller granskning. Samtidigt vill man dock vara ett (ev. vinklat ?)men seriöst inlägg i debatten,där vinklingen dessutom inte bör upptäckas av publiken!! Saken kompliceras ytterligare av att det verkar vara svårt att ha synpunkter på formen, eftersom det så lätt blandas ihop med innehållet i ett socialkritiskt verk.För visst är det väl en behjärtansvärd fråga man för fram?Det har ju inte med saken att göra!Jag kanske samtycker med konstnärerna i sak/åsiktsmässigt men vill inte kalla det för konst?Jag kanske vill kalla det reportage istället eller tycker att det hör hemma mera inom politiken?
    Det är något skumt här..en brist på klartänkthet eller vad?

  16. Lars skriver:

    Christina. Om konstnärerna skulle hävda att ett verk inte kan eller bör utsättas för kritik kan man fråga sig vem som skulle bry sig om det. Det är konstvärlden som avgör frågorna inte enskilda eller vissa intentioner.

    Om du vill kalla något för konst eller ej spelar inte så stor roll. Svaret på frågan ligger också här hos konstvärlden. Om den kallar det för konst så blir det så. Du vet att man kan utnämna allting till konst och då kan även social kritik i reportagestil utnämnas. Frågan är ju varför man gör det. Och varför konstnärerna i allmänhet komplicerar saken. Ett svar är att komplikationer som skapar oklarhet är ett inslag som är vanligt i konsten, draget av konst blir tydligare genom att verket blir mera oklart. Ett annat svar är att man vill belysa sociala frågor på ett annat sätt än man gör t ex i journalistiken.

  17. Christina Andersson skriver:

    Vi talar kanske om olika sorters kritik? Jag menar att man “i konst som forskning” väl måste vara beredd på att verket då ska kunna utsättas för “vetenskaplig kritik och granskning “? Det jag erfor var att konstnärerna inte var beredda på detta utan ville “springa och gömma sig” med kommentaren att det var ett i den meningen oantastligt konstverk de skapat(som då skulle bedömas efter andra kriterier?). På mig förefaller det som om detta slags konst både vill ha kakan och äta upp den! När det passar in i sammanhanget så är det forskning och när det passar är det konst och när andan faller på så anses det vara både konst och forskning på samma gång.Jag får inte ihop det och jag tycker inte att det verkar som om konstvärlden är så intresserad av diskussionen heller! Det är bara så inne och så tjusigt att syssla med forskning i vårt vetenskapssamhälle att här måste ju konsten bara vara med på ett hörn! Det måste den kanske inte alls? Konst skall kanske inte alls bedömas efter samma kriterier som forskning?

  18. Lars skriver:

    Christina. Det är svårt att veta vad du talar om när du diskuterar saken abstrakt. Om vi ser på hur projektet med konstforskning har vi för några månader sedan haft de första disputationerna. Och då fanns det opponenter. Dessa agerade visserligen med stor försiktighet utifrån en överenskommelse att detta var ett projekt i begynnelsen. Men även så är det självklart att de kritiska mallarna inte går att komma undan. Det är inte heller önskvärt eftersom det omedelbart förpassar konstforskningen till pseudovetenskap och C-lag.

    Om forskningsprojekt görs utanför de reguljära institutionerna kan konstnärerna inte komma undan. När de offentliggör sina arbeten kan de naturligtvis inte hindra kritiker att hudflänga dem som de önskar. Vem bryr sig om ifall konstnärerna säger att de inte riktigt menade så mycket?

  19. Christina Andersson skriver:

    Lars! Jag förstår att “konst som forskning” inom den akademiska världen måste underkastas vetenskapssamhällets regler. Jag förstår också att elever på konsthögskolorna måste kunna ta akademiska poäng och olika examen.Men jag tycker att det verkar svårt att få ihop det?Det skulle vara intressant att få veta ngt. om disputationernas tema,undersökningarnas arbetssätt o.likn.Forskar man t ex.som konstnär då, om sin egen process under konstskapandet av ett visst verk?
    Anser Du att man även utanför den akademiska världen kan syssla med “konst som forskning”?Jag förstår att det handlar om något helt annat än traditionell forskning om konst,men jag vet väldigt lite om det.Vill du förklara lite om begreppet eller vad det egentligen står för?
    I mitt huvud rör sig tankar om att när man sysslar med konst är det ett annat slags forskande/utforskning som görs än inom den akademiska världen.Lika viktig men av annat slag.Tyvärr av många inte tillräckligt värderad,just för att vetenskapssamhället står så högt i kurs.
    För mig hänger vetenskaplighet samman med logiskt tänkande,hållbara argumenteringar osv och dessa krav menar jag inte nödvändigtvis gäller för konstskapandet.Men jag har kanske fel?

  20. Lars skriver:

    Christina, för att få veta mer om disputationerna i konstforskningen är det bara att läsa det senaste numret av Paletten. Där finns utförliga genomgångar.

    Man skall nog ha klart för sig att forskning definieras av institutionen vetenskap. Om någon gör ett konstforskningsprojekt utanför den akademiska världen har vi problemet med vem den riktar sig till och vem som skall ta ställning. Först om du får en sakkunnig granskning kan det bli tal om egentlig forskning – och då kommer man mer eller mindre in i den akademiska världen.

    Man vet inte vad konstforskning är. En av uppgifterna med konstforskningen är att försöka komma fram till det.

    Du skriver att konsten som ett annat slags forskning är inte tillräckligt värderad. Är det så? Vad är det för värden som vi har missat? Och för vem är de till?

  21. Christina Andersson skriver:

    Kan det vara så att konsten i viss mån just missat att formulera sina egna specifika värden och gått på den minan att jämföra sig med vetenskapssamhällets värden och normer?Det behöver för den skull inte vara fel med konstforskning som en gren inom konsten-jag tycker det verkar vara intressant.
    Värden jag talar om är just sådant som att vara en motvikt till just vetenskapssamhället.Konsten borde värna om det, anser jag Värdet av att aktivera höger hjärnhalva lika mycket som vänster,värdet av att vi i samhället har något viktigt ex. konsten som just inte är nödvändigt för vår absoluta fysiska överlevnad osv osv. Dessa värden tycker jag verkar vara undervärderade i vår tid och skulle vara en uppgift för konsten att formulera/definiera eller genom själva konsten påvisa/materialisera.Genom att konsten nu så aktivt(?) sträcker sig mot vetenskapssamhället är jag rädd för att konsten kommer att undervärdera sin egna specifka värden?!Som jag ser det skulle det inte skada bara konsten utan samhället som sådant.
    Detta är tankar jag har som jag däremot inte riktigt vet om det finns belägg för eller om de är med i diskussionen?Jag är nog bättre på att ställa frågor än avge svar!
    Jag tycker däremot inte att det räcker som svar om konstens funktion att som “minister of Art” kommentera min fråga med ett enkelt:”alltid retar det någon”!

  22. Lars skriver:

    Hej igen Christina,

    Ja, alla dessa hjärnhalvor, säg inte vänster hjänrhalva en gång till, snälla.

    Se lite praktiskt på situationen. Konstforskningen blev till genom att konsthögskolorna blev högskolor på riktigt enligt skolverket. Därmed hade de rätt till forskningspengar. Och det är en hel del det. Då får man ordna forskning så att man får ut sina pengar. Enklast är att välja modell Leiderstam. Först var han professor sedan blev han doktorand. Och han får då i praktiken ett stipendium med vilket han kan fortsätta sitt pågående konstprojekt, som då blir kallat för konstforskning. Man behöver inga hjärnhalvor av särskild sort för att första det.

  23. Christina Andersson skriver:

    Jo, jag förstår ju nu att det ligger till på det sätt som Du beskriver-men det hindrar ju inte en diskussion, eller ett försök till klargörande var gränserna går mellan det ena eller det andra?
    Tycker också att Du helt undvikit att kommentera om det ändå inte finns en konflikt mellan vetenskapssamhällets kriterier och konstens värden?

  24. Lars skriver:

    Intressekonflikt. Jo, det kan man ju säga, men konstforskningen är så obetydlig att den inte utgör något särskilt intressant för vetenskapen. Konstforskningen innebär varken någon störning eller någon för närvarande intressant möjilghet därför får den fylla ut det ekonomiska område den har rätt till. Om man skall tala om intressekonflikt skulle det snarare vara mellan konstforskningen som helt och hållet finns på högskolorna och det praktiska konstlivet. Det är det senare som sätter upp agendorna och där har man inte heller något större intresse för konstforskningen.

    Om du läser artiklarna i Paletten kan du lätt se var problemen finns. Tendensen är i övrigt klar: Konstforskningen drar sig mot riktig forskning och vid disputationerna i Malmö var två av de tre uppbyggda som “normal” forskning. Det tredje var ett konstprojekt som man valt att kalla för konstforskning.

  25. Christina Andersson skriver:

    Den ev.konflikt jag talade om skulle närmast röra sig om en konflikt inom konsten,inte gentemot vetenskapen…vi verkar inte riktigt på samma våglängd i det resonemanget.
    Samtidigt förstår jag naturligtvis att konsten måste använda alla pengar den kan få…antingen det kallas forskning eller ej.På vissa sätt har det alltså med språkbruket att göra!Jag får ta och läsa Paletten och se om jag blir klokare,innan jag ev. fortsätter att kommentera.
    De två sista meningarna i Din kommentar var rätt klargörande!

    Hur har Nimis klarat vintern?

  26. Lars skriver:

    Nimis har inte några vinterskador.

    Konflikten inom konsten. För det första är forskningssidan inte något som stör den internationella konstscenen. I det sammanhanget är konstforskningen marginell. Det som möjligen kan få en viss betydelse, och som berörs i Palettenartikeln, är konstutbildningen. Vilka akademiska krav skall ställas på lärare och elever?

  27. Christina Andersson skriver:

    Ja,Din sista fråga är intressant!Måste inte konsten och konstutbildningarna på något sätt dra gränsen för hur akademiskt det kan/får bli på konstskolorna?Risken finns som jag ser det att konsten annars blir slukad av vetenskapssamhället….och det vora ju stor skada?????
    Fast det är klart att man måste ställa någon sorts krav.Det är jag inte emot.Jag är inte emot vetenskapssamhället heller.Men jag är emot om konstens egna värden kommer i skymundan om de glöms bort att formuleras av konsten själv.Konsten blir då som jag ser det försvagad.Till en början kanske bara på ett teoretiskt plan.Men vad händer sedan? Vi får konstnärer som kan formulera sig,tänka logiskt och argumentera för sin vara men som undervärderar sitt eget skapande! Har jag nu lite klarare uttryckt vad jag vill komma åt?
    Alltså ser jag inte någon konflikt mellan olika grenar inom konsten eller mellan vetenskapssamhället eller konsten, men är rädd att konsten i lockelsen att bli akademisk förlorar något av sig själv!

  28. Lars skriver:

    Jag tror ändå att man måste inse att en konsthögskola alltid måste finna sin standard utifrån den konst som produceras ute på de gällande konstarenorna. Risken att man på egen hand skulle odla egna produkter är inte stor. Det som görs på biennalenerna och på konstscenerna som är på väg mot biennaler kommer att vara måttet. När man skall tillsätta professorer är det också svårt att tänka sig att man skulle kunna välja någon med huvudsakligen akademiska meriter. Hittills har måttet varit “konstnärlig skicklighet”, alltså kvaliteten på det man gör, – och det har varit helt avgörande. Inte alltid lyckat och i bästa fall kan akademisk skolning vara ett komplement. En professor skall inte bara gå runt och vara stor konstnär.

    Konsten kan inte förlora något av sig själv. Den är vad den är. Blir den fylld av akademisk teori så är den sådan. Då är det det som gäller. Men det finns inget som tyder på att det skulle ske. Men du vet ju redan att teorin har kommit för att stanna. Men inte mycket längre än så.

  29. Christina Andersson skriver:

    Tack för att Du velat belysa frågan om konstforskning ur lite olika synvinklar,Lars.Nu får jag väl krypa ner i min källare och förkovra mig!Eller ut i vårsolen?

    Fanns det inget mer att berätta om Nimis?Status…planer…framtidsutsikter…eller allt sådant är kanske väl förborgat inom konstnären, och ska så vara?Det är tur för Sverige att vi har Nimis, men det är också tur för Nimis att Nimis har oss,mig och mina gelikar.Det är därför jag är lite intresserad!

  30. Lars skriver:

    Du kan få fler infallsvinklar om konstforskning om du går till Konsthögskolan i Umeås hemsida och läser Per Nilsson texter.

    Tja, Nimis. Jag har som vanligt slitit under vinter och vår för att få allt att bli ordentligt kvalitetssäkrat. Några direkta nyheter finns inte. Den biter sig fast och läget är stabilt.

  31. Christina Andersson skriver:

    Tack för tipset om vad de håller på med i Umeå!Intressant beskrivning av Per Nilsson!Intressant också att man trots allt tar filosofin till hjälp,i själva projektet. Men ändå söker det som är/kan vara unikt för konsten,eller det unika som konsten GÖR!Jag tyckte att “projektbeskrivningen” eller vad vi skall kalla den, ställde många intressanta(finns det inget annat ord ?-nu har jag upprepat mig tre ggr) frågor!

    Du talar om slit och plikter när det gäller Nimis…men det finns väl upplevelse-element även av annan sort? Enastående bilder av Nimis,Du bjöd på här på sidan i januari t.ex.!Och ännu bättre var det i verkligheten förmodar jag?

  32. Lars skriver:

    Jovars, lite upplevelser kan det bli ibland. Jag lade precis ut en bild ur en vinkel som annars är svår att komma åt.

  33. Christina Andersson skriver:

    Jag tänkte precis på att det kunde vara läge för en ny bild…..så kom den!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.