Vilks.net

Hur gick det med Moskvabiennalen? Den 1 april är det slut. Har Europa fått ytterligare en station för att avläsa hur konstvärldens vindar blåser?

Även om det inte finns så många tillgängliga recensioner kan man nog svara ett försiktigt ja på frågan. Moskvabiennalen kan nog kamma hem betyget godkänt med plus. Biennalens starka kort var Moskva och Ryssland. Ännu finns det utrymmen på nära håll som platsar inom fältet Cultural Studies.

Den svenska uppmärksamheten har varit god. Inte mindre än 4 kritiker har levererat sina sypunkter. Power Ekroth har författat den mest djupborrande och om än hon klöser lite då och då är hon övervägande positiv. Hon har skrivit i Expressen men den större versionen finns på norska i Kunstkritikk. Dan Jönsson ger sig i DN hän åt den ryska exotismen och den skillnad han upplever gentemot konstvärldens standardutgåvor. Martin Schibli skriver en solid och realistisk skildring i HD. Dessutom har vi Sinziana Ravini som flippade ut av moraliska skäl och inte ville skriva alls och skrev det. Artikeln är inte längre tillgänglig.

Den schweiziska NZZ är tydligt kritisk, mest beroende på det kaos som rådde och svaga hängningar/installationstekniker. International Herald Tribune och Moscow Times skriver positivt men skribenterna är ryska.

Ändå gick det alltså ganska bra och särskilt kan man dröja vid det faktum att marknadskrafter och sociala kontraster stack i ögonen. Biennalen ägde delvis rum i ett varuhus där shopping pågick samtidigt som en högtalare serverade Agamben för eventuellt intresserade. Konstvärlden brukar putsa sina fasader bättre men vi får nog erkänna att kapitalets styrning och sociala orättvisor inte kan lösas med lite fernissa. I Moskva var rören raka och dessutom hade man sett till att curatorerna och föreläsarna var internationella storheter. Kort och gott drog konstvärlden till Moskva och fick frotteras med varandra i en pittoresk omgivning.

Den som kammade hem Moskvaspelens guldmedalj var tveklöst Oleg Kulik. Som nog är bekant har han länge sysslat med hundar och andra djur (djur gäller nu!). Hans socialkritik har alltid vinglat men har nu kommit att vingla alltmer rätt eftersom konstvärlden vill ha lite mer explosiv sinnlighet och extravagans. Med en, som man får tillägga, lätt betänklig, dos av mysticism bestänkt med New Age, kunde han med sitt sidoprojekt till biennalen bli mer biennal än biennalen själv. Det är dags att ta Kulik på allvar. Hans position som 773 kommer säkert att förbättras en hel del pinnhål och sevärd är han. Se en liten glimt av hans performance från 2003: Armadillo for your show.

Kulik med hund

Engelska curatorer besöker Moskvabiennalen

Det går framåt i konsten. Snart finns så gott som alla pusselbitar på plats. Vad vi snart kan se är vad som är konstnärlig kvalitet och även hur det går till att producera den. Om någon tror att detta skulle vara en katastrof för konsten tror man fel. Likafullt måste den göras och alla detaljer som är nödvändiga skall också på plats. Frågan är om det är värt mödan, men det går om man nu önskar det. Och snart är det klart.

Orakel i konstkvalitet är det lätt att vara idag. Men ingen tycks riktigt förstå att det ligger till på det sättet. Den mycket läsvärde Marc Spiegler har av en tysk tidning kallats för ett sådant orakel angående samtidskonstens framtid. Spiegler är kulturjournalist och kritiker, han blev känd genom sin kritik av konstkritiken, en artikel som man skall ha läst. Den är värd det. Finns här.

Spiegler har också gett sig på att bedöma kvalitet i bemärkelsen hållbarhet. Hans perspektiv är marknaden men inte helt och hållet. Jag kan förstå att det finns ett stort intresse att läsa sådant för alla investerare i den stora köpfesten som aldrig tycks ta slut. Spiegler levererar 3 + 3 namn som är hållbara. De första tre är konstateranden: Vilka som överlevde nedgången efter det postmoderna genombrottet, marknadens sammanbrott. Här läser vi Robert Gober, Cindy Sherman och Jeff Koons. Ser man på de här namnen så handlar det också om kvalitet. Att sälja bra och hålla hög kvalitet är det mest önskvärda. Om man främst intresserar sig för konsten är det näst bästa att sälja mindre bra och hålla hög kvalitet, alltså att vara uppburen. Den ekonomiska sidan brukar ordna sig om det ligger till så. På tredje plats blir det mer betänkligt: Att sälja bra och att ha dåligt anseende. Den fjärde kategorin kan vi lämna därhän.

Hur som helst, Spiegler ställer prognos och hävdar att tre konstnärer är säkra kort: John Baldessari, Thomas Ruff och Takashi Murakami. Lite märklig fördelning. Den gamle konceptualisten Baldessari tillhör en gången tid. Ruff har mycket länge legat i den absoluta toppen på artfacts och är omhuldad av den seriösa konstvärlden. Spiegler tycks tänka sig att hans påstående att Andreas Gursky är underlägsen Ruff i det längre perspektivet skall vara kontroversiellt. Gursky är tjusig medan Ruff har mer diskurs och komplikation. Utgången måste vara given redan för länge sedan.

Så har vi outsidern Takashi Murakami. Det är troligt att han håller. Han håller 222 på artfacts och det betyder att det borde finnas i varje fall ett 20-tal konstnärer till som kunde diskuteras. Skulle Murakami vara ett säkrare kort än t ex Olafur Eliasson, Douglas Gordon, Pierre Huyghe? Och inte heller är väl Pipilotti Rist och Kara Walker helt chanslösa? Spieglers argument är att Murakami slår en bro mellan japansk och västerländsk kultur. Det tror jag mindre eftersom det finns många broar som slås, det kinesiska broslaget skall inte glömmas. Om Murakami skall vara den stora överlevare som Spiegler tänker sig skulle det starkaste argumentet vara att han har 17 gallerier världen över som representerar honom. Spiegler påpekar dock inte denna detalj.

Murakami: Mr Dob Baloon 1999