Vilks.net

Undergången är nära, global warming kommer mer och mer. Vi får också se mer och mer av Al Gore som kommit att spela rollen av hela världens miljöhjälte. Hans bok, En obekväm sanning, har kommit på svenska och recensenterna är välvilliga. Nu skall vi spara på energin och dra ner på elförbrukningen. Boven i dramat är utpekad som koldioxiden; bilarna och industrin är stora syndare. Dessutom har Global Warming blivit en av de snabbast växande marknaderna som skapar många arbetstillfällen. Det investeras ofantliga summor för att få fram rapporter som visar de allra värsta tänkbara scenarier. Vi lider med andra ord inte brist på spännande nyheter.

Man frågar sig naturligtvis när konsten på allvar skall ta steget in i kampen mot Global warming. Trögstartat som denna institution brukar vara är vi inte där än. Men det första steget är det allmänt ekologiska. Ty efter att så länge ha varit postkoloniala kan det vara dags att uppdatera sig till en ny världsförbättrande insats. Så långt har vi kommit att DIS har fått sin första ekologiska biennal. I Sharjah i Förenade Arabemiratet. Den drar igång den 4 april och har ett vackert program. Uppstarten ligger lite långt ut i periferin och vi får se om centrum behagar följa efter. Men det finns mer om konst och ekologi, ta t ex en titt på Arts & Ecology.

Det är alltid lite problematiskt när konstnärerna skall ge sig på stora globala uppgifter och förena sig med de fanatiska massorna för att inte tala om hur de skall samsas med alla lycksökare i branschen Global Warming. Med viss lättnad kan man slå fast att åtminstone en del av artisterna väljer mera marginella ståndpunkter som t ex Michael Rakowitz uteliggarevärmare eller Jeremy Deller som intresserar sig för fladdermöss (Bat House Competition – mer om den finns på Arts & Ecology).

De verkligt stora bovarna i koldioxidutsläppet är vulkanerna. Ett utmärkt konstnärligt koncept är att utfärda ett allmänt vulkanförbud men det är ju inte säkert att det hjälper. Hur skall vi då komma undan den fruktansvärda katastrof som rullar upp och känns igen i varje regnskur och vindstöt? Lyckligtvis är det inte nödvändigt att utan vidare göra knäfall för religionen Global Warming. Det är möjligt att det finns ett sådant problem men långtifrån säkert. Just nu är dock ingen särskilt intresserad av alternativ eftersom kampanjerna kör för fullt. Emellertid kan det vara en av otaliga hype. Se t ex den här filmen.

Michael Rakowitz: paraSITE 97-

Skall Al också bli konstens apostel?

Vem intresserar sig för André Derain idag? Vilket förhållande har denne franske konstnär till den internationella samtidskonsten? Och vilken position har han i modernismen?

Statens Museum for Kunst (lägg märke till att museet har öppnat för kommentarer och kundvård) har en stor Derainutställning som pågår till den 13 maj. Två saker kan aktualiseras: Konsthistorien och Modernismen. Konsthistorien är den yttersta parnassen där de verkligt betydelsefulla konstnärerna skall inta sina platser. Vare sig man tillhör modernismen eller DIS är man i bästa fall på väg dit. Hittills har konstvärlden betraktat konsthistorien som ett levande mausoleum. Där finns inga inaktuella konstnärer. Alla som där tagit plats kan begrundas och visas om och om igen. Även om förbindelserna mellan DIS och det konsthistoriska materialet tunnats ut en del, inte minst genom behovet av att rikta sig till många andra områden, är referenstrådarna alltjämt något som dras från konsthistorien och in i samtiden. Men ingen tycks vara intresserad av Derain. Vad är han egentligen värd? Det är väl bekant att Derains stora tid var fauvismen, den kortvariga konstriktning som sprang fram på höstsalongen i Paris 1905. Konstkritikern Louis Vauxcelles kom att skriva in sig i historien då han frammanade beteckningen fauvister (och han fick också till ”kubister”). En grupp konstnärer med uppskruvade färger och en fransk expressionism utan ångest (i motsats till den tyska parallellen Die Brücke).

Vad blev det av dem? Fauvismen var ett avstamp. Ingen konstnär blev riktigt stor genom att enbart vara fauvist. Matisse blev den store Matisse, Braque likaså, brun och kubistisk: de övriga något mera marginella: Dufy som drogs mot det dekorativa, Rouault som vände sig till religionen och Vlaminck som kanske var den bästa av dem alla när det begav sig. Han började så att säga på toppen och arbetade sig målmedvetet ner till en alltmer tröttsam upprepning av sig själv. Och så Derain. Ingen tvekan om att han var en mycket bra fauvist; hans historiska tyngdpunkt vilar i stor utsträckning på det han gjorde i den vägen under ett knappt decennium. Men han skulle ju vidare och hans verk ger onekligen prov på en stor aptit både med och mot sin samtid. Derain kom att bli den moderne mästaren som i motsats till andra ständigt växlade stil. Men det kom i längden inte att bedömas som tillräckligt intressant. Han hade en stark benägenhet för renässansen och kom i en abstraherande tid att förbli figurativ. Detta väckte naziregimens positiva intresse. Han blev, tillsammans med Vlaminck, inbjuden till Tyskland under kriget och tackade ja. Katastrofen var ett faktum och svartstämplade Derain som dock inte var särskilt skyldig. Hans snedsteg har knappast något att göra med hans undanskymda position. Snarast handlar det om att han aldrig lyckades finna något som överträffade hans fauvistiska slagkraft.

Det går nog inte att ändra på Derains konsthistoriska position. Dessutom finns det annat som tränger på. Documenta 12 aviserar ett stort intresse för modernismen och det stora tidskriftsprojektet resulterade för några veckor sedan i det första numret av Documenta Magazine med titeln ”Modernity?” Många vill vara med om modernismen. Det postkoloniala projektet är i det avseendet långt ifrån inaktuellt. Allt fler länder kan meddela sin version av modernismen vilket framkommer i tidskriften.

Det kan bli trångt i konsthistorien men det är nog ofrånkomligt att modernismen vagga vilar i Paris och att andra modernismer, ehuru intressanta, alltid kommer att vara sekundärhändelser. Vi kan ändå räkna med att ett och annat kommer att tränga sig in i den heliga konsthistoriska skriften. Som trots allt är nödvändig, utan den vore konsten intet.

Derain som fauvist

Och som stilväxlare

(Vill ni läsa något annat finns de två första delarna av en engelskspråkig text om kvalitet här)

Par i nytt

Jodå, det finns bara en sak i konsten och det är jakten på det nya. Även om vi till leda hör konstvärldens reservationer: ”Inget nyhetsjäkt för mig, nytt för nyhetens skulle är verkligen inget intressant.” Med detta sagt kan nyhetsjakten fortsätta. I vårt kära konstprogram Arty har man detta som huvudtema. Varje program annonserar det som konstvärlden skall vara intensivt engagerat i. Det har varit dockor, fantasi och nu senast porträtt. Programmet är i detta avseende inte värre än mycket annat. Men saken är naturligtvis den att nyhetsvärdet är begränsat. Det är viktigare att påstå att man fångat det nya i nuet än att det faktiskt skulle vara där.

Med risk att bli tjatig vill jag ändå och igen peka på Biennalen som huvudinstrumentet för spaningsuppdrag. Om något nytt skall bli till får vi det där. Men vi får vänta, först måste sommarens utställningar brisera. När Documenta, Venedig och Münster är avfyrade kommer den samlade ansträngningen från konstvärlden med stor sannolikhet att kunna visa något om det nästa vinddrag som löper genom konstens trädkronor.

Under tiden får vi nöja oss med smärre detaljer. Natalia Kazmierska påtalar i Rodeo Magazine att tiden äger en vurm för tvåsamhet. Lite överdrivet, men för all del, vi har några stycken. Kazmierska har sett tvillingarna Doug och Mike Starns snöflingor på Wetterlings Gallery och mest fascinerats av tvillingskapet. ”Deras identiska yttre faktiskt gör deras konst bättre”, skriver hon. Och det gör hon nog rätt i. Tvilling är ett gott varumärke. Men man tvingas säga att särskilt intressanta är de inte längre. Heta namn i slutet av 1980-talet då deras bildvärld var full av konsthistoriska referenser. Nu får de ägna sig åt snökristaller och idissla sin forntid på en hovsam 1.704 på artfacts. De platsar inte ens på den svenska 15 i topp listan. Mera klös har paret Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla (503) som har varit hyperaktiva under de senaste åren. Alltjämt att räkna med, detta amerikanska/cubanska par som håller till i Puerto Rico. De ligger rätt i tiden med en avslappnad hållning till den socialkritiska diskursen. De är inte heller främmande för att häkta på den djurtrend som makat sig in på biennalerna.

Allora & Calzadilla Returning Sound, video

Allora & Calzadilla Amphibious 2005, video

Doug & Mike Starn på den tiden det begav sig:
Double Rembrandt with Steps 87/91