Del 267: Där döden förlorar sin makt

Det fortsatta livet efter detta är en självklarhet för konstnärer. Konsten kan då alltjämt erbjuda en obruten karriär. Men inte utan vidare, samma regler gäller för döda som för levande: bygg nätverk, positionera, bli synlig. Varken döda eller levande konstnärer kan på allvar genomföra sådana aktiviteter på egen hand, sådana faktorer handhas av gallerister och curatorer.

För snart ett år sedan inträffade tragedin med de svenska konstnärerna Lena Gustavsson och Ola Pehrson. Men alltjämt är de båda aktiva. Av en händelse stötte jag på några arbeten av Lena Gustavsson på konstmuseet i Västerås där hon deltar i utställningen Split Vision. Någon dag senare observerade jag att Ola Pehrson efter São Paulo biennalen nu ställer ut på Hammer Museum i Los Angeles. I en recension i Artforum blir Pehrsons verk en kommentar till Baudrillards bortgång.

Om det kommer att hålla hela vägen är svårt att säga, Ola Pehrson skulle nog ha behövt ett par år till för internationell etablering och produktion. Men den som lever får se.

Många, från jordens yta försvunna, konstnärer är synnerligen aktiva och framgångsrika. Jag har roat mig med att göra en lista på några av dem som kan räknas till de samtida (tacksam för kompletteringar om någon läsare har några ytterligare). Döden är inte enbart en nackdel för en konstnär (jag hoppas ni förstår att jag strikt menar ”konstnär”) utan kan också avsätta en kvalitetsgivande aura av mystik.

I en klass för sig finns Francesca Woodman vars korta karriär med svartvita foton med poetiskt anslagna genusuttryck har skapat en alldeles unik position. Basquiat är lättare att förstå. Hans förbrännande liv och hans produktionstakt är kongenialt med hans verk. Absalon förblir med sina husmodeller ett fascinerande och mångtydigt objekt för konstvärlden och han lär hänga med länge än. Något som också tycks gälla för Blinky Palermo som måhända inte är omedelbart bekant för alla. Konstnärens minimalistiska spel med färg, material och rum är utgångspunkten för den fängslande berättelsen om Beuyseleven som bytte namn och dog under oklara omständigheter på Seychellerna. Julians Schnabel hugfäste hans minne med en typisk Schnabelmålning. Om dessa konstnärer är tämligen intressanta är några i mausoleet riktigt heta: Bas Jan Ader, återkommande legend, Hélio Oiticica, Brasiliens och hela världens hjälte, återfunnen sedan ett decennium. Ana Mendieta tillhör tveklöst favoriterna bland konstvärldens stora mytiska gestalter; fullständigt odödlig är Felix Gonzales-Torres som representerar USA på sommarens Venedigbiennal. Och Kippenberger som bara blir bättre och bättre för varje år som död.

Francesca Woodman 1958 – 1981 22 år 1.019
Jean-Michel Basquiat 1960 – 88 27 år 243
Absalon 1964 – 1993 29 år 1.069
Bas Jan Ader 1942 – 1975 33 år 496
Blinky Palermo 1943 – 1977 33 år 695
Eva Hesse 1936 – 70 34 år 247
Michel Majerus 1967 – 2002 35 år 344
Robert Smithson 1938 – 1973 35 år 146
Gordon Matta-Clark 1943 – 1978 35 år 149
Ana Mendieta 1948 – 1985 37 år 210
Felix Gonzales-Torres 1957 – 1996 39 år 67
Jason Rhoades 1965 – 2006 41 år 321
Ola Pehrson 1964 – 2006 42 år 6.300
Robert Mapplethorpe 1946 – 1989 42 år 118
Hélio Oiticica 1937 – 1980 43 år 477
Martin Kippenberger 1953 – 1997 44 år 16

gustavsson-kollektion-varsommar-2004.JPG
Lena Gustavsson: Kollektion Vår/Sommar 2004, Barnvagnar

absalon-cell-nr-1-1992.jpg
Absalon: Cell nr 1 1992

palermo-blinky-prototyper-1970.jpg
Blinky Palermo: Prototyper 1970

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 267: Där döden förlorar sin makt

  1. Karl skriver:

    Hej Lars!

    Jag lämnade lite slarvigt ditt svar angående fantasy obesvarat. Efter lite läsning insåg även jag att du visst skrivit om företeelsen, dessutom i vad man kan tycka är lagom proportion till genrens utbredning. Tomtar och troll kanske inte är ”the next big thing” internationellt sett.

    En annan fråga då, som anknyter till gårdagens post om duktiga danskar,
    varför tror du så få svenska konstnärer lyckas bli internationella stjärnor?
    Sverige borde ha alla förutsättningar för att odla fram framgångsrika konstnärer, duor och grupper.
    A-kassa, CSN, flera konst och fotohögskolor.

    Är vi för tråkiga? Kan man tänka sig en svensk Terence Koh?
    Är det dålig marknadsföring kanske? Är svenska konstnärer mer måna än till exempel amerikanska att framstå som ”äkta”?
    Eller är det helt enkelt så att konstnärer och instutioner i Sverige har för dålig koll?

    Vad har Danmark som inte vi har? (Förutom en ironi som inte är torr men däremot rolig)

  2. Lars skriver:

    Hej Karl! Det är en intressant fråga du drar upp. Varför går det inte bättre för svenskarna. En möjlig orsak är att det officiella Sverige har svårt att vara nationella. Man vill gärna att det skall framstå som att “vi har många internationella konstnärer” men då ett kollektiv. Framhävandet av några få på de andras bekostnad är inte svenskt. Alla skall vara med, soppan skall helst vara ljum.

    I Danmark är det annorlunda. Där tar man omedelbart till vara på internationella framgångar. Och är inte rädd för att vara nationell. Kirkeby har t ex en hel avdelning på Statens Museum för konst.

    Få svenska konstnärer har tillräcklig profil för att kunna framstå som riktigt särskilda. En som man skulle kunna satsa på är Henrik Håkansson som inte liknar någon annan. Men det är inte många i det här landet som vet vem han är.

  3. Karl skriver:

    Ja, den, för våldtäkt misstänkta stjärnkocken, Henrik Håkansson är för mig mer känd än konstnären Henrik Håkansson. Men efter en snabb sökning på google upptäcker jag att jag faktiskt är bekant med Håkanssons konst. Konsten alltså, inte konstnären.

    Men skulle det kunna vara så att svenskar i allmänhet (Detta gäller då även kulturministrar) har en bild av konstnären som inte stämmer överrens med internationella bilden och därför inte vet att uppskatta de duktiga konstnärer vi har.
    Exempel: Yoko Ono är i sverige först och främst John Lennons änka och kvinnan som splittrade Beatles.

  4. Pontus raud skriver:

    Hej,
    still in egypt.
    Nice picture of Lenas baby wagons (?). I remember her talking about them but I have never seen them.
    Anyway, I thought about Dick bengtsson. Whats his ranking?
    Best pontus
    Egyptian Tourist
    p.s Best line so far on the hotel Disco dance show / Have you seen the beaty of the Nile? Have you seen the egyptian smile? /ds

  5. Lars skriver:

    Tja Karl, jag tror inte att det är bättre beställt med kunskapen om Yoko Ono i andra länder. Jag tror mer på rättvisetänkandet: Alla skall vara lika bra konstnärer, åtmistone de som är konstnärer.

  6. Lars skriver:

    Hello man in Egypt. Have you been to a Nile floating Disco? Should be marvellous. Dick was to old, died 53 years, no ranking.o

  7. Minister of Art skriver:

    Hur går det för Joseph (Beuys) nu för tiden i samtiden?

  8. Lars skriver:

    Minister of Art: Som smör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.